Girl Afraid

 Snabba cash: kriminella förortskids, kriminella brats, knark och hardboiled am. deckare-språk. Mkt "häftiga" meningar typ "livet sket på Jorge". Mkt tröttsamt. Inte prosa, mer inköpslista till storhandling och jag får magsår av att zappa runt mellan meningarna. Och herregud så jag avskyr skönlitterära skildringar av svenska kriminella. Det allra värsta: rymningar. VAD ÄR DET FÖR MENING ATT RYMMA FRÅN SITT FYRAÅRIGA FÄNGELSESTRAFF SNÄLLA KAN NÅN FÖRKLARA?! Så sjukt poänglöst. Planera, genomföra, bli fast igen och få strängare straff. CLEVER! Alltid huvudtema i alla Coola Skildringar av Kriminella. Vore det inte smartare, ur ett kriminellt perspektiv, att ägna sitt straff åt att knyta kontakter, plugga in nya strategier och bygga muskler så att man vid frigivandet kan bli en bättre brottsling som INTE åker fast efter tre minuter? Det är väl ändå så det funkar i verkligheten?  

Dessutom hatar jag böcker om knark. Vem orkar läsa romaner om knark? Det är så jävla tråkigt att jag svimmar. Ungefär som beat-poesi och böcker om militärhistoria -  "Pansarvagnar vi minns" och sånt som Riktiga Män och små pojkar som vill vara Riktiga Män tillfredställer sig själva till.

 

Något som om möjligt är ännu tråkigare än fängelseskildringar där alla har smeknamn och bygger muskler och planerar att fly: ungdomsbrottslingar. Fy fan vad jävla vidrigt som tema för skönlitteratur. Tonårspojkar som är tillräckligt oattraktiva som det är blir ju inte hetare att av de hänger utanför busskuren och sparkar på folk. ÅH VAD TRÅKIGT DET ÄR JAG HATAR KIDSEN OCH KIDSENS KULTUR. (Spännande fakta om mig: jag hade länge reservplanen Högstadielärare. HAHAHA. Gud vad roligt. Jag tyckte inte ens om tonåringar när jag själv var tonåring, jag tyckte alla utom jag var precis hur dumma som helst.)

Finns det för övrigt något mer könsrollsreaktionärt träsk än svenska deckare? Männen skriver om knark och fängelser, om sura, ohälsosamma snubbar som förstör sina privatliv, alienerar sig från sina barn och dricker för mycket, kvinnor skriver om Duktiga Flickor som jobbar och har vänner och romantiska relationer och löser brott medan de föder barn. (Undantag: Åsa Larssons huvudperson som totalt bryter ihop, men vem vet vad som händer i framtida böcker. Det finns nog två barn och en make på lut där också.) Vem orkar bry sig om Duktiga Flickor? Duktiga Flickor är patriarkatets sista jävla utpost. Med rosiga kinder och ständigt arbetande små händer och ett glatt humör står de där och påminner om svunna tider och ingen behöver kompromissa och alla är så glada så glada och de är så jävla platta och döda som karaktärer att man bara vill kasta bajs på dem. Det är ingen tillfällighet att alla älskar Helen Mirren som Jane Tennison - hon är precis så jävla misantropisk och bitter som VI ALLA skulle vara om vi hade hennes jobb. Och hon föder inga barn och hon skulle inte tveka att sparka dig i skrevet om du föreslog att hon skulle ta en hälsosam joggingtur istället för att dricka en flaska gin efter att hon löst ett våldtäktsfall. Vi behöver inga jävla Annika Bengtzons (eller för den delen fler "kreativa" vinklar på vem som löser deckargåtan - kvällstidningsjournalister skriver om Paris Hilton och vilka livsmedel som innehåller flest sockerbitar, ingen bryr sig om dem och de är aldrig avgörande för polisens verksamhet) vi behöver Jane Tennison.