Rickard III
Igår såg jag inte Melodifestivalen utan Rickard III på Stockholms Stadsteater i regi av Anette Norberg med en helt igenom kvinnlig ensemble, och världens coolaste Gunilla Röör i huvudrollen.
Gunilla Röör var ju självklart briljant som Rickard - hysteriskt rolig och elak och äcklig och sorglig och alldeles oemotståndlig. Det där jobbiga, skavande i hans karaktär som gör att man inte står ut med att se honom bli hånad, det lismande publikfriande draget (vi satt på läskig ögonkontakt-med-skådespelarna-plats i går kväll och när Rickard ler menande och pekar ut "lättfotade flickor" var piskan på syrran och mig, haha), hela den groteska personlighet som gjorts ond och de små antydningarna om hur och varför som ändå finns där i ett ansiktsuttryck eller en temporärt kuvad min. Åh, Rickard, du är så hopplös i ordets alla tänkbara bemärkelser!
Kvinnor i alla roller ger det hela en väldigt intressant dimension, det både neutraliserar och betonar karaktärerna och själva handlingen - scenografin och de ibland lite för stora kostymerna understryker det komiska draget hos alla de här seriösa männen och deras fasader, bakom all verbal och fysisk manipulation är de rädda och små i en värld av maktspel. Dessutom blir det queer på ett helt annat sätt än när män sätter på sig klänning. Ingen känsla av "hö-hö-hö, bloke in a dress" när Gunilla Röör vrider sig och knäfaller och kysser och blir spottad på och försöker förföra Linda Källgrens Lady Anne, liksom.
Malin Hallands iskallt lojale Duke of Buckingham stod ut, tyckte jag - oerhört trevligt återseende, hon var behållningen med Mary Wollstonecraft på Uppsala Stadsteater - hon är alltid så självklar och precis och dominerande på scen, man ser henne. På tal om queer så är Rickard/Buckingham nästan mitt favoritpar i Shakespeares verk (kom nu inte här och säg att det inte finns homoerotik där, jag är litteraturvetare och har tolkningsföreträde!) och jag log lyckligt inombords när de sitter och tar på varandras händer vid Rickards tron i början av akt II, "mitt andra jag, min bleka skugga"! Precis innan Rickard försmår sin älskare. Och Buckingham, Rickards bästa finaste kingmaker, vänder sig emot honom i ett meningslöst uppror! Jag älskar när kärlek övergår i vapen! "O, but remember this another day, when he shall split thy very heart with sorrow."
Själva pjäsen fungerade dock inte hela tiden. Jag förstod ibland inte vad den ville uttrycka, vilken tolkning den själv gjorde av texten den framförde. Relationen statsmakt-undersåtar, olika grader av skuld och onska etc. Andra akten gav inte det utrymme som den måste ge till Rickards samvete - det är ju en grundsten i hela pjäsen, att vi får känna hans ångest och självförakt i det sista slaget då han hemsöks av spöken (det mest framträdande är den nyligen avrättade Buckingham som allvarligt säger "du ska minnas mig" I'm just saying...) och ropar till Gud om förlåtelse. Här kändes det mer som att man ville redovisa och bli klara, och Rickard är snarare mer anonym än han varit innan. Samtidigt är det skönt att man slipper en självömkande spillra; Röör har sagt i intervjuer att hon spelar honom som någon vi alla skulle vara om vi varit lika trasiga och hennes Rickard är hatisk mot alla, men kanske i första hand mot sig själv. Det är knappt han tillåter sig att tycka synd om. Ingen älskar mig, ingen sörjer min död - det är befriande, och inte ett dugg mindre tragiskt, att det blir mer av ett konstaterande än ett gnällande. Helst hade jag nog velat ha ensemblen - framförallt Röör och Halland och deras ljuvliga maktgalna samspel - i en bättre kontext. Men man kan inte få allt och det här är bra nog.
(Bild: Stockholms stadsteater)
Natten är dagens mor / Kaos är granne med gud
"Det är inte farligt, det är bara familjen."
Familjen: Pappa Martin (Niklas Falk), misslyckad ägare till ett sunkigt, obesökt hotell på den skånska landsbygden, periodvis alkoholist med sprit gömd i hela huset, perfekt mittbena. Mamma Elin (Katarina Ewerlöf), prästdottern som gift ned sig men står för det, familjens centrum och den som balanserar allt trots ihållande hosta och kallar sin kärlek till maken "hopplöst stark." Storebror Georg (Fredrik Gunnarsson), som odlar sin maskulinitet och sköter det mesta praktiska på hotellet men är evigt fast i det slutna rummet, förmår lika lite som sin mamma att ta sig någon annanstans. Lillebror David (Sven Ahlström) som mest drar omkring och identifierar sig på härligt tonårsvis med alla orättvist behandlade, som utvecklar schizofreni och har författardrömmar. Handlingen dissekerar kärnfamiljen och patriarkatet, relationen förälder/barn. Psykologiskt skulle pjäsen lika gärna kunna öppna med Fucking Åmåls tangentknattrande: "Hemlig önskelista: Att Elin ska titta på mig. Att Elins ska älska mig. JAG ÄLSKAR ELIN!!!" Haha. Hon är modern och hustrun som förlåter för mycket och är nav i Davids (vår huvudperson) dysfunktionella universum och en del populära tolkningar gör henne till drottningen de tre pretendenternas maktkamp handlar om. (Förlåt. Men jag sa ju att jag ville skriva uppsats om moderskonflikten. Noréns moderskonflikt is the shit.) Martin lovar och lovar och dricker igen, Elin biter ihop och stannar kvar, sönerna står inte ut med supandet, med hur fadern behandlar modern men får gång på gång titta på hur Elin blir kvar och hatar henne också för att hon inte kan gå därifrån. Klassiskt familjedrama!
Man hinner faktiskt tänka ganska mycket på teater. Fast man kommer inte på att man har tänkt förrän efteråt, eller i pausen. (Om man inte som jag roar sig med att spilla ut vatten över sig själv. Pausunderhållning!) Jag tänkte bland annat på varför jag gillar Noréns familjedramer så jäkla bra och kom fram till två riktigt representativa scener:
Den första kommer långt in i Natten är dagens mor, under en exploderande familjemiddag där David fantiserar såväl om att skära halsen av Elin som att ha sex med henne (å denna härliga mytologiska toklitterära moderskonflikt!), en middag som slutar med att en full Martin förolämpar den dittills så tålmodiga Elin och släcker en cigarett på hennes kind, varpå Elin avgrundsvrålar åt sönerna: "Döda honom, DÖDA HONOM!" Och det enda omvälvande som händer sedan är att hotellets malplacerade kristallkrona, den del av Elins arv som Martin ännu inte supit bort, går i kras. Och det är så bra och gör så ont i magen att se Elin plocka bland kristallbitarna och att se David och Georg förvisade till en egen del av scenen när deras mamma återigen väljer Martin. För deras skull, som hon hävdar.
Den andra dyker upp i Kaos är granne med gud när en dödssjuk Elin spelar piano och sjunger medan far och söner agerar doa-kör omkring redan nämnda piano där för övrigt Elins urna står och väntar. "Keep smiling, like you always do..." Det tycker jag är obeskrivligt roligt. Jag ler bara jag tänker på det. (Fast många tyckte ju att alkoholism per automatik är hysteriskt komiskt och garvade så fort Martin dök upp onykter - med andra ord ganska konstant - ; hej buskis så jävla fnissigt är det väl inte med sluddrande människor hörrni?) Antingen är det jag som inte förstår mig på den här karaktären eller så är det Niklas Falks rolltolkning jag har lite problem med. Jag vet inte. Förmodligen är det jag som har svårt att se någon värdighet eller äkta sorg inbakad i allt ljud, men den finns säkert där. Han tillbringar hursomhelst större delen av tiden med att vara väldigt, väldigt mycket. Väldigt full, väldigt översvallande, väldigt självömkande, väldigt sentimental. Jag tillbringar större delen av tiden med att vilja ha moderskonflikt och brödernas inbördes strider granskade i stället. Fantastiska bröderna, Sven Ahlström och Fredrik Gunnarsson som storebror som får ta hand om hela sönderfallet medan lillebror flyr bort i ett annat "slutet rum", som slåss lika hårt för Elins kärlek som någon annan men som hela tiden verkar befinna sig längst ifrån den, kanske framförallt för att det är han som är mest lik henne. Ibland hamnar bröderna utom fokus. För den enda som egentligen inte blir överröstad av Martin är Elin, och det är väl i och för sig som det ska vara i Davids värld (jagdramatik, upplevelsesubjekt bla bla titta vilka fina termer jag kan) - Elin som i Natten... är vacker och bitter och iskallt ouppnåelig som en stjärna de andra tre cirkulerar kring (nej, jag har aldrig förstått varför Elin beskrivs som en änglalik karaktär ens i subjektet Davids vinkel; och Katarina Ewerlöf spelar henne inte som en ängel, hon är helt skoningslös i sin kärlek, stark och feg och jävlig och trovärdigt underbar och som David säger så är det nog Elin som skulle passa bäst som sjöman i den här familjekonstellationen hej, genusupplösning!) och som i Kaos... fortfarande bär på alla sina livslögner trots att hon själv inte längre tror på dem (om hon nu någonsin har det) och tycks gå på ren råstyrka när kroppen sviker henne. Och det är fortfarande David som är hennes oro, trots att Georg är den som sitter med henne när hon har så ont att hon kryper ihop på golvet, som har varit hos henne på sjukhuset varje kväll. Det allra bästa och råaste och sorgligaste i hela föreställningen är bandet mellan David och Elin. När de är ekon av varandra vid matbordet ("jag är rädd - jag är rädd"), skojslagsmålet som blir på allvar, när David spelar det gamla bandet med "blinka lilla stjärna" innan han berättar hur mycket han hatar sin mamma och hon, alldeles besegrad och liten som ett barn går därifrån (aj), hans önskan om att hon ska dö (att jämföra med Georg som i likhet med Martin förmodligen inte klarar sig utan henne), de små antydningarna till det men byggt upp lite extra ångest kring: att David var ett oönskat barn. När de dansat och sedan klamrar sig fast vid varandra i Kaos… stacks det i ögonen. Elins sorgsna "Det går över, det går över..."
"Låt oss ta Batesons modell med ett mor/barnförhållande där modern från början är ambivalent till barnets första existens: hon är fientligt stämd till det, samtidigt som hon för sig själv, sin omgivning och barnet simulerar kärlek – dvs till ambivalensen hör att hon tränger undan varje insikt i sin ambivalens. När barnet spontant närmar sig, drar hon sig undan från det, som från ett hot. När barnet då reagerar på hennes fientlighet, svarar hon med ett simulerat kärleksfullt beteende som diskvalificerar barnets upplevelse av moderns ogillande och ignorerar barnets riktiga reaktion på det. För att behålla sin relation till modern tvingas barnet träna sig i att ständigt förneka sin förmåga att rätt uppfatta moderns beteende (det får tex inte skilja simulerad kärlek från verklig kärlek) och att kontinuerligt frånkänna sig förmågan att rätt visa sina känslor (eftersom de ignoreras eller diskvalificeras). (ur programmet)
Och Georg, som är så tragisk i hela Kaos… när han som trots de yttre likheterna med Martin inte alls är pappas pojke utan mammas, tagit på sig Elins roll som den som måste orka. Hans relation till David speglar Elins relation till Martin – förakt för svagheten, självömkan, oförmågan att hantera saker, bandet som ändå alltid finns där. Elins bön: "Du får aldrig lämna honom."
Det här kanske inte är det ultimata sättet att spela dessa dramer – man skulle kunna plocka sönder kärnfamiljen i beståndsdelar på massor av olika sätt med utgångspunkt i texterna – men jag tyckte att det var väldigt bra, och framförallt tycker jag att skådespelarna är lysande.
Bild: Stadsteatern.
"Älska mig - och skriv!"
Jag tar din hand i min på Stockholms Stadsteater.
Det var ett tag sedan jag såg den nu, men jag måste ändå skriva om den för den blir faktiskt bättre ju mer jag tänker på den. Pjäsen är skriven av Carol Rocamora, regisserad av Bengt Järnblad och baseras på Älska mig och skriv!, brevväxlingen mellan Anton Tjechov och hans hustru Olga Knipper under de sex år de var gifta men levde ganska mycket åtskilda på grund av hans lungsjukdom och hennes skådespelarkarriär.
Jag måste börja med att säga att Tjechov är en sån där död vit man som jag har närt en ganska avancerad förälskelse till ända sedan jag började läsa litteraturvetenskap. Det är dessutom så att jag råkar finna gamla konstnärsromanser nästan pinsamt romantiska i allmänhet - och Olga överlevde Anton med 55 år utan att gifta om sig. Det ni, Brangelina. Sedan är ju pjäsen riktigt, riktigt vacker. Rörande när Anton är irriterad och sjuk på sitt håll och Olga är i högsta grad levande bland sina teaterkollegor i Moskva. Romantiskt när de saknar varandra och Anton skriver både till och för henne, och de så äntligen möts. Sorglig när det går mot sitt slut och jag vet att jag inte var den enda som aktivt tittade bort i slutscenerna för att slippa börja gråta.
Att göra teater av brevväxling går tydligen alldeles utmärkt. Philip Zandén och Maria Salomaa (jag vet inte om det är finlandssvenskan eller om hon bara har en grym känsla för rytm, men hennes språk känns som musik) är båda lysande, vilket gör att distanser i tid och rum och andra fysiska hinder aldrig blir märkbara.
För övrigt hade jag väldigt roligt åt små detaljer som Antons anala inställning till ljudeffekter - det blir bara ännu roligare om man skrivit tenta på Körsbärsträdgården, kan jag lova! "Jag menar att man kan tolka ljudet i bakgrunden som EN SYMBOL för den tid som plötsligt inte längre kan hållas utanför trädgården utan OBARMHÄRTIGT invaderar dess behagliga livslögner..." Ja, ni förstår.
Bildkälla: Stockholms Stadsteater
"Jag ska lämna min livmoder tom"
Igår såg jag, som en av de sista människorna på jorden, Jösses flickor - återkomsten.
Å ena sidan är det plakatteater från sjuttiotalet. Å andra sidan är jag förälskad i rösträttsrörelsen och kvinnohistorieskapande. Å ena sidan kan man knappast komma undan med "jag ska lämna min livmoder tom och slåss för redan födda barn" i vår post-ironiska dekonstruerade värld. Å andra sidan kanske man borde. Å ena sidan är jag definitivt inget fan av vare sig Osten eller Garpe. Å andra sidan måste man ju fan se en föreställning som denna. (Speciellt om man blir bjuden av sin söta vän som sedan tjatar tills man uppdaterar sin blogg för första gången på... ett tag.)
Det är ju svårt att inte tycka om de gamla karaktärerna. Bojjan och Harriet och deras inbördes ordning, Vera och de andra i Jösses-rörelsen som sedan föraktfullt förpassas in i meningslösheten av nästa generation. För vi verkar inte förstå bättre än att glömma vår historia. Eller rättare sagt - vi är ta mig fan inte tillräckligt historieskeptiska för att sovra i den och ta till oss det vi borde och behöver.
Den nyskrivna delen fungerade väl hyfsat som en sorts fortsättning. En mörkare, mindre hoppfull fortsättning visserligen, men ändå. Men jag tyckte det blev alldeles för många saker som skulle pressas in och det var fortfarande lättare att känna för de redan döda kvinnorna som bara ibland traskade över scenen med sina "och när jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något" och faktiskt försökte.
Nittiotalets ohemula sunkighet (herregud, jag hade nästan lyckats förtränga glitterindividualismen och IT-bubblan) och sjuttiotalistgenerationens hyfsat utbredda oförmåga att göra något vettigt av föregående decenniers kvinnokamp var sorgliga faktum att påminnas om. Stålflikkan sitter på mormor Harriets dödsbädd och kan liksom inte på något sätt representera en mer frigjord varelse - det är till och med lättare att se Harriet som den starkare, i synnerhet som hennes förutsättningar är betydligt sämre. Mellanledet Eva har ju också fått ordning på sitt liv i sista delen av pjäsen. Likaså Stålflikkans vänner. Det är mest Mari-Linn som sörjer att stålmannens mantel bara är ett tygstycke; jag blir förbannad på henne, men samtidigt är hon ju vi. Vi gör ju för helvete ingenting.
Det är år tjugohundrasex. Vi har snart varit fullvärdiga människor (enligt svensk lag) i hundra år. Jag åkte buss hem från stationen efter teatern eftersom jag inte kände för att gå hem i mörkret och bli överfallen och/eller våldtagen. (Igen.) Och blir vi väl våldtagna får vi svara på frågor om vår tidigare sexuella erfarenhet för alla vet att det är värre att våldta en oskuld än en hora.
Tjugohundrajävlasex.
Mer än så behöver man väl inte säga?
Och det passar ju extra illa med objektifiering i just det här sammanhanget (även om den i alla fall inte är heteronormativ) - men satan vad Katarina Ewerlöf är het! :) ♥
Å ena sidan är det plakatteater från sjuttiotalet. Å andra sidan är jag förälskad i rösträttsrörelsen och kvinnohistorieskapande. Å ena sidan kan man knappast komma undan med "jag ska lämna min livmoder tom och slåss för redan födda barn" i vår post-ironiska dekonstruerade värld. Å andra sidan kanske man borde. Å ena sidan är jag definitivt inget fan av vare sig Osten eller Garpe. Å andra sidan måste man ju fan se en föreställning som denna. (Speciellt om man blir bjuden av sin söta vän som sedan tjatar tills man uppdaterar sin blogg för första gången på... ett tag.)
Det är ju svårt att inte tycka om de gamla karaktärerna. Bojjan och Harriet och deras inbördes ordning, Vera och de andra i Jösses-rörelsen som sedan föraktfullt förpassas in i meningslösheten av nästa generation. För vi verkar inte förstå bättre än att glömma vår historia. Eller rättare sagt - vi är ta mig fan inte tillräckligt historieskeptiska för att sovra i den och ta till oss det vi borde och behöver.
Den nyskrivna delen fungerade väl hyfsat som en sorts fortsättning. En mörkare, mindre hoppfull fortsättning visserligen, men ändå. Men jag tyckte det blev alldeles för många saker som skulle pressas in och det var fortfarande lättare att känna för de redan döda kvinnorna som bara ibland traskade över scenen med sina "och när jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något" och faktiskt försökte.
Nittiotalets ohemula sunkighet (herregud, jag hade nästan lyckats förtränga glitterindividualismen och IT-bubblan) och sjuttiotalistgenerationens hyfsat utbredda oförmåga att göra något vettigt av föregående decenniers kvinnokamp var sorgliga faktum att påminnas om. Stålflikkan sitter på mormor Harriets dödsbädd och kan liksom inte på något sätt representera en mer frigjord varelse - det är till och med lättare att se Harriet som den starkare, i synnerhet som hennes förutsättningar är betydligt sämre. Mellanledet Eva har ju också fått ordning på sitt liv i sista delen av pjäsen. Likaså Stålflikkans vänner. Det är mest Mari-Linn som sörjer att stålmannens mantel bara är ett tygstycke; jag blir förbannad på henne, men samtidigt är hon ju vi. Vi gör ju för helvete ingenting.
Det är år tjugohundrasex. Vi har snart varit fullvärdiga människor (enligt svensk lag) i hundra år. Jag åkte buss hem från stationen efter teatern eftersom jag inte kände för att gå hem i mörkret och bli överfallen och/eller våldtagen. (Igen.) Och blir vi väl våldtagna får vi svara på frågor om vår tidigare sexuella erfarenhet för alla vet att det är värre att våldta en oskuld än en hora.
Tjugohundrajävlasex.
Mer än så behöver man väl inte säga?
Och det passar ju extra illa med objektifiering i just det här sammanhanget (även om den i alla fall inte är heteronormativ) - men satan vad Katarina Ewerlöf är het! :) ♥