Girl Afraid

En genre jag inte förstått mig på är självbiografisk litteratur. Ni vet sån som kommer ut i pocket omgående och handlar om tonårsalkoholister och vanskötta barn och som uppenbarligen fyller något sorts behov av att vältra sig i äckel och våld (jag har hört folk beklaga att uppföljaren till Pojken som kallades det inte var lika bra då den inte var lika hemsk, jag menar snälla nån titta på nyheterna om ni behöver onanera till sönderslitna barnkroppar och trasiga människor, alternativt hoppa av min planet!) Kanske beroende på fördomar, kanske beroende på vissa särdrag hos genren som kliar i min hjärna. Det finns en del inriktningar och ingen av dessa lockar mig. Men Doris Dahlin har inte blivit inlåst på en vind och ignorerad eller tvångsinjecerad med droger, våldtagen, utstött, misshandlad eller alkoholiserad. Utgångspunkten i hennes Skammens boning är inte att det varit gränslöst jobbigt att vara Doris Dahlin men att hon DETTA TILL TROTS tagit sig igenom livet helskinnad nog för att krafsa ned en självbiografisk berättelse kryddad med lite våldsdrama/kända exmakar/gruvliga avslöjanden och tårdrypande självhjälpsböcker där hon förklarar hur hon överlevt all ångest. Dave Peltzer she ain't.

Och jag tycker om Skammens boning. Hade glömt avbeställa från Ordfront som vanligt men den här gången gjorde det faktiskt ingenting (det gör det väl inte ofta egentligen ety Ordfront har bra smak men min ekonomi blir sällan glad för det) – läste i princip hela igår kväll när jag halvlåg i min fåtölj och laddade inför uppsatsskrivandet som komma skall. Sorgligt, välskrivet, sympatiskt. Är ju ständigt ett fan av klassresor, ett extra plus är att Doris Dahlin arbetat som bibliotekarie, detta vårt främsta kulturbevarande yrke!

Annan söndagsläsning var mitt första nummer av Femkul som jag fick prenumeration på i julklapp. Ganska tunt, kanske inte riktat till mig, men definitivt läsvärt och något jag skulle trycka i händerna på tonårstjejer, indeed.