Girl Afraid

det här är ingen jävla glamourblogg

Tjuvstartade mitt Lästemaår med ett läsa en av de där författarna jag sågar utan belägg. Väninnan handlar om menlösa överklassbruden Kristin som är gift med svinet (såklart) David och som under femhundra sidor dåligt skriven handling ska förlösas från Östermalmsghetto och lönnfetma till ett självständigt liv med den enda sanna vännen Eva. Hej och hå. Dessa femhundra sidor är fulla av skrämmande grammatik, tvåtusen upprepningar, tjejigt härliga prefix typ 'super-', 'hel-', 'jätte-', ett par särskrivningar, banala scener och stereotypa figurer som gör absurda saker tillsammans. Och allt är skrivet på följande själlösa vis:

Eva köpte ett par cowboyboots i beige mocka. Sen gick de tillbaka mot Stureplan och upp på Nybrogatan där de slank in på Champagne. Där hittade Eva flera saker och hon halade åter upp kortet för att betala.

SNÄLLA NÅN! Jag vill verkligen inte läsa sånt här. Alls. Jag förstår inte vad det ska ge mig som läsare. Ska jag genom boken få en psykologisk insikt i en sluten värld av adelstitlar och Östermalmsnuckor? Knappast. Det kräver att åtminstone författaren själv besitter en sådan. Ska jag bli road? Berörd? Det finns tveklöst hundra "lättsamma" författare som skriver bättre – Marian Keyes exempelvis, som jag sällan rekommenderar men som nu plötsligt framstår som Kafka. (Och herregud, Louise Boije af Gennäs skriver också om lidandet på Lidingö och festandet på Stureplan utan att ens hjärna försöker försvinna ner i kroppen för att slippa tortyren.) Och hur kan man bli berörd av karaktärer som inte är människor, som pratar som en författare med taskigt öra för konversationer? INGEN pratar på det här sättet, ingen borde skriva på det här sättet. Varför jobbar inte förlaget med sina manus? Ville ingen kännas vid eländet? Har Fischer & co inga redaktörer eller lektörer eller någon som besitter någon form av språkkunskap? Hur många tempusformer ryms i ett och samma stycke? Har Rudberg svenskt rekord i upprepningar? Vem inbillade henne att bisatser är av ondo? Frågorna är MÅNGA.

I intervjuer har jag läst att Rudberg själv inser att hon inte kan skriva litterärt men däremot anser sig kunna berätta en historia. Joråsåatt. Trots att boken öppnar med en cliffhanger är jag inte ett dugg intresserad av att ta mig till sidan där det spännande bröllopet ska äga rum. Jag är inte heller speciellt sympatiskt inställd till att behöva läsa ytterligare en miljon illa valda ord om Kristins ångest och vedermödor. (Självömkande jävla överklasskärring, klipp dig och skaffa dig ett jobb!) Det händer ingenting som skapar någon som helst reaktion hos mig, ingen gör något som jag kan identifiera mig med och alla är ungefär lika komplexa som Tomas Ledins låttexter.

Omslagets lögner är nästan deprimerande. Det hade säkert kunnat bli bra. Vänninnan är berättelsen om en ung människans integritet och hennes möjligheter att upprätthålla den i en miljö där avvikelser ses med oblida ögon. Alltså detta är ju en intressant premiss för en roman, absolut. Placera den gärna på Östermalm där man inte får kliva på mattorna och alla är släkt med Karl XII. Men om det står ROMAN på omslaget vill jag ha en roman, inte femhundra sidor ord staplade på varandra. Framförallt vill jag inte att författare utgår ifrån att jag som läsare är fullständigt dum i huvudet.

Misstankarna är bekräftade, Denise Rudberg skriver "tjejlitteratur" för idioter, dessutom med gräsligt språk. Jag är nästan lite provocerad i egenskap av kvinna. Det här är skrivet för att rikta sig till mig. Jag är målgrupp. Herregud. Den könskonservativa motsvarigheten för män ("alla killar gillar väl sånt häääär?") måste vara våldsporr eller något annat fullständigt debilt?

Jag inser för övrigt att det är flera år försent att såga Rudberg, men vissa saker blir aldrig omoderna.

[Bild:bokus.com]

Man kan alltid välja att INTE läsa en bok om det är så..? Det finns alltid massa olika stories eller andra saker som man inte gilar. Då kan man bara låta bli dom.. Jag kritiserar tex inte någon "hüperintressant" deckare med 500sidor cigarrer och misstänkta.. Jag älskar Denise Rudbergs böcker och avgudar henne som författare, då hon visar hur det faktiskt kan ligga till under den perfekta ytan. Det är både modernt/ytligt och djupt/berörande/viktigt. I LOVE IT!

Deffe: Såklart kan man välja bort. Men jag vill ändå läsa sånt som brukar vara populärt, jag anser att det tillhör allmänbildningen att ha breda referensramar. Och man har alltid rätt att såga sånt man inte gillar, smak är en knepig sak men så är det.

Vartenda ord kunde ha varit skrivet av mig (enda skillnaden är att du skriver mycket bättre än mig). En riktigt gräslig bok!

Jag tyckte att den var bra! Saker behöver inte vara komplicerade för att vara bra. De kan vara underhållande ändå! Huruvida Denise Rudberg skriver underhållande ligger dock naturligtvis i betraktarens öga!

Tills jag läste Väninnan hade jag bara läst böcker i stil med Kafkas. Därför kändes Väninnan väldigt intressant, fräsch och spännande. Att jag dessutom delvis har liknande bakgrund och aldrig läst en bok av en kvinnlig författare förut gjorde inte upplevelsen sämre.

Att hon behärskar språket så illa gör boken bara bättre. Författaren framstår precis som en av de rollfigurer hon försöker gestalta, och därför som extra trovärdig. Hennes infantila stil är också söt och charmerande, i alla fall för en kvinnlig författare.

Är förresten inte det här motståndet mot könsstereotypisering och "våldsporr" bara något slags vänstertrams? Jag vill gärna se så på saken.

Nu ska jag, som den cineastiska konnässör jag är, protestera mot vänsterbjäfset med att avnjuta en film av Siffredi. Mycket nöje!

Den är ju jätte bra verkligen älskar henne som förfatare / en 15 åring

Men herregud.
Det är underhållning.
Jag kan förvisso hålla med dig i en hel del av kritiken.
Mycket uprepningar, överklass snobberier, menjag gillar sättet hon skriver på. Lite eget.
Dock känns det lite fånigt när du måste påpeka att du faktiskt är kvinna. "Jag är nästan lite provocerad i egenskap av kvinna."

Ibland behöver huvudet få lite menlös underhållning.