Girl Afraid

Houellebecq är ju kontroversiell. Hej och hå. Åtalad för hets mot folkgrupp och allt. Många finkulturella varelser är noga med att påpeka att de inte anser att han är en stor författare, men "intressant." Jag brukar trots Kulturkärringen i mig inte orka läsa riktigt kontroversiella författare förrän hypen lagt sig, och det har den väl nu? I vilket fall som helst hittade jag denna bok på biblioteket och bestämde att den skulle bli årets sista.

Jag tycker att den här romanen är oerhört ful. Sunkig, sexistisk, rå och osnygg - och det är väl kanske vad som samtidigt gör den så fascinerande. För det tycker jag den är. Långt ifrån "vanlig" fransk litteratur (som i K-specialet om bestsellers beskrevs handla mest om författaren, hans fru och hans älskarinna = sjukt ointressant för alla som inte vuxit upp i den franska kulturen), extremt långt ifrån Gavalda och annat som blivit känt på senare tid. Houellebecq skriver om Frankrike och Västvärlden, om fysik och biologi och filosofi och sociologi (boken vävs liksom ihop av olika stycken som handlar om just detta) och han gör det så jävla provocerande att jag måste tycka om det. Fast det är ju lite fult att provocera, försöker kulturdebatten ibland lära oss. Provokation i sig är inte irriterande hos en författare tycker jag personligen. Inte PR-kupper heller. Inte så länge det finns något att säga eller diskutera. Och om man tar sig förbi den vulgärcyniska ytan här finns det massor av saker som är viktiga. Det kritiken har vänt sig mot är ju kanske vad jag skulle påstå är det han själv också kritiserar. Jag vet inte. Kanske inte min sak att veta och förstå allt. Jag är ju bara människa. Elementarpartiklar är materiens minsta beståndsdelar.

Men jag tycker om Elementarpartiklarna. Riktigt mycket. Tror jag. Huvudpersonerna - bröderna Michel och Bruno - är inte så mycket karaktärer som de är aspekter/extremer av post-68-revoltsamhället. Två av de mänskliga elementarpartiklar som isolerade från varandra och utslängda i ett relativistiskt tomrum har tagit olika livsuppgifter på sin lott. Michel är framstående genforskare och avsexualiserad. Boris runkar sig igenom romanen. Det är kliniskt à la Bret Easton Ellis, depressivt à la Schopenhauer, partikelfysik och romankonst från 1800-talet kombinerat med sexualitet och kloning och den avhumaniserade människokroppen - och ja, på många håll är det lätt att se varifrån debatten om innehållet kom. Frågan är väl snarast om författaren kommer undan med islamofobi och sexism för att han kan gömma sig bakom sina böcker eller om det är samhället som försöker komma undan med islamofobi och sexism genom att rena sig från "provokativ" litteratur? Varje gång en kulturdebatt mynnar ut i "jamen den här boken skildrar våldsporr och sexism sånt kan vi väl ändå inte tillåta" tänker jag på skolor som har som policy att eftersom de har en plan mot mobbing så kan inte Lisa i 7B vara mobbad (även om hon blir toa-duschad varje eftermiddag).

Dessutom ska man aldrig underskatta cynismens plats i vår moderna kultur, där avrättningar firas och alla ska ha ett eget fadderbarn från Sydamerikas kåkstäder för att orka äta snacksen i soffan och spela Postkodmiljonären en vecka till. Det är äckligt skönt att läsa böcker där svaren på frågorna går alldeles för långt över alla politiskt korrekta gränser.

Bild: lånad härifrån