Girl Afraid

Hittade en lista/utmaning hos Stina. Den är mycket avancerad och går ut på att berätta vad man gjorde för 20, 15, 10 och 5 år sedan. Ack ja.

För 20 år sedan var jag 6 år och gick på förskola där alla roliga trampcyklar alltid var tagna när en hade hunnit ut på rasterna. Min bästis bröt foten, vi hade en sadistiskt käck lärare som sa åt henne att sluta sjåpa sig och gå och äta fruktmellis; annars kommer jag mest ihåg att lekis triggade igång min elitism. Jag kunde läsa, räkna och skriva men var skitkass på skidor och fotboll och när jag förstod att idioterna som kunde slå en boll i en viss riktning blev populärare än de som kunde skriva sagor blev jag misantrop. Jag hade inga framtänder, skitstora glasögon, mintgröna mysdressar och älskade Magnus Uggla, trampcyklar och böcker som var för avancerade för min nybörjarnivå. Däremot tyckte jag illa om lakrits, pojkar och längdskidor.

För 15 år sedan gick jag i femman, lekte fortfarande med Barbie och spelade mycket tv-spel. Jag var med i bokklubben Läslusen bl.a och plöjde nog tio böcker i veckan. Älskade besinningslöst Tvillingarna på Sweet Valley High lekte ofta detta med min kompis Johanna. Tror jag gick på badminton regelbundet. I skolan ingick jag i ett kompisgäng som efter viss övertalning fick sitta i samma grupp i klassrummet - vi skickade många lappar, fnissade hysteriskt och var otroligt töntiga men fina ändå.  Vi fick en ny lärare (vars privatliv åtminstone 1/3 av de skickade lapparna avhandlade) som blev sådär betydelsefull som bara vissa lärare kan bli när en är i början av puberteten och behöver förebilder/ställföreträdande föräldrar. Alla tjejer i klassen var kära i samma killar och de flesta killar var för omogna för sånt ännu, (de som inte var det var inte snygga nog för att vi skulle gilla dem) och själv var jag nog lite slentriankär i någon av dem också, minns inte vem. Jag tyckte det var ganska tråkigt att gå i mellanstadiet, jag kommer ihåg att min dagbok handlade mycket om hur roligt det skulle bli att bli vuxen.

För 10 år sedan var jag snart 17 (herregud, sånt var ju viktigt då) och lika omogen som alla andra 17-åringar även om jag gömde det under min allmäna brådmogenhet. Jag var med i Fältbiologerna och Ung Vänster, läste tunga böcker och var jättemycket feminist (och ateist efter en liten period i kyrkans unga). De enda som förstod mig var Morrissey och Karin Boye. Allting var jättestort, jätteallvarligt och jättejobbigt. Jag skrev sjukt mycket, hade gått från depressiva noveller om unga tjejer som dog i olika åkommor till depressiva noveller om unga tjejer som tog livet av sig. Dessutom tyckte jag fortfarande inte om pojkar (det är fan inte lätt att tycka om pojkar som växt upp där jag växte upp, i ärlighetens namn) och var övertygad om att jag var lesbisk, särskilt efter att ha sett Kate Winslet i porträttmålningsscenen i Titanic. Min dagbok handlade fortfarande om hur roligt det skulle bli att bli vuxen. 

För 5 år sedan hade jag flyttat till Uppsala ganska nyligen, bodde i kollektiv i en trea i Gottsunda, pluggade litteraturvetenskap och älskade det. Jag drack väldigt ofta alkohol, gick på kompisars teologfester (där jag efter stort alkoholintag praktiserade lite kvarlevor från gymnasietidens nyansfria ateism men också lärde mig att alla teologer inte är bindgalna, något som har visat sig vara användbar kunskap även de senaste åren) jobbade lite på nation ibland, hade taskig ekonomi men trivdes bra. Uppsala är min vän. Jag hade också mitt första "riktiga förhållande", om jag inte minns fel. Det får inte direkt betyget VG men övning ger färdighet. Min utbildningsplan-B var att bli gymnasielärare i svenska och historia tills jag träffade lärarstudenter på b-kursen och fick hjärtflimmer, jag lärde mig laga mat och tyckte livet var rätt fint.