The History of Love - Nicole Krauss
The History of Love av Nicole Krauss. Meh. Jag trodde jag skulle tycka bättre om den här. För den har ju experimentation med språk och handling, lite postmodernistiskt sådär och ganska... "quirky". En gammal man som en gång skrev en bok och en ung judisk flicka som är brådmogen som man bara blir när man filtrerats genom en vuxen författares ögon och en handling som egentligen inte kan summeras. Modernt så det förslår.
Men jag vet inte. Metafiktion är så otroligt bra när det är bra - A.S Byatts Possession är nog fortfarande den mest tillfredställande bok jag någonsin läst - och så fullständigt platt och ointressant när det inte funkar. Först skummade jag utdragen ur den här boken som står i centrum, The History of Love. Sedan försökte jag läsa men de sa mig ingenting. Det kändes som en urvattnad version av Italo Calvino. Bla bla.
Egentligen funkar det nog. Rent tekniskt. Men jag känner ingenting, jag bryr mig inte. Och jag köper inte den bokmarknad som skildras heller, för den delen, även om jag är storsint nog att erkänna att det nog kan vara mitt fel och inte Krauss som ju ändå ingår i den kontexten...
Jakten på Den Riktigt Bra Romanen fortsätter...
läst i mars
Jenny Erpenbecks Ordbok såg ut som något jag skulle vilja läsa (Bonniers Panache-serie 4-ever!), och det ville jag visst. Snygg, bra, koncis. "Jämvikten, sa pappa när jag en gång kom hem från skolan luggad i håret, beror inte alls av den fysiska styrka som man själv eller motståndaren har, jämvikten är alltid en jämvikt mellan de medel man använder sig av."
Familjegraven av Katarina Mazetti som ljudbok å gud min gud varför plågade jag mig med det här, kan man undra? Jo, för att jag faktiskt tyckte att Grabben i graven bredvid var lite... kul. Udda kombinationer av människor är väl alltid rätt intressant, dessutom hade den ett öppet slut som lät romantiker sucka och säga "men guuuuud ändå vad kärleken övervinner mycket" medan vi andra kunde le cyniskt och veta att de skulle avsky varandra om tre månader. Familjegraven är då fortsättningen. Desirée flyttar in på bondgården och börjar föröka sig och bonden, Benny, är precis lika vidrig som man kan tänka sig baserat på sina fördomar och nästan 20 år på landsbygd bland killar som älskar sina epa-traktorer mer än sina flickvänner och som låter mamma ta deras tvätt tills de hittar ett fruntimmer som kan utföra såna kastrerande uppgifter. Tänk amerikansk hemmafru-sitcom där mannen inte klarar av att göra en smörgås eftersom testosteronet blockerar hans hjärna. Så är Benny. En obildad, otrevlig bonnjävel. Mina reproduktiva organ skriker i fasa och kryper ihop i fosterställning. Jag undrar lite vem den här boken vänder sig till. Trebarnsmorsor från Bälinge som kan nicka och bli bekräftade att jamen guuud, precis såhär är det och jag är helt utsliten efter tre förlossningar på fyra år och min man gör inte ett dugg hemma och vi har inga pengar eller något att prata om men jag älskar honom ändå liksom? Ingen annan kan väl på allvar mena att de skulle kunna bo i samma hus som Benny utan att kväva honom med en skitig socka när han sover? (Fan, jag vet att folk lever såhär. Jag orkar bara inte tänka på det.) Sista kapitlet i den här ångestskapande boken gör dessutom att jag vill sätta Genre: SKRÄCK på eländet. Och jag vill aldrig mer höra Stefan Sauk läsa någonting. Vem har inbillat honom att han är en god imitatör av dialekter, förresten?
Synantrop av Sigge Eklund - urban kärlekshistoria, lite Stockholmsporr, extremt brådmogna tjugoåringar varav en är en ledsen o mkt vacker ung kvinna? Your average moderna svenska roman. Det handlar definitivt inte om dig och mig utan om Någon Annan. Som jag aldrig träffat. Men jag tycker den är rätt fin, framförallt är den stilistiskt snygg och det är ju alltid något.
Dannyboy och kärleken av Daniel Åberg fick mig i alla fall att fnissa. Jag ville inte riktigt vara generös när jag började läsa för boken på baksidan beskrivs som "en sorgesång för medelklassbarnens ovilja att bli vuxna" och det är en rätt motbjudande premiss. Dessutom gjordes jämförelser med Per Hagman som jag starkt ogillar. Men jag gillade boken. För jag känner de här människorna - stoppa pressarna: för ovanlighetens skull i en modern svensk roman känner jag karaktärerna och hör hur de pratar i mitt huvud. De är också ledsna ety det är synd om människan, men de har i alla fall självironi nog att vara charmiga. Dessutom hade jag oerhört roligt åt att Sandvikenmål förekommer, att huvudpersonens byhålebakgrund finns kvar - jag tycker för övrigt att dialekter och utflyttade bönder ska vara mer frekventa i litteratur; Stockholmare är inte så intressanta att vi kan bygga en hel modern kanon på dem även om de nog själva tror det. Fast själva berättargreppet är inte så helgjutet egentligen, i den här storyn. Men onekligen roligt att läsa fyllekonversationer på bred dialekt.
Just nu läser jag Elsa Morante. Åh, Elsa var har du varit i hela mitt liv?
( Bilder: Adlibris )
Skammens boning av Doris Dahlin
En genre jag inte förstått mig på är självbiografisk litteratur. Ni vet sån som kommer ut i pocket omgående och handlar om tonårsalkoholister och vanskötta barn och som uppenbarligen fyller något sorts behov av att vältra sig i äckel och våld (jag har hört folk beklaga att uppföljaren till Pojken som kallades det inte var lika bra då den inte var lika hemsk, jag menar snälla nån titta på nyheterna om ni behöver onanera till sönderslitna barnkroppar och trasiga människor, alternativt hoppa av min planet!) Kanske beroende på fördomar, kanske beroende på vissa särdrag hos genren som kliar i min hjärna. Det finns en del inriktningar och ingen av dessa lockar mig. Men Doris Dahlin har inte blivit inlåst på en vind och ignorerad eller tvångsinjecerad med droger, våldtagen, utstött, misshandlad eller alkoholiserad. Utgångspunkten i hennes Skammens boning är inte att det varit gränslöst jobbigt att vara Doris Dahlin men att hon DETTA TILL TROTS tagit sig igenom livet helskinnad nog för att krafsa ned en självbiografisk berättelse kryddad med lite våldsdrama/kända exmakar/gruvliga avslöjanden och tårdrypande självhjälpsböcker där hon förklarar hur hon överlevt all ångest. Dave Peltzer she ain't.
Och jag tycker om Skammens boning. Hade glömt avbeställa från Ordfront som vanligt men den här gången gjorde det faktiskt ingenting (det gör det väl inte ofta egentligen ety Ordfront har bra smak men min ekonomi blir sällan glad för det) – läste i princip hela igår kväll när jag halvlåg i min fåtölj och laddade inför uppsatsskrivandet som komma skall. Sorgligt, välskrivet, sympatiskt. Är ju ständigt ett fan av klassresor, ett extra plus är att Doris Dahlin arbetat som bibliotekarie, detta vårt främsta kulturbevarande yrke!
Annan söndagsläsning var mitt första nummer av Femkul som jag fick prenumeration på i julklapp. Ganska tunt, kanske inte riktat till mig, men definitivt läsvärt och något jag skulle trycka i händerna på tonårstjejer, indeed.
Och jag tycker om Skammens boning. Hade glömt avbeställa från Ordfront som vanligt men den här gången gjorde det faktiskt ingenting (det gör det väl inte ofta egentligen ety Ordfront har bra smak men min ekonomi blir sällan glad för det) – läste i princip hela igår kväll när jag halvlåg i min fåtölj och laddade inför uppsatsskrivandet som komma skall. Sorgligt, välskrivet, sympatiskt. Är ju ständigt ett fan av klassresor, ett extra plus är att Doris Dahlin arbetat som bibliotekarie, detta vårt främsta kulturbevarande yrke!
Annan söndagsläsning var mitt första nummer av Femkul som jag fick prenumeration på i julklapp. Ganska tunt, kanske inte riktat till mig, men definitivt läsvärt och något jag skulle trycka i händerna på tonårstjejer, indeed.
Svinalängorna - Susanna Alakoski
Oj vad bra den var, riktigt värd sin hype och sitt Augustpris. Gillar Alakoski, hon var cool och sympatisk i tevesoffor morgonen efter - och glad åh vad skönt med människor som blir glada för sina utmärkelser och vill prata om sina verk. Som omväxling, liksom. (Kände samma sak med Pamuk – roligt att se honom skratta och prata med barnen i luciatåget, annars kommer stackarna i mellanstadiet att tro att alla bra författare är lika sura som Coetzee/folkskygga som Jelinek vilket knappast är något att eftersträva för någon.) Och hon berättade om titeln – tydligen kallades miljonprojektområdet i Ystad där hon växte upp för just svinalängorna av kommunanställda, på det där härligt människohatande sättet. Jag vet inte, men hela boken gör mig nöjd. För att det är så bra. För att det handlar om en flickas uppväxt utan att för den skull handla om ätstörningar och/eller mobbing – och för att vänskap mellan tre tjejer skildras så bra. När deras föräldrar dricker klättrar de över balkongerna till varandra och håller varandra sällskap, när Leenas egna föräldrar är för fulla för att köpa mat får hon äta hos Åses mamma. Det är såhär barns (flickors!) vänskap borde skildras oftare. För övrigt: Boktrailers!. Vad underbart.
Nu till stan, gym, affärer, plikter. I morgon nästan fem timmar Norén! Jag blev lite till mig i trasorna efter att ha hört ett kort klipp i P1 - "Jag hatar dig, JAG HATAR DIG!!" (Å tonårsbarn, vad jag aldrig vill uppleva er.) En gång i tiden tänkte jag förresten skriva c-uppsats om de gamla trotjänarna mansrollen och/eller moderskonflikten i Noréns tidiga dramatik så jag känner mig väl förberedd inför detta!
Elementarpartiklarna - Michel Houellebecq
Houellebecq är ju kontroversiell. Hej och hå. Åtalad för hets mot folkgrupp och allt. Många finkulturella varelser är noga med att påpeka att de inte anser att han är en stor författare, men "intressant." Jag brukar trots Kulturkärringen i mig inte orka läsa riktigt kontroversiella författare förrän hypen lagt sig, och det har den väl nu? I vilket fall som helst hittade jag denna bok på biblioteket och bestämde att den skulle bli årets sista. Jag tycker att den här romanen är oerhört ful. Sunkig, sexistisk, rå och osnygg - och det är väl kanske vad som samtidigt gör den så fascinerande. För det tycker jag den är. Långt ifrån "vanlig" fransk litteratur (som i K-specialet om bestsellers beskrevs handla mest om författaren, hans fru och hans älskarinna = sjukt ointressant för alla som inte vuxit upp i den franska kulturen), extremt långt ifrån Gavalda och annat som blivit känt på senare tid. Houellebecq skriver om Frankrike och Västvärlden, om fysik och biologi och filosofi och sociologi (boken vävs liksom ihop av olika stycken som handlar om just detta) och han gör det så jävla provocerande att jag måste tycka om det. Fast det är ju lite fult att provocera, försöker kulturdebatten ibland lära oss. Provokation i sig är inte irriterande hos en författare tycker jag personligen. Inte PR-kupper heller. Inte så länge det finns något att säga eller diskutera. Och om man tar sig förbi den vulgärcyniska ytan här finns det massor av saker som är viktiga. Det kritiken har vänt sig mot är ju kanske vad jag skulle påstå är det han själv också kritiserar. Jag vet inte. Kanske inte min sak att veta och förstå allt. Jag är ju bara människa. Elementarpartiklar är materiens minsta beståndsdelar.
Men jag tycker om Elementarpartiklarna. Riktigt mycket. Tror jag. Huvudpersonerna - bröderna Michel och Bruno - är inte så mycket karaktärer som de är aspekter/extremer av post-68-revoltsamhället. Två av de mänskliga elementarpartiklar som isolerade från varandra och utslängda i ett relativistiskt tomrum har tagit olika livsuppgifter på sin lott. Michel är framstående genforskare och avsexualiserad. Boris runkar sig igenom romanen. Det är kliniskt à la Bret Easton Ellis, depressivt à la Schopenhauer, partikelfysik och romankonst från 1800-talet kombinerat med sexualitet och kloning och den avhumaniserade människokroppen - och ja, på många håll är det lätt att se varifrån debatten om innehållet kom. Frågan är väl snarast om författaren kommer undan med islamofobi och sexism för att han kan gömma sig bakom sina böcker eller om det är samhället som försöker komma undan med islamofobi och sexism genom att rena sig från "provokativ" litteratur? Varje gång en kulturdebatt mynnar ut i "jamen den här boken skildrar våldsporr och sexism sånt kan vi väl ändå inte tillåta" tänker jag på skolor som har som policy att eftersom de har en plan mot mobbing så kan inte Lisa i 7B vara mobbad (även om hon blir toa-duschad varje eftermiddag).
Dessutom ska man aldrig underskatta cynismens plats i vår moderna kultur, där avrättningar firas och alla ska ha ett eget fadderbarn från Sydamerikas kåkstäder för att orka äta snacksen i soffan och spela Postkodmiljonären en vecka till. Det är äckligt skönt att läsa böcker där svaren på frågorna går alldeles för långt över alla politiskt korrekta gränser.
Bild: lånad härifrån
"The Handmaid's Tale" - Margaret Atwood
Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale) av Margaret Atwood är en sådan där modern klassiker som alla säger att man ska läsa. I min hylla har den samlat damm i flera år nu, men plockades fram lagom till tågresan mot obygden. USA, numer Gilead, har efter en revolution blivit en konservativt kristen fasciststat där den nya härskarklassen styr med bibliska lagar och en sexualmoral från helvetet. Miljöförstöringar har gjort infertilitet till en folksjukdom och i kampen mot låga födelsetal rekryteras kvinnor i fruktsam ålder som statliga "Tjänarinnor" efter biblisk modell. De övervakas och indoktrineras av andra kvinnor och tjänar som "kärl" åt de män som anses förtjäna det. Fruktsamhet är allt – "okvinnor", dvs sterila, lesbiska, feminister, nunnor och andra oönskade element skickas till "kolonierna" eller söker sig till de illegala bordeller som naturligtvis ändå finns trots att mäns sexualitet numer är kontrollerad av staten. Bakgrunden mot vilken vi ser det här nya samhället är nutidens Amerika med kvinnovåld och kommersialiserad sexualitet blandat med evangelister som predikar om hemmafruideal och avhållsamhet. I Gilead har kvinnan befriats genom strukturerat förtryck, har inte längre rätt att klä sig som hon vill, läsa, bära smink eller på något sätt fresta mannen som anses vilja ha sex 24 timmar om dygnet. (Hej, Iran!) Atwood har tagit sin utgångspunkt i den backlash som feminismen upplevde i USA på 1980-talet, hånar teveevangelister som gråter och prisar gud och kvinnlig underordning, resonerar kring stat-kyrka och hon gör det så bra. Ibland väl långsamt, fine, men jag förlåter henne och tycker snarare att det låga tempot bidrar till stämningen och den krypande känslan av att det kommer gå ännu mer åt helvete.
"context is all"
Ibland bedöms sådana här historier utifrån sin sannolikhet. Det behöver man inte nödvändigtvis göra med Atwood eftersom hon är en författare som har andra kvalitéer, men fine, vi kan prata om sannolikhet. Att motståndare till säkra, legala aborter marscherar under mottot "let them bleed", att gudfruktiga kvinnor hjälper våldtäktsoffer att förstå att de har sig själva och sina lösaktiga beteenden att skylla, att attityden slutligen blir att det fria samhället trots allt har så många brister att allt annat är bättre, även om det innebär att kvinnan skyddas från mannen genom tvång. Sannolikt? Hej, verklighet! Dessutom handlar romanen om övergången till detta neo-fascistiska samhälle, och om första generationen som minns hur det brukade vara. Och om försök att göra något. Om saknaden efter frihet hos alla, män och kvinnor, och misstänksamheten mot både det som var och det som är. Boken avslutas med en coda av "historiska kommentarer" som i sig är ännu mer sorgliga och mörka för att det är så det skulle vara och kommer att vara och vi intalas ju alltid att aldrig döma historien med moderna normer och de underordnade fortsätter vara underordnade, på nya sätt och med nya medel. Atwood skriver så att det gör ont om individens frihet och försök att vara en människa med möjlighet att välja.
"Men om du råkar vara man, någon gång i framtiden, och du har kommit så här långt, var då snäll och kom ihåg: du kommer aldrig att utsättas för frestelsen att känna att du, i egenskap av kvinna, måste förlåta en man. Den är svår att motstå, tro mig. Men kom ihåg att förlåtelse också är maktmedel. Att be om den är ett maktmedel, och att förvägra eller skänka den är ett maktmedel, kanske det starkaste. Kanske ingenting av det här handlar om makt. Kanske handlar det egentligen inte om vem som kan äga vem, vem som kan göra vad mot vem och lyckas med det, ända intill döden. Kanske handlar det inte om vem som kan sitta och vem som måste falla på knä eller stå eller lägga sig ned, med benen isär. Kanske handlar det om vem som kan göra vad mot vem och bli förlåten för det. Säg aldrig till mig att det kommer på ett ut."
Något säger mig att Margaret Atwood inte är så värst benägen att förlåta. Inte jag heller. Tyvärr ter sig en sådan här framtid fortfarande inte tillräckligt osannolik för att man ska kunna sova gott om nätterna.
[Bildkälla: Random House]
"Väninnan" - Denise Rudberg
Tjuvstartade mitt Lästemaår med ett läsa en av de där författarna jag sågar utan belägg. Väninnan handlar om menlösa överklassbruden Kristin som är gift med svinet (såklart) David och som under femhundra sidor dåligt skriven handling ska förlösas från Östermalmsghetto och lönnfetma till ett självständigt liv med den enda sanna vännen Eva. Hej och hå. Dessa femhundra sidor är fulla av skrämmande grammatik, tvåtusen upprepningar, tjejigt härliga prefix typ 'super-', 'hel-', 'jätte-', ett par särskrivningar, banala scener och stereotypa figurer som gör absurda saker tillsammans. Och allt är skrivet på följande själlösa vis: Eva köpte ett par cowboyboots i beige mocka. Sen gick de tillbaka mot Stureplan och upp på Nybrogatan där de slank in på Champagne. Där hittade Eva flera saker och hon halade åter upp kortet för att betala.
SNÄLLA NÅN! Jag vill verkligen inte läsa sånt här. Alls. Jag förstår inte vad det ska ge mig som läsare. Ska jag genom boken få en psykologisk insikt i en sluten värld av adelstitlar och Östermalmsnuckor? Knappast. Det kräver att åtminstone författaren själv besitter en sådan. Ska jag bli road? Berörd? Det finns tveklöst hundra "lättsamma" författare som skriver bättre – Marian Keyes exempelvis, som jag sällan rekommenderar men som nu plötsligt framstår som Kafka. (Och herregud, Louise Boije af Gennäs skriver också om lidandet på Lidingö och festandet på Stureplan utan att ens hjärna försöker försvinna ner i kroppen för att slippa tortyren.) Och hur kan man bli berörd av karaktärer som inte är människor, som pratar som en författare med taskigt öra för konversationer? INGEN pratar på det här sättet, ingen borde skriva på det här sättet. Varför jobbar inte förlaget med sina manus? Ville ingen kännas vid eländet? Har Fischer & co inga redaktörer eller lektörer eller någon som besitter någon form av språkkunskap? Hur många tempusformer ryms i ett och samma stycke? Har Rudberg svenskt rekord i upprepningar? Vem inbillade henne att bisatser är av ondo? Frågorna är MÅNGA.
I intervjuer har jag läst att Rudberg själv inser att hon inte kan skriva litterärt men däremot anser sig kunna berätta en historia. Joråsåatt. Trots att boken öppnar med en cliffhanger är jag inte ett dugg intresserad av att ta mig till sidan där det spännande bröllopet ska äga rum. Jag är inte heller speciellt sympatiskt inställd till att behöva läsa ytterligare en miljon illa valda ord om Kristins ångest och vedermödor. (Självömkande jävla överklasskärring, klipp dig och skaffa dig ett jobb!) Det händer ingenting som skapar någon som helst reaktion hos mig, ingen gör något som jag kan identifiera mig med och alla är ungefär lika komplexa som Tomas Ledins låttexter.
Omslagets lögner är nästan deprimerande. Det hade säkert kunnat bli bra. Vänninnan är berättelsen om en ung människans integritet och hennes möjligheter att upprätthålla den i en miljö där avvikelser ses med oblida ögon. Alltså detta är ju en intressant premiss för en roman, absolut. Placera den gärna på Östermalm där man inte får kliva på mattorna och alla är släkt med Karl XII. Men om det står ROMAN på omslaget vill jag ha en roman, inte femhundra sidor ord staplade på varandra. Framförallt vill jag inte att författare utgår ifrån att jag som läsare är fullständigt dum i huvudet.
Misstankarna är bekräftade, Denise Rudberg skriver "tjejlitteratur" för idioter, dessutom med gräsligt språk. Jag är nästan lite provocerad i egenskap av kvinna. Det här är skrivet för att rikta sig till mig. Jag är målgrupp. Herregud. Den könskonservativa motsvarigheten för män ("alla killar gillar väl sånt häääär?") måste vara våldsporr eller något annat fullständigt debilt?
Jag inser för övrigt att det är flera år försent att såga Rudberg, men vissa saker blir aldrig omoderna.
[Bild:bokus.com]
Året i böcker
Fem riktigt, riktigt bra böcker jag läste under 2006
1. Never Let Me Go - Kazuo Ishiguro
Jag kommer fortfarande precis ihåg vilken stillsam ångest den här gav mig. Och att jag hetsläste den under två mycket sena nätter. Allt är så otroligt subtilt skildrat och vackert skrivet och när man sakta börjar förstå världsbilden i det här vagt framtida England och göra sina egna tolkningar och paralleller då är det nästan lite briljant! Hela tiden samma känsla av obehag som utmynnar i fullständig panik. Det är så rörande att litteratur kan åstadkomma sådant. Jag blir ju kär.
2. V for Vendetta - Alan Moore/David Lloyd
"Remember, remember, the fifth of November…" Med reservation för det faktum att jag inte kan så mycket om tecknad litteratur så tycker jag att den här serien är mörkare än det mesta jag läst inom genren. Och välgjorda dystopier = mkt nöjd kulturkärring. En moraliskt grå historia om fascism och motstånd och identitet och offer-förövare dynamik som på film blev betydligt mindre grå och mycket mer idealiserande (jag tyckte väldigt bra om filmen, framförallt Hugo Weavings V, men den är olik boken och tolkningen av fascismens uppdaterade inriktning är nog inte ens i närheten av den Moore skulle ha gjort). Älskar de realistiska dragen i bilderna. Älskar V som egentligen inte har några älskvärda drag alls. Älskar förorden, i synnerhet Moores bittra konstaterande att hans hemland under Thatcheråren blev ett riktigt äckligt ställe. Och Lloyds beskrivning av en vanlig brittisk pub där alla teveprogram ska vara fulla av "cheeky, cheery" människor och där tevenyheterna skruvas ned för ingen vill ju se en massa elände. "There aren't many cheeky, cheery characters in V for Vendetta either; and it's for people who don't switch off the News."
3. What a carve up! - Jonathan Coe
Det här var en sådan bok som en vän rekommenderade och jag genast införskaffade eftersom vännen har bra smak och en bok som jag sedan omedelbart älskade och som naturligtvis ledde till en av de där "visst är den braaaa" – "jaaaaaaa" utväxlingarna som är så underbara. Den handlar om England (igen) och om Thatcher och samhället sett genom den dekadenta, korrumperade, talanglösa och totalt genomvidriga upper-crustfamiljen Winshaws. Otroligt rolig och ganska tragisk på sina håll.
4. Signs Taken for Wonders: On the Sociology of Literary Forms - Franco Moretti
Alltså, jag älskar förmodligen litteraturvetenskap mer än vad som kan vara hälsosamt för en människa. Men det är ju så roligt! Moretti skriver om relationer mellan populärkultur och finkultur utifrån strukturalism, sociologi och psykoanalys och sätter litteraturen i samhället, vilket jag alltid är ett fan av.
5. No tears for queers. Ett reportage om män, bögar och hatbrott - Johan Hilton
I Wyoming i mörkaste redneck-USA ansågs inte "gay panic" vara ett speciellt gott skäl till att släpa ut Matthew i obygden, binda fast honom vid ett stängsel och misshandla honom till döds. Bögfobi håller inte i rätten, liksom. I underbara jämställda Sverige blev böghat ett prejudikat i domstolen första gången då man prövade mordet på Johan i Katrineholm som hittades i en brunn med byxorna neddragna och halsen avskuren. Han fick ju stackars mördaren att "känna sig ifrågasatt i sin heterosexualitet." "En förhållandevis allvarlig provokation." Den här boken är så sorglig och jävlig och viktig, och den hegemoniska manligheten så fruktansvärt sunkig. Gud vad vi behöver mer maskulinitetsforskning.
Vad läste ni? Betrakta er själva som utmande?
1. Never Let Me Go - Kazuo Ishiguro
Jag kommer fortfarande precis ihåg vilken stillsam ångest den här gav mig. Och att jag hetsläste den under två mycket sena nätter. Allt är så otroligt subtilt skildrat och vackert skrivet och när man sakta börjar förstå världsbilden i det här vagt framtida England och göra sina egna tolkningar och paralleller då är det nästan lite briljant! Hela tiden samma känsla av obehag som utmynnar i fullständig panik. Det är så rörande att litteratur kan åstadkomma sådant. Jag blir ju kär.
2. V for Vendetta - Alan Moore/David Lloyd
"Remember, remember, the fifth of November…" Med reservation för det faktum att jag inte kan så mycket om tecknad litteratur så tycker jag att den här serien är mörkare än det mesta jag läst inom genren. Och välgjorda dystopier = mkt nöjd kulturkärring. En moraliskt grå historia om fascism och motstånd och identitet och offer-förövare dynamik som på film blev betydligt mindre grå och mycket mer idealiserande (jag tyckte väldigt bra om filmen, framförallt Hugo Weavings V, men den är olik boken och tolkningen av fascismens uppdaterade inriktning är nog inte ens i närheten av den Moore skulle ha gjort). Älskar de realistiska dragen i bilderna. Älskar V som egentligen inte har några älskvärda drag alls. Älskar förorden, i synnerhet Moores bittra konstaterande att hans hemland under Thatcheråren blev ett riktigt äckligt ställe. Och Lloyds beskrivning av en vanlig brittisk pub där alla teveprogram ska vara fulla av "cheeky, cheery" människor och där tevenyheterna skruvas ned för ingen vill ju se en massa elände. "There aren't many cheeky, cheery characters in V for Vendetta either; and it's for people who don't switch off the News."
3. What a carve up! - Jonathan Coe
Det här var en sådan bok som en vän rekommenderade och jag genast införskaffade eftersom vännen har bra smak och en bok som jag sedan omedelbart älskade och som naturligtvis ledde till en av de där "visst är den braaaa" – "jaaaaaaa" utväxlingarna som är så underbara. Den handlar om England (igen) och om Thatcher och samhället sett genom den dekadenta, korrumperade, talanglösa och totalt genomvidriga upper-crustfamiljen Winshaws. Otroligt rolig och ganska tragisk på sina håll.
4. Signs Taken for Wonders: On the Sociology of Literary Forms - Franco Moretti
Alltså, jag älskar förmodligen litteraturvetenskap mer än vad som kan vara hälsosamt för en människa. Men det är ju så roligt! Moretti skriver om relationer mellan populärkultur och finkultur utifrån strukturalism, sociologi och psykoanalys och sätter litteraturen i samhället, vilket jag alltid är ett fan av.
5. No tears for queers. Ett reportage om män, bögar och hatbrott - Johan Hilton
I Wyoming i mörkaste redneck-USA ansågs inte "gay panic" vara ett speciellt gott skäl till att släpa ut Matthew i obygden, binda fast honom vid ett stängsel och misshandla honom till döds. Bögfobi håller inte i rätten, liksom. I underbara jämställda Sverige blev böghat ett prejudikat i domstolen första gången då man prövade mordet på Johan i Katrineholm som hittades i en brunn med byxorna neddragna och halsen avskuren. Han fick ju stackars mördaren att "känna sig ifrågasatt i sin heterosexualitet." "En förhållandevis allvarlig provokation." Den här boken är så sorglig och jävlig och viktig, och den hegemoniska manligheten så fruktansvärt sunkig. Gud vad vi behöver mer maskulinitetsforskning.
Vad läste ni? Betrakta er själva som utmande?
Läckberg, nja va?
Alltså jag har försökt lyssna på "deckardrottningen" Camilla Läckbergs Isprinsessan i flera dagar i rad nu men den är ju så trååååkig och så slarvigt skriven. Herregud. Jag blir provocerad av slarvigt skrivna böcker överhuvudtaget men framförallt av deckare för det befäster liksom mina fördomar om själlösa jävla slarvpellekapitalister som klottrar ned lite ord och lägger till ett par brott och kallar det en historia eftersom det säljer och det är det enda som betyder något. Man är inte författare bara för att man gett ut en bok. Inte längre. (Oj, oj, jobbigt som fan att hålla med Björn Ranelid om författarskapets natur. Men sånt får man leva med.) Och man är inte författare i någon djupare mening om man skriver saker som: "Han stod länge och tvekade, men efter en stunds tvekan gick han in." Eller det där stycket precis innan jag somnade igår som hade ordet "artikel" säkert femton gånger på ett par meningar. "Vad gjorde artikeln där i lådan? Hon läste artikeln men kunde inte förstå varför XX lagt en artikel i sin byrålåda. Med en suck lade hon undan artikeln." Typ. Det blir ännu tydligare på ljudbok, alla upprepningar och alla klumpiga pinsamma formuleringar. Grimaserade ett par gånger under Det blod som spillts, också, men mest för att det blir så jobbigt att använda vatten- och stormmetaforer för erotik, inte så mycket för att språket gjorde ont i hjärnan.
Jag är alldeles jätteförtjust i Moneybrothers senaste, förresten. Jag ser ner på alla som ser ner på dig / Låt dom se det själva, låt dom ångra sig / och hur skulle dom förstå? / Dom vet ingenting om oss. Och julduetten med Jerry Williams är ju jävligt skön. Är mkt svag för icke-juliga julsånger. Eller tja, jag kan komma på två:
The Pouges - Fairy tale of New York Cyniskt och bittert och så jävla catchy! Tycker dessutom att den är riktigt romantisk. Skulle också vilja kunna sjunga den här om trettio år - "you scumbag you maggot, you cheap lousy faggot, happy christmas you arse, I pray to god it's our last". Det utmynnar ju i "I've built my dreams around you." Så gulligt så.
Och Ulf Lundells Snart kommer änglarna att landa, mest för raderna "glöm jävelskap och stingslighet / glöm allt jag gjort av elakhet / jag älskar dig så innerligt.
Jag är alldeles jätteförtjust i Moneybrothers senaste, förresten. Jag ser ner på alla som ser ner på dig / Låt dom se det själva, låt dom ångra sig / och hur skulle dom förstå? / Dom vet ingenting om oss. Och julduetten med Jerry Williams är ju jävligt skön. Är mkt svag för icke-juliga julsånger. Eller tja, jag kan komma på två:
The Pouges - Fairy tale of New York Cyniskt och bittert och så jävla catchy! Tycker dessutom att den är riktigt romantisk. Skulle också vilja kunna sjunga den här om trettio år - "you scumbag you maggot, you cheap lousy faggot, happy christmas you arse, I pray to god it's our last". Det utmynnar ju i "I've built my dreams around you." Så gulligt så.
Och Ulf Lundells Snart kommer änglarna att landa, mest för raderna "glöm jävelskap och stingslighet / glöm allt jag gjort av elakhet / jag älskar dig så innerligt.
Skyline - Patricia Schonstein Pinnock
En tunn och vacker bok som handlar om människor i ett höghus i Sydafrika som befinner sig någonstans mellan kolonialism och amerikansk kulturimperialism (därav de fina läskburkarna på omslaget...). Patricia Schonstein Pinnock har ett väldigt fint, poetiskt språk, hennes berättargrepp är enkla och snygga och jag tycker genuint om alla de som ryms i detta hus. Fortfarande marscherar armén, gungar marken. Barn finns gömda överallt. En del i stenarna, en del i de torra buskarna som växer i dessa trakter. En del finns i flodens småsten. Stenarna kommer att bevara dem i århundraden. Stenarna kommer att hålla dem tills jorden har blivit stilla, tills bergens skakningar har upphört, tills de marscherande arméerna inte marscherar längre.
(Bild: En bok för alla)
Kjell Eriksson x 2
Prinsessan av BurundiBaksidetext: Det är december 2001 (varför måste det alltid tragglas datum och tid och plats i deckare? Vad spelar året för roll?) och vintern har slagit till med full kraft. I en snödriva hittar en joggare en man som torterats och mördats. Polisen identifierar honom som John Jonsson, även kallad Lille John, f.d. problembarn och småkriminell, men på senare år en av stans främsta experter på akvariefiskar. Johns storebror Lennart är fast besluten att hämnas sin brors död, med vilka medel som än krävs, och parallellt med polisens utredning startar Lennart en egen jakt på mördaren.
Nattskärran Baksidetext: Det är en tidig morgon den 10 maj 2003. En taxichaufför på väg att avsluta sitt nattpass gör en chockerande upptäckt. Vartenda skyltfönster på Drottninggatan i centrala Uppsala är krossat och gatan är fylld av glassplitter. Media strömmar till och mitt under direktsändning i lokalradion hörs ett skrik inifrån en bokhandel. En ung man har hittats mördad i butiken.
Jag tror att jag gillade Kjell Eriksson innan jag ens läste honom, vilket betyder att jag måste ha läst om honom i något sammanhang. Jag gör sånt ganska ofta. Som författare är han sympatisk, precis som jag trodde – stilistisk, enkel och med sköna, mänskliga karaktärer. Och jag är alltid ett fan av deckarintriger som inte satsar på största möjliga massmord/ritualslakt utan snarare försöker göra en miljö som Uppsala till en brottsplats utan att sätta eld på domkyrkan eller spränga universitetet eller låta någon galen professor skalpera och sedan våldta/stympa/tortera/kidnappa ett brett sortiment av människor. Det blir lite socialrealism av Erikssons deckare. Han är ju tillräckligt smart och intressant för att inte behöva skriva med största möjliga actionspänning hela tiden. Det gillar jag. Dessutom lyckas han engagera med de mest vardagliga bihandlingar – skilsmässor bland poliserna, ensamma mammor och julbestyr. Sedan tror jag inte att jag hade läst de här, men som ljudböcker har de varit lysande att ha på väg till föreläsningarna, på gymmet, när man diskar, innan man ska sova… Katarina Ewerlöf skulle för övrigt kunna få läsa in alla mina ljudböcker för all framtid.
Ge sig hän - Pia Tafdrup
Ge sig hän av Pia Tafdrup
Nu är det såhär att hela skrivprocessen verkar intressant och hon har fått priser och hennes språk är väldigt, väldigt vackert. Jag tycker också mycket om hennes lyrik. Den här historien handlar om kontroll versus passion och om unga kvinnor - vilket jag normalt är en sucker för. Den är också skönt skriven och tilltalar mig redan på första sidan.
Men efter detta första goda intryck orkade jag aldrig ta till mig själva romanen. Det känns lite sorgligt; jag tror att jag kommer försöka igen någon gång men nu har den redan blivit returnerad till biblioteket.
Värsta bästa männen
Lanark: A life in 4 books. av Alasdair Gray är veckans boktips.
Den här boken är galet bra. Och galen. Och bra. Och jag har haft den i huvudet i flera dagar nu trots att jag bara är hundra sidor in. En sorts blandning av George Orwell och Kafka; man vill sova men man måste ändå läsa klart för att se vad som händer. Surrealistisk och realistisk på samma gång, om det låter logiskt? Att jag sedan älskar alla som lyckas strunta i berättandets kronologiska regler och göra som de vill gör ju inte saker sämre!
* * *
För övrigt älskade jag sista avsnittet av En uppstoppad hund och Jonas Karlsson som Lampa var riktigt lysande. Man kan se alla avsnitten på rad snart. Det vore något. De ska visa reprisen av K-special om Staffan Göthe också, be still my heart! ♥ K-special rockar.
Jag har förresten haft cravings att se den TV-uppsättning av Stormen som min favoritlärare visade oss i ettan på gymnasiet. Hon var rolig. Inledde visningen med att påpeka att vi nu skulle få se riktiga skådespelare, till skillnad från Leo DiCaprio (det här var under Titanichysterin och hon avskydde verkligen Leo) och riktiga män, även detta till skillnad från Leo DiCaprio. Sedan stod hon och elevassistenten och diskuterade alla snuskiga saker de skulle vilja göra med Staffan Göthe. Haha. Men pjäsen var väldigt bra, vill jag minnas. Mer teve-teater åt folket!
Den här boken är galet bra. Och galen. Och bra. Och jag har haft den i huvudet i flera dagar nu trots att jag bara är hundra sidor in. En sorts blandning av George Orwell och Kafka; man vill sova men man måste ändå läsa klart för att se vad som händer. Surrealistisk och realistisk på samma gång, om det låter logiskt? Att jag sedan älskar alla som lyckas strunta i berättandets kronologiska regler och göra som de vill gör ju inte saker sämre!
För övrigt älskade jag sista avsnittet av En uppstoppad hund och Jonas Karlsson som Lampa var riktigt lysande. Man kan se alla avsnitten på rad snart. Det vore något. De ska visa reprisen av K-special om Staffan Göthe också, be still my heart! ♥ K-special rockar.
Jag har förresten haft cravings att se den TV-uppsättning av Stormen som min favoritlärare visade oss i ettan på gymnasiet. Hon var rolig. Inledde visningen med att påpeka att vi nu skulle få se riktiga skådespelare, till skillnad från Leo DiCaprio (det här var under Titanichysterin och hon avskydde verkligen Leo) och riktiga män, även detta till skillnad från Leo DiCaprio. Sedan stod hon och elevassistenten och diskuterade alla snuskiga saker de skulle vilja göra med Staffan Göthe. Haha. Men pjäsen var väldigt bra, vill jag minnas. Mer teve-teater åt folket!