Kan män skriva romantik?
För naturligtvis håller jag inte med. Utgångspunkten för diskussionen - Reader, I Married Him, ett nytt program på BBC - har fått ganska mycket kritik, bland annat av människor vars smak jag litar på, och jag kan nog tänka mig att om jag hade BBC skulle det inte vara ett av de första program jag zappade in. Jag litar inte på människor som har hemsidor av den här typen. (Hennes claim to fame verkar annars vara att ge ut antologier med lyrik under olika teman – lustigt att hon inte märkt hur många män som skriver kärlekslyrik. Har hon hört talas om Pablo Neruda?)
Så, till pudelns kärna.
Kan män skriva romantik? En ohemult korkad fråga, måste jag säga. Fler än jag ville förstås påpeka alla stora kärleksromaner som författats av män, men då har de kloka hjärnorna svar på det också – män skriver olyckliga kärleksromaner där folk (läs kvinnan) går under. (Och alla vet ju att om det inte slutar med äktenskap och 2.2 barn i ett radhus utanför Solna så är det inte kärlek.) De män jag skulle ha räknat upp kvalificerar sig därmed icke till skaran. Inte ens om männen i romanerna själva dör, som Sydney Carton i A Tale Of Two Cities (Charles Dickens) när han rättfärdigar sig själv och hela sin existens genom att dö sådär vansinnigt ädelt för att kvinnan han älskar - helt utan hopp om besvarade känslor - inte ska bli olycklig.
Herregud, vem har sagt att romantik betyder "lyckligt slut"? Det gör det väl verkligen inte! Romantiken som kulturell strömning betonar bland mycket annat känslan framför förnuftet (och ligger och pyr där under många fina moderna företeelser som nationalism, en särdeles irrationell inriktning hos mänskligheten) och kan något överhuvudtaget vara mer känslobetonat än att ge sig in i en destruktiv, på förhand dömd relation som så många karaktärer i de "manliga" romanerna? Jane Austens kvinnor är behärskade pragmatiker i jämförelse!
Förutom den uppenbara favoriten – Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken - tycker jag att Harry Martinsons Aniara är en fantastiskt fin historia om kärlek och förlust, skriven av en karl, på min ära! Karl Erik Lagerlöf skriver om det i "Kärlek. Från bibeln till Beauvoir" som jag hittade i bokhyllan när jag letade bevis för min rättfärdiga indignation.
Jag skulle vilja påstå att den goda Daisys problem är att hon har alldeles för snäva kriterier för vad som räknas som romantic fiction. Tror inte att hon äger förmågan att se att Aniara har romantiskt innehåll. man borde kanske tycka synd om henne som missar så mycket. Det är dock lite svårt när man är medveten om det faktum att hon får ett helt tv-program där hon kan häva ur sig märkligheter.
Ja, verkligen. Jag blev också lite rädd när jag läste svaret från kvinnan som höll med - tydligen ska alla kvinnor svara antingen "Svindlande höjder" eller "Pride and Prejudice" på frågan vilken som är deras favoritkärleksroman. Det är ju roligt att så många tjänar pengar på att göra grova generaliseringar av mänskligheten. Kan jag också få göra sånt? Vem vill betala mig?
Jag måste nästan kolla upp vilka poeter hon har valt till sina samlingar nu. Kan män skriva lyrik? Eller handlar all manlig kärlekslyrik egentligen om fotboll?
Nice site. I enjoyed it very much! :-)