Fem favoritpjäser, någon?
Jag skrev lite förut om varför dramatik är en underskattad litterär genre och hur autistiskt förtjust jag är i att göra listor, därför måste vi ju nu diskutera favoritdramatik. Friday Five var ju ett koncept i bloggvärlden förr i alla fall, och jag vill ju inte vara sämre. (I synnerhet inte som jag är veckans bloggkompis på nummer.se, och känner en viss press på mig att förflytta fokus från misantropi till teater, i alla fall en stund, haha.) Här är några av mina favoritpjäser, utan någon som helst hierarki:
1. Stulna Juveler av Kristina Lugn (som ju rent allmänt tillhör de författare som jag tycker om sådär underbart villkorslöst). Om man inte förstått hur jäkla rolig Lugn är ska man läsa hennes dramatik som är en alldeles lysande hybrid av väldigt många -ismer och liksom pulserande av poesi och intelligens och hennes trademark självironisk sorgsenhet.
RUNE: Det finns ingen gräns för hur egendomlig jag är! Först förstör jag hela mitt liv! Och nu, när jag står på höjden av min förmåga i ruinerna av allt jag älskat upptäcker jag plötsligt att jag ska gifta mig! Jag är sannerligen en undantagsmänniska jag!
"Jag har ett ganska avancerat språk, för att vara underbetald" ska för övrigt bli mitt nya motto.
2. Körsbärsträdgården av Anton Tjechov. En böjelse jag har är konstnärsäktenskap och deras arkitektur -skapande genier som antingen slåss eller älskar varandra medan de når större eller mindre framgång. Anton och hans hustru Olga fascinerar mig vansinnigt mycket och jag kan verkligen gå igång på att hon överlevde honom med så många år men aldrig gifte om sig (det är så fint, jag blir such a girl när jag tänker på det), liksom på de brevsamlingar som på senare tid uppmärksammats och dramatiserats. Där lär vi oss bland annat omständigheterna kring den här pjäsen och Antons charmerande anala inställning till sina texter. Som han våndades. Och som jag tycker om Körsbärsträdgården! Den förlorade en viss charm när jag tvingades analysera den på en tenta för ett par år sedan och desperat klämde in allsköns pinsamma paralleller, men jag tror det är preskriberat nu för jag tänker på den utan att rodna. Den är så vacker. Theatre-poem har den kallats för sin brist på faktisk handling; jag tycker skamlöst mycket om arrival-departure som berättarstruktur och hela det sammanbitna väldigt ryska (eller har jag fel stereotyp nu?) sättet att se samhället omskapas och klasstrukturen ändras medan man själv stoiskt tittar på - åh, kärlek!
3. Les Liaisons Dangereuses av Christopher Hampton. Hamptons bearbetning av den här ljuvligt dekadenta brevromanen från 1700-talet är riktigt, riktigt bra. Jag har läst både romanen och pjäsen flera gånger, sett otaliga filmversioner och tycker fortfarande att det finns något första-gången-magiskt över aristokraternas sista desperata försök att upprätthålla l'ancien régime med cynism, dekadens och väluppfostrad elakhet. Merteuil och Valmont är på ytan ganska lättvindigt onda, men ändå, mot slutet av pjäsen när all manipulation faller samman är de faktiskt människor. Och Merteuil, last woman standing, fortsätter tappert. "Meanwhile, I suggest our best course is to continue with the game." Vill se Stadsteaterns version av den här när den får nypremiär!
4. Lika för lika av William Shakespeare. Min absoluta favoritkomedi av Shakespeare, som jag nog aldrig sett en jättebra version av, av någon anledning. Så mörk, så dystopisk, så cynisk. Senast jag såg den - på scen - var det nästan ingen som skrattade. (Det kan iofs bero på att det var sjukt dåligt ljud och de enda som hördes var Livia Millhagen ety hon vrålade och Staffan Göthe ety han hade mikrofon.)
5. Personkrets 3:1 av Lars Norén. Som Strindbergs Ett drömspel, fast skitigare, äckligare och sorgligare. Det är ju omöjligt att inte gå loss på Norén, eller? Jag måste lägga beslag på en Norénbox från discshop; om jag någonsin skulle få den i mina suktande händer skulle min omgivning inte gå säkra från vinkvällar med ångest, det jag kan lova!