Girl Afraid

I fredags (efter ett träningspass som fortfarande känns i kroppen) blev jag alldeles ovetande och mycket grymt lurad att bevittna ännu ett avsnitt av IDOL. Man borde skaffa bättre vänner. Som inte säger att det ska bli mat och umgänge när de i själva verket menar tvångstittande på post-pubertala ungdomar som falsksjunger coverlåtar och dyrkas av fjortisar. IDOL är något jag inte under några omständigheter förstår mig på. Normalt sett vettiga människor i min närhet blir plötsligt intellektuellt fem år gamla och har favoriter och ringer och röstar och kan berätta om kärlekskriser och sexchocker och favoritens privatliv. Själv tog jag mig igenom eländet genom att äta glass. Och utväxla plågade blickar med Frida som också deltog i galenskapen. Idolkväll med tjejerna, liksom. Några av mina medelålders-kulturkärring-poäng försvann nog där! Tur att jag och systern precis skaffat biljetter till Stockholms poesifestival. :)

För övrigt ringde jag min pappa, dagen till ära. Eller nej, jag skulle ringa min pappa men min ömma moder ringde mig innan jag tog mig för detta projekt. Men hon lät mig prata med far. 'Grattis' sa jag pliktskyldigt. Han skrattade hjärtligt och frågade om mamma tvingat mig. Man skulle kanske kunna säga att min familj (mamma exkluderad) inte är så värst mycket för firande.