Girl Afraid

det här är ingen jävla glamourblogg

"Det är inte farligt, det är bara familjen."

Familjen: Pappa Martin (Niklas Falk), misslyckad ägare till ett sunkigt, obesökt hotell på den skånska landsbygden, periodvis alkoholist med sprit gömd i hela huset, perfekt mittbena. Mamma Elin (Katarina Ewerlöf), prästdottern som gift ned sig men står för det, familjens centrum och den som balanserar allt trots ihållande hosta och kallar sin kärlek till maken "hopplöst stark." Storebror Georg (Fredrik Gunnarsson), som odlar sin maskulinitet och sköter det mesta praktiska på hotellet men är evigt fast i det slutna rummet, förmår lika lite som sin mamma att ta sig någon annanstans. Lillebror David (Sven Ahlström) som mest drar omkring och identifierar sig på härligt tonårsvis med alla orättvist behandlade, som utvecklar schizofreni och har författardrömmar. Handlingen dissekerar kärnfamiljen och patriarkatet, relationen förälder/barn. Psykologiskt skulle pjäsen lika gärna kunna öppna med Fucking Åmåls tangentknattrande: "Hemlig önskelista: Att Elin ska titta på mig. Att Elins ska älska mig. JAG ÄLSKAR ELIN!!!" Haha. Hon är modern och hustrun som förlåter för mycket och är nav i Davids (vår huvudperson) dysfunktionella universum och en del populära tolkningar gör henne till drottningen de tre pretendenternas maktkamp handlar om. (Förlåt. Men jag sa ju att jag ville skriva uppsats om moderskonflikten. Noréns moderskonflikt is the shit.) Martin lovar och lovar och dricker igen, Elin biter ihop och stannar kvar, sönerna står inte ut med supandet, med hur fadern behandlar modern men får gång på gång titta på hur Elin blir kvar och hatar henne också för att hon inte kan gå därifrån. Klassiskt familjedrama!

Man hinner faktiskt tänka ganska mycket på teater. Fast man kommer inte på att man har tänkt förrän efteråt, eller i pausen. (Om man inte som jag roar sig med att spilla ut vatten över sig själv. Pausunderhållning!) Jag tänkte bland annat på varför jag gillar Noréns familjedramer så jäkla bra och kom fram till två riktigt representativa scener:

Den första kommer långt in i Natten är dagens mor, under en exploderande familjemiddag där David fantiserar såväl om att skära halsen av Elin som att ha sex med henne (å denna härliga mytologiska toklitterära moderskonflikt!), en middag som slutar med att en full Martin förolämpar den dittills så tålmodiga Elin och släcker en cigarett på hennes kind, varpå Elin avgrundsvrålar åt sönerna: "Döda honom, DÖDA HONOM!" Och det enda omvälvande som händer sedan är att hotellets malplacerade kristallkrona, den del av Elins arv som Martin ännu inte supit bort, går i kras. Och det är så bra och gör så ont i magen att se Elin plocka bland kristallbitarna och att se David och Georg förvisade till en egen del av scenen när deras mamma återigen väljer Martin. För deras skull, som hon hävdar.

Den andra dyker upp i Kaos är granne med gud när en dödssjuk Elin spelar piano och sjunger medan far och söner agerar doa-kör omkring redan nämnda piano där för övrigt Elins urna står och väntar. "Keep smiling, like you always do..." Det tycker jag är obeskrivligt roligt. Jag ler bara jag tänker på det. (Fast många tyckte ju att alkoholism per automatik är hysteriskt komiskt och garvade så fort Martin dök upp onykter - med andra ord ganska konstant - ; hej buskis så jävla fnissigt är det väl inte med sluddrande människor hörrni?) Antingen är det jag som inte förstår mig på den här karaktären eller så är det Niklas Falks rolltolkning jag har lite problem med. Jag vet inte. Förmodligen är det jag som har svårt att se någon värdighet eller äkta sorg inbakad i allt ljud, men den finns säkert där. Han tillbringar hursomhelst större delen av tiden med att vara väldigt, väldigt mycket. Väldigt full, väldigt översvallande, väldigt självömkande, väldigt sentimental. Jag tillbringar större delen av tiden med att vilja ha moderskonflikt och brödernas inbördes strider granskade i stället. Fantastiska bröderna, Sven Ahlström och Fredrik Gunnarsson som storebror som får ta hand om hela sönderfallet medan lillebror flyr bort i ett annat "slutet rum", som slåss lika hårt för Elins kärlek som någon annan men som hela tiden verkar befinna sig längst ifrån den, kanske framförallt för att det är han som är mest lik henne. Ibland hamnar bröderna utom fokus. För den enda som egentligen inte blir överröstad av Martin är Elin, och det är väl i och för sig som det ska vara i Davids värld (jagdramatik, upplevelsesubjekt bla bla titta vilka fina termer jag kan) - Elin som i Natten... är vacker och bitter och iskallt ouppnåelig som en stjärna de andra tre cirkulerar kring (nej, jag har aldrig förstått varför Elin beskrivs som en änglalik karaktär ens i subjektet Davids vinkel; och Katarina Ewerlöf spelar henne inte som en ängel, hon är helt skoningslös i sin kärlek, stark och feg och jävlig och trovärdigt underbar och som David säger så är det nog Elin som skulle passa bäst som sjöman i den här familjekonstellationen hej, genusupplösning!) och som i Kaos... fortfarande bär på alla sina livslögner trots att hon själv inte längre tror på dem (om hon nu någonsin har det) och tycks gå på ren råstyrka när kroppen sviker henne. Och det är fortfarande David som är hennes oro, trots att Georg är den som sitter med henne när hon har så ont att hon kryper ihop på golvet, som har varit hos henne på sjukhuset varje kväll. Det allra bästa och råaste och sorgligaste i hela föreställningen är bandet mellan David och Elin. När de är ekon av varandra vid matbordet ("jag är rädd - jag är rädd"), skojslagsmålet som blir på allvar, när David spelar det gamla bandet med "blinka lilla stjärna" innan han berättar hur mycket han hatar sin mamma och hon, alldeles besegrad och liten som ett barn går därifrån (aj), hans önskan om att hon ska dö (att jämföra med Georg som i likhet med Martin förmodligen inte klarar sig utan henne), de små antydningarna till det men byggt upp lite extra ångest kring: att David var ett oönskat barn. När de dansat och sedan klamrar sig fast vid varandra i Kaos… stacks det i ögonen. Elins sorgsna "Det går över, det går över..."

"Låt oss ta Batesons modell med ett mor/barnförhållande där modern från början är ambivalent till barnets första existens: hon är fientligt stämd till det, samtidigt som hon för sig själv, sin omgivning och barnet simulerar kärlek – dvs till ambivalensen hör att hon tränger undan varje insikt i sin ambivalens. När barnet spontant närmar sig, drar hon sig undan från det, som från ett hot. När barnet då reagerar på hennes fientlighet, svarar hon med ett simulerat kärleksfullt beteende som diskvalificerar barnets upplevelse av moderns ogillande och ignorerar barnets riktiga reaktion på det. För att behålla sin relation till modern tvingas barnet träna sig i att ständigt förneka sin förmåga att rätt uppfatta moderns beteende (det får tex inte skilja simulerad kärlek från verklig kärlek) och att kontinuerligt frånkänna sig förmågan att rätt visa sina känslor (eftersom de ignoreras eller diskvalificeras). (ur programmet) Jag ska aldrig ha barn!

Och Georg, som är så tragisk i hela Kaos… när han som trots de yttre likheterna med Martin inte alls är pappas pojke utan mammas, tagit på sig Elins roll som den som måste orka. Hans relation till David speglar Elins relation till Martin – förakt för svagheten, självömkan, oförmågan att hantera saker, bandet som ändå alltid finns där. Elins bön: "Du får aldrig lämna honom."

Det här kanske inte är det ultimata sättet att spela dessa dramer – man skulle kunna plocka sönder kärnfamiljen i beståndsdelar på massor av olika sätt med utgångspunkt i texterna – men jag tyckte att det var väldigt bra, och framförallt tycker jag att skådespelarna är lysande.

Bild: Stadsteatern.

Tina: Nej, det är ju snarare de andras reaktioner på Martins beteende som är roligt, inte Martin själv. Skrattar fortfarande åt hans kommentar om att Elin inte haft så mycket färg på kinderna på flera år och hon bittert svarar "ja, men det är väl fimpen då". Haha. Eller Davids parodier på föräldrarna - är imponerad av hur väl han lyckades imitera både Niklas Falk och Katarina!

Åsa: Ja, verkligen! Jo, David var riktigt bra på imitationerna!

Vad fint du har gjort Åsa! Gillar färgkombinationen!
Lite mer retro liksom. :)

Hej Girl Afraid!
Blev jätteglad när jag såg din blogg. Kul att du skriver så ingående och om dina upplevelser av litteratur & teater! Det gillar jag. Det ger ju så otroligt mycket mer, än att bara nämna vad man läser och har sett. Jag ska titta in här mer igen och se vad du tänker på och reflekterar över mer.