Girl Afraid

Igår såg jag, som en av de sista människorna på jorden, Jösses flickor - återkomsten.

Å ena sidan är det plakatteater från sjuttiotalet. Å andra sidan är jag förälskad i rösträttsrörelsen och kvinnohistorieskapande. Å ena sidan kan man knappast komma undan med "jag ska lämna min livmoder tom och slåss för redan födda barn" i vår post-ironiska dekonstruerade värld. Å andra sidan kanske man borde. Å ena sidan är jag definitivt inget fan av vare sig Osten eller Garpe. Å andra sidan måste man ju fan se en föreställning som denna. (Speciellt om man blir bjuden av sin söta vän som sedan tjatar tills man uppdaterar sin blogg för första gången på... ett tag.)

Det är ju svårt att inte tycka om de gamla karaktärerna. Bojjan och Harriet och deras inbördes ordning, Vera och de andra i Jösses-rörelsen som sedan föraktfullt förpassas in i meningslösheten av nästa generation. För vi verkar inte förstå bättre än att glömma vår historia. Eller rättare sagt - vi är ta mig fan inte tillräckligt historieskeptiska för att sovra i den och ta till oss det vi borde och behöver.

Den nyskrivna delen fungerade väl hyfsat som en sorts fortsättning. En mörkare, mindre hoppfull fortsättning visserligen, men ändå. Men jag tyckte det blev alldeles för många saker som skulle pressas in och det var fortfarande lättare att känna för de redan döda kvinnorna som bara ibland traskade över scenen med sina "och när jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något" och faktiskt försökte.

Nittiotalets ohemula sunkighet (herregud, jag hade nästan lyckats förtränga glitterindividualismen och IT-bubblan) och sjuttiotalistgenerationens hyfsat utbredda oförmåga att göra något vettigt av föregående decenniers kvinnokamp var sorgliga faktum att påminnas om. Stålflikkan sitter på mormor Harriets dödsbädd och kan liksom inte på något sätt representera en mer frigjord varelse - det är till och med lättare att se Harriet som den starkare, i synnerhet som hennes förutsättningar är betydligt sämre. Mellanledet Eva har ju också fått ordning på sitt liv i sista delen av pjäsen. Likaså Stålflikkans vänner. Det är mest Mari-Linn som sörjer att stålmannens mantel bara är ett tygstycke; jag blir förbannad på henne, men samtidigt är hon ju vi. Vi gör ju för helvete ingenting.

Det är år tjugohundrasex. Vi har snart varit fullvärdiga människor (enligt svensk lag) i hundra år. Jag åkte buss hem från stationen efter teatern eftersom jag inte kände för att gå hem i mörkret och bli överfallen och/eller våldtagen. (Igen.) Och blir vi väl våldtagna får vi svara på frågor om vår tidigare sexuella erfarenhet för alla vet att det är värre att våldta en oskuld än en hora.

Tjugohundrajävlasex.

Mer än så behöver man väl inte säga?



Och det passar ju extra illa med objektifiering i just det här sammanhanget (även om den i alla fall inte är heteronormativ) - men satan vad Katarina Ewerlöf är het! :) ♥