Girl Afraid

det här är ingen jävla glamourblogg

Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale) av Margaret Atwood är en sådan där modern klassiker som alla säger att man ska läsa. I min hylla har den samlat damm i flera år nu, men plockades fram lagom till tågresan mot obygden.

USA, numer Gilead, har efter en revolution blivit en konservativt kristen fasciststat där den nya härskarklassen styr med bibliska lagar och en sexualmoral från helvetet. Miljöförstöringar har gjort infertilitet till en folksjukdom och i kampen mot låga födelsetal rekryteras kvinnor i fruktsam ålder som statliga "Tjänarinnor" efter biblisk modell. De övervakas och indoktrineras av andra kvinnor och tjänar som "kärl" åt de män som anses förtjäna det. Fruktsamhet är allt – "okvinnor", dvs sterila, lesbiska, feminister, nunnor och andra oönskade element skickas till "kolonierna" eller söker sig till de illegala bordeller som naturligtvis ändå finns trots att mäns sexualitet numer är kontrollerad av staten. Bakgrunden mot vilken vi ser det här nya samhället är nutidens Amerika med kvinnovåld och kommersialiserad sexualitet blandat med evangelister som predikar om hemmafruideal och avhållsamhet. I Gilead har kvinnan befriats genom strukturerat förtryck, har inte längre rätt att klä sig som hon vill, läsa, bära smink eller på något sätt fresta mannen som anses vilja ha sex 24 timmar om dygnet. (Hej, Iran!) Atwood har tagit sin utgångspunkt i den backlash som feminismen upplevde i USA på 1980-talet, hånar teveevangelister som gråter och prisar gud och kvinnlig underordning, resonerar kring stat-kyrka och hon gör det så bra. Ibland väl långsamt, fine, men jag förlåter henne och tycker snarare att det låga tempot bidrar till stämningen och den krypande känslan av att det kommer gå ännu mer åt helvete.

"context is all"

Ibland bedöms sådana här historier utifrån sin sannolikhet. Det behöver man inte nödvändigtvis göra med Atwood eftersom hon är en författare som har andra kvalitéer, men fine, vi kan prata om sannolikhet. Att motståndare till säkra, legala aborter marscherar under mottot "let them bleed", att gudfruktiga kvinnor hjälper våldtäktsoffer att förstå att de har sig själva och sina lösaktiga beteenden att skylla, att attityden slutligen blir att det fria samhället trots allt har så många brister att allt annat är bättre, även om det innebär att kvinnan skyddas från mannen genom tvång. Sannolikt? Hej, verklighet! Dessutom handlar romanen om övergången till detta neo-fascistiska samhälle, och om första generationen som minns hur det brukade vara. Och om försök att göra något. Om saknaden efter frihet hos alla, män och kvinnor, och misstänksamheten mot både det som var och det som är. Boken avslutas med en coda av "historiska kommentarer" som i sig är ännu mer sorgliga och mörka för att det är så det skulle vara och kommer att vara och vi intalas ju alltid att aldrig döma historien med moderna normer och de underordnade fortsätter vara underordnade, på nya sätt och med nya medel. Atwood skriver så att det gör ont om individens frihet och försök att vara en människa med möjlighet att välja.

"Men om du råkar vara man, någon gång i framtiden, och du har kommit så här långt, var då snäll och kom ihåg: du kommer aldrig att utsättas för frestelsen att känna att du, i egenskap av kvinna, måste förlåta en man. Den är svår att motstå, tro mig. Men kom ihåg att förlåtelse också är maktmedel. Att be om den är ett maktmedel, och att förvägra eller skänka den är ett maktmedel, kanske det starkaste. Kanske ingenting av det här handlar om makt. Kanske handlar det egentligen inte om vem som kan äga vem, vem som kan göra vad mot vem och lyckas med det, ända intill döden. Kanske handlar det inte om vem som kan sitta och vem som måste falla på knä eller stå eller lägga sig ned, med benen isär. Kanske handlar det om vem som kan göra vad mot vem och bli förlåten för det. Säg aldrig till mig att det kommer på ett ut."

Något säger mig att Margaret Atwood inte är så värst benägen att förlåta. Inte jag heller. Tyvärr ter sig en sådan här framtid fortfarande inte tillräckligt osannolik för att man ska kunna sova gott om nätterna.

[Bildkälla: Random House]

Åh, det här tillhör en av mina stora, största läsupplevelser! Den finns till och med på min topp 13 lista. Jag kan läsa den med jämna mellanrum och få ut nya saker av den. Hon har skrivit en annan bok ganska nyligen på lite samma tema (och nu kommer jag ju inte ihåg vad den heter...) men den är mycket sämre. Den här är bra, både i genren SF och som roman. Tycker jag, alltså.

qpsrgt jgnxmu axwocr fymwx oevtc uspjvb qbsn

Great Job!Been putting down Torginol for 20 years,Nice to see a sight that i can relate too.