Girl Afraid

Jag har länge närt ett ospecificerat hat till (för?) Folkhälsoinstitutet men nästan glömt exakt varför – förutom deras härliga kampanjer och publikationer, förstås, med relationsråd från medeltiden och underbart fräscha attityder till kvinnligt och manligt. När jag slöläste Carin Holmbergs Det kallas manshat (ah, gamla feministklassiker) kom jag plötsligt ihåg fler skäl:

Drogkampanjen från 1993. Bilder av en ung flicka som gråter in i kameran, med mascaran rinnande längs kinderna. Ovanför bildtexten: "Tjejer som är berusade löper större risk att utsättas för sexuella övergrepp." Way to place the blame on the våldtäktsoffer, liksom. Av någon outgrundlig djupt kvinnohatande och sorglig anledning var detta approachen man valde snarare än att visa en bild av en ung pojke med poliseskort och texten "Män som är berusade löper större risk att utsätta sina medmänniskor för vålds- och sexualbrott." (Gud så provocerande, det antyder ju att det är de fulla killarna som måste ställas till svars, TROTS promillehalter och Rigmor Robert et als älskade manshormoner. Vilket påhopp! En skuldattack, för att tala kvällstidningsspråk!)

Anti-dopingkampanjen 1995. (Och den här finns kvar i mitt minne!) Bilder av ett par fötter med ett identifikationskort runt tån och så den ljuvliga texten: "Hennes första misstag var att inte ta reda på fakta. Hennes sista misstag var att fråga varför han inte kunde få stånd längre."

Om man vill vara väldigt generös och sådär trendigt "jamen det var väl inte så farligt slappna av nu och överanalysera inte allt" kan man säkert hitta något positivt sätt att tolka denna kampanj. Jag tänker inte vara så storsint. Jag tänker fortsätta hata sättet på vilket kvinnans del i det hela framställs – jag upprepar, hennes del i att mannen tar steroider och sedan slår ihjäl henne. För det är klart att hon har en del av ansvaret där. Det förstår väl alla. Herreguuuud.

Allt är kvinnans fel. Hon har en kvinnlig kropp som inbjuder till våld och övergrepp, till att börja med. Om hon inte tar fullgott ansvar för denna kropp kan faktiskt inte samhället/mannen belastas med skuld för inte nog med att tjejer säger nej när de menar ja, de klär sig dessutom som horor och envisas med att först flirta med karlar och sedan ångra sig. Det får vi ju faktiskt förstå att vi inte kan hålla på sådär då män, trots att de i mycket (logik, tänkande, handlande, att samarbeta och inte snacka skit liksom guuuuud tänk en arbetsplats med bara kvinnor vilket kackel och det är ju så att män är så braaaaa på att vara fler än två guuuuud va duktiga de är) är oss överlägsna, icke på något sätt kan hållas ansvariga för sina handlingar då de fått skymta naken hud/bröst/löften om sex. (Det är för övrigt inte på något sätt rasbiologiskt eller förtryckande att fortfarande åberopa mannens natur som förklaring på diverse vidrigheter som begås. Det är snarast lite gulligt. Liksom på samma nivå som att han aldrig städar hemma för män seeeeer ju inte att det är stökigt på samma sätt som kvinnan gör. Städgener bor i brösten. Eller äggstockarna. Det är lite osäkert vilket.)

Inte kan vi väl egentligen förvänta oss att män ska ta något ansvar för någonting alls i samhället förutom sina chefsposter och sitt ekonomiska övertag herregud så hårt som de arbetar där uppe i toppen kan väl vi i alla fall informera oss om risker för vårt drickande och deras drogande och låta bli att provocera dem så att de slipper våldta oss till döds? Boys will be boys, liksom. Det är väl inte för mycket begärt hörrni tjejer nu har väl feministerna gått för långt ändå?