Litterära män som kommer undan med alldeles för mycket
Paulo Coelho förtjänar inte att kallas "litterär", ej heller att daltas med: det räcker med att titta på hans fruktansvärda hemsida för att förstå att den här tre äpplen höga snubben med den 67 mil höga självkänslan som lägger ut bilder på sig själv där han plirar mot solnedgången med en pilbåge i handen är en iskallt beräknande cyniker som förmodligen skrattar ihjäl sig varje gång en stjärnögd västerländsk kvinna faller för hans klichétyngda bajsnödiga texter om Livet och Kärleken. Hans blogg heter Warrior of the light. Warrior of the Light. Som om inte det här New Age-skräpet var nog så har Palle en sjukt bedårande kvinnosyn också. Kvinnor är Kloka. Inte intellektuella såsom män, men kloka, fina, ljuva och liksom RENA. Även om de är prostituerade. Kanske framförallt om de är prostituerade. Då kan ju Mannen komma och RÄDDA den kloka, rena kvinnan från detta öde och hon i sin tur kan hela hans sargade själ med sina lena händer. Jag blir helt matt varje gång någon INTE genomskådar Coelho. Kanske borde de resa till bokmässor och dylikt, där jag har hört att karln brukar försöka få ligga med hälften så gamla kulturarbetande kvinnor så fort han får tillfälle. Det brukar inte gå så jättebra, vilket är lite som balsam för min själ att höra. Kanske kommer det en bok om de kalla skandinaviska kvinnorna i framtiden? Coelhos och övriga New-Age-det-mjuka-mystiska-Österlandet-flumidioters framgångar baseras på att lata västerlänningar är för jävla dumma i huvudet för att ta reda på fakta om andra delar av världen och därför köper såna här koncept om De Andra. "De har ju en hääääält annan rytm där nere! Man tar säj tid att tänka å kramas. Å bryr säj om natuuuuuren och kosmos å vi svenskar är ju så stela och strässade vi borde läsa mera sånt här som handlar om hur vi tar hand om vår sjäääääl." Bland intelligenta varelser kallas detta Orientalism/Exotism och anses mycket fult och obildat.
Ernst Brunner. Egentligen finns det nog något sympatiskt i flera av hans romanskildringar av förlorad solidaritet och liknande. Och jag håller fullständigt med honom om utspelen om att romankonsten fått betala priset för deckarhysterin. Men det är lite svårt att orka se med vänliga ögon på gubben när det ständigt överskuggas av ytterligare en krystat poetisk skildring av Könens Möte där mannen möter kvinnan med stort K och ligger med henne i olika situationer. Sedan har han gjort en sån där skitjobbig grej som väldigt många manliga författare får lov att göra: han har skrivit en bok om en känd historisk person - i Brunners fall Karl XII (såklart!) där han friskt blandat alla möjliga och omöjliga källor, skapat lite hittepåkällor samt, såklart, gjort det pöbeln älskar - han har skrivit om Karl XII utifrån nutida juridisk, etisk och moralisk livsåskådning. Vilket gör boken ungefär lika intressant som en blogg om Emma - tjugoett, sambo med Fredrik, älskar latte, shopping, skor och kläder - som visar bilder på sitt nyköpta läppglans. En fotnot: att läsa bloggdiskussioner om just den här boken mellan män som älskar svensk historia är ungefär lika skönt för själen som att besöka Carolina Redivivas café en vanlig onsdagförmiddag.
Tänkt dialog med direkta citat från bloggar och mina egna fördomar observationer:
Mösspartist #1: "Jag anser personligen att Karl XII var den idealiske härföraren, dock med för stora ambitioner för Sverige."
Mösspartist #2: *allvarlig nick* "Man undrar ju hur landet skulle ligga om han fötts i Ryssland, så att säga."
Mösspartist #1: Vad sägs, broder, ska vi gå och skriva en insändare till Ergo om hur viktigt det är att bevara den äktenskapliga institutionen mellan man och kvinna medan vi längtansfullt smeker varandras oproportionerliga egon?Mösspartist #2: På min ära, på min ära.
Jag orkar helt enkelt inte med "historiskt intresserade" män. Vad är det för FEL på "historiskt intresserade" män? Blev de slagna och förnedrade i sin barndom? (Hoppas, hoppas.)
Per Hagman. Alltså egentligen är det nog inte honom jag irriterar mig på utan mer en slags inneboende essens i hans böcker som lockar främst män som vägrar bli vuxna och tror det är hett att vara 30+ och fortfarande vara rädd för relationer/inte kunna betala räkningar i tid/vilja ligga med anorektiska fjortonåringar med glittersmink och knoppande bröst istället för att klippa sig och skaffa ett jobb. (Gud vad världen skulle bli bättre om 99% av de här jävla människorna i den klippte sig och skaffade sig ett jobb och knullade jämnåriga. Hur osexigt är inte Peter Pan-komplex? På en skala mellan 1-10 skulle jag vilja säga 1345.) Modernt dekadensdravel: "woe is me för jag är en bortskämd jävla medelklassunge som inte orkar, vill eller vågar göra något på riktigt i livet och därför sitter jag här och betraktar min cigarett sakta glöda i natten medan de vackra unga flickorna dansar bredvid mig och jag undrar över Livet och Kärleken men mest av allt är jag ett självupptaget as, är inte det lite charmigt?"
För att summera: NEJ.
--
Coming up: jag nedvärderar typiskt kvinnliga sysslor såsom modeblogging och annat som vi tjejor historiskt sett tyckt om att pyssla med medan våra älsklingar ägnar sig åt samhälle och yrkesliv. Du vet att du vill läsa det.
awww, gulle!
(Gustaf Uddgren intervjuar Strindberg i SvD, 21 januari 1899.)
Jag älskar Strindberg. Han var så näpet bitter. Man vill liksom bara rufsa om i hans "hej, jag är en författare"-hår och nypa honom i kinderna. Dagens länk är följaktligen: Strindberg + Helium.
Kan män skriva romantik?
För naturligtvis håller jag inte med. Utgångspunkten för diskussionen - Reader, I Married Him, ett nytt program på BBC - har fått ganska mycket kritik, bland annat av människor vars smak jag litar på, och jag kan nog tänka mig att om jag hade BBC skulle det inte vara ett av de första program jag zappade in. Jag litar inte på människor som har hemsidor av den här typen. (Hennes claim to fame verkar annars vara att ge ut antologier med lyrik under olika teman – lustigt att hon inte märkt hur många män som skriver kärlekslyrik. Har hon hört talas om Pablo Neruda?)
Så, till pudelns kärna.
Kan män skriva romantik? En ohemult korkad fråga, måste jag säga. Fler än jag ville förstås påpeka alla stora kärleksromaner som författats av män, men då har de kloka hjärnorna svar på det också – män skriver olyckliga kärleksromaner där folk (läs kvinnan) går under. (Och alla vet ju att om det inte slutar med äktenskap och 2.2 barn i ett radhus utanför Solna så är det inte kärlek.) De män jag skulle ha räknat upp kvalificerar sig därmed icke till skaran. Inte ens om männen i romanerna själva dör, som Sydney Carton i A Tale Of Two Cities (Charles Dickens) när han rättfärdigar sig själv och hela sin existens genom att dö sådär vansinnigt ädelt för att kvinnan han älskar - helt utan hopp om besvarade känslor - inte ska bli olycklig.
Herregud, vem har sagt att romantik betyder "lyckligt slut"? Det gör det väl verkligen inte! Romantiken som kulturell strömning betonar bland mycket annat känslan framför förnuftet (och ligger och pyr där under många fina moderna företeelser som nationalism, en särdeles irrationell inriktning hos mänskligheten) och kan något överhuvudtaget vara mer känslobetonat än att ge sig in i en destruktiv, på förhand dömd relation som så många karaktärer i de "manliga" romanerna? Jane Austens kvinnor är behärskade pragmatiker i jämförelse!
Förutom den uppenbara favoriten – Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken - tycker jag att Harry Martinsons Aniara är en fantastiskt fin historia om kärlek och förlust, skriven av en karl, på min ära! Karl Erik Lagerlöf skriver om det i "Kärlek. Från bibeln till Beauvoir" som jag hittade i bokhyllan när jag letade bevis för min rättfärdiga indignation.