The Abortionist's Daughter - Elisabeth Hyde
Om jag hade vetat att den här boken användes av de litterära giganterna Richard & Judy i deras Summer Reads-kampanj för något år sedan hade jag såklart aldrig läst. För det är självklart en typisk bokklubb-i-tevesoffa-bok. Harmlös trots ett icke-harmlöst ämne. Välskriven på ett slätstruket amerikansk-bestseller-vis. I stort sett menlös. En bok som nästan skulle kunna komma med ett förord från förlaget: "Hej, vi har i boken du just ska läsa reducerat alla tänkbart provokativa inslag till ett minimum i hopp om att boken ska diskuteras i en tevesänd bokklubb där medelålders kvinnor får berätta om sina läsupplevelser för andra medelålders kvinnor som inte är intresserade av litteratur men av att läsa."
Nationellt berömda abortläkaren Diana Duprey hittas mördad. Det finns En Massa Misstänkta ety hon var en Stark Kvinna som bråkade med sina familjemedlemmar - make och 19-årig dotter - och abortmotståndare företrädda av en baptistpastor som vill att sonens 15-åriga flickvän ska trotsa sina föräldrars önskan och föda sitt barn. Det sista hade ju kunnat bli intressant. Abortläkaren som själv tycker att flickan ska göra abort, föräldrarna som håller med, flickan som låtit sig övertalas av pojkvännens högerkristna familj osv. Drama! Men gud förbjude att Hyde skulle ta någon ställning eller diskutera frågan i sin roman. Då skulle ju inte alla kunna läsa utan att bli upprörda och vi vet ju hur dumt och jobbigt det blir när folk tycker något och när boken du köpte för att mysa med började ifrågasätta etisk problematik kring känsliga frågor. Litteratur ska alltid vara mysig, gosig, okomplicerad, mjuk och varm som en filt.
Det är den här boken. Jag tycker inte om såna böcker eller ett kulturklimat där sådana böcker har ensamrätt till det offentliga mainstreamrummet.
Rekommenderas till: folk som bara läser deckare för att det aldrig är sunt att exklusivläsa en genre och för att Hyde skriver nästan-deckare på gränsen till roman och om man gillar sådant så gillar man den här. Förmodligen.
A natural history of rape av Randy Thornhill och Craig T. Palmer
"There is no doubt that rape has evolutionary -- and hence genetic -- origins."
Jorå. Män må ha olika skäl till att våldta - de kan t.ex. vara fula och frånstötande, vilket diskuteras i ett kapitel - men i slutändan handlar det om deras inbygda önskan att föra sina gener vidare. För är de fula och frånstötande måste de ju föröka sig med våld. Duh! Naturvetenskapen har aldrig fel! Det som stöder denna tes är ju att majoriteten av våldtäktsoffren är unga kvinnor på toppen av sin fertilitet. Det påstås också finnas studier som visar att de som genomgår det största traumat efter en våldtäkt är unga kvinnor i fertil ålder. Barn och gamla kommer över våldtäkt mycket snabbare. För att de ändå inte kan få barn! Visst är naturen fiffig? (Barn kommer över så mycket. Det är inte så farligt med lite sexualiserat våld i barndomen, du får inte vara så känslig!)
"The more a woman's reproductive success would have contributed to the genetic success of her mate or her relatives in evolutionary history, the greater the suffering of those individuals is likely to be after she is raped."
Allra mest synd är det om
Det "vetenskapliga" i studien är rent häpnadsväckande dåligt underbyggt. Även om en som jag saknar illusioner om den rena, objektiva naturvetenskapens helighet blir en garanterat förvånad över att läsa om "undersökningar" som visar att det är möjligt att dra slutsatsen "det handlar om reprouktion" från statistiken om våldtäktsoffers medelålder. (Man kan inte tänka sig att det beror på att de flesta män som våldtar är i samma ålder? Nej. Spekulationer. Det vore något en korkad samhällsvetare skulle ägna sig åt.)
Det mest fascinerande är nog ändå förnekelsen av kultur. Att en kvinna i ett patriarkalt, religiöst samhälle fruktar sociala konsekvenser av våldtäkt mer än en kvinna i Norge skulle ju kunna tänkas ha med de av människorna instiftade kulturerna att göra. Randy-boy och Craig håller såklart inte med. Fast de har å andra sidan inte diskuterat andra kulturer än USA ety USA är de facto universum.
Mäns våldtäkt av kvinnor är alltså ett biologiskt faktum. För att stoppa våldtäkterna, menar författarna, ska alla pojkar genomgå en "våldtäktskurs" av typen "körkortsprov". För att lära sig den impulskontroll djuret Man inte föds med. Intressant är att det här är, i stort, samma tes som fraktioner av feminismen typ Andrea Dworkin driver. Skillnaden är bara att när Dworkin säger det stämplas hon av amerikanska medier som en manshatande subba, medan Thornhill och Palmer har fått New York Times att skriva ganska många seriösa artiklar. Varför? Tja, förmodligen för att Dworkin är oförsonlig i sin åsikt att män våldtar, alltså ska män stå till svars för våldtäkter. Randy-boy och Craig vill att även kvinnor ska gå samma kurs som män för att - surprise, surprise - lära sig att inte skicka ut de signaler som de impulsstyrda männen har så svårt att stå emot. Av rent genetiska skäl, förstås.
Same shit, different day.
Rekommenderas till: alla som fått för sig att det är feminister som hatar män.
because desire is full of endless distances
Har precis gjort en lista med böcker jag vill ha inför årets bokrea på Adlibris. Inte särskilt många egentligen, jag har tyckt bokrean varit kass i flera år nu, det är ändå bara deckare på dåligt papper, böcker om självkänsla och annat skit.
Men de rear ut en av mina engelskspråkiga favoritpoeter Robert Hass! (Se rubriken!) Det är väl Hass och ett ex av Smärtans ministerium jag vill ha i år.
Jag måste ta upp bokbloggandet igen. Jag ska verkligen. Skulle kanske starta en separat bokblogg och ha den här som subb-blogg? När någon märklig form av bitterhet mot böcker för närvarande, delvis förstod jag varför när jag försökte köpa 4 för 3 på Akademibokhandeln här i stan tidigare idag. Det finns så lite jag vill läsa i en vanlig bokhandel. Antingen har jag läst om böckerna - Ladies, exempelvis - och bestämt att det inte är värt besväret, eller så handlar det om gener jag faktiskt inte tycker om. Läckberg och Rudberg får göra teve. Agneta Sjödin får prata om sin bok. Jag orkar inte.
Har börjat läsa The abortionist's daughter av Elisabeth Hyde. Det är en berättelse av klassiskt format, påminner om det mesta som brukar ligga högt på topplistor och innehåller amerikanskt medelklassliv, död, kontroversiella frågor och diverse mäskliga relationer. Ingenting omvälvande, men bra ändå.
Från Amazon har min senaste order precis dispatchat - War with the newts av Karel Capek, Twilight av Stephanie Meyer (tjeckisk finkultur och vampyrromaner bildar en fantastisk eccentrisk läslista, n'est pas?) och så Prime Suspects - the Complete Set vilket jag drömt om ett par veckor nu.
Snabba cash - Jens Lapidus
Dessutom hatar jag böcker om knark. Vem orkar läsa romaner om knark? Det är så jävla tråkigt att jag svimmar. Ungefär som beat-poesi och böcker om militärhistoria - "Pansarvagnar vi minns" och sånt som Riktiga Män och små pojkar som vill vara Riktiga Män tillfredställer sig själva till.
Något som om möjligt är ännu tråkigare än fängelseskildringar där alla har smeknamn och bygger muskler och planerar att fly: ungdomsbrottslingar. Fy fan vad jävla vidrigt som tema för skönlitteratur. Tonårspojkar som är tillräckligt oattraktiva som det är blir ju inte hetare att av de hänger utanför busskuren och sparkar på folk. ÅH VAD TRÅKIGT DET ÄR JAG HATAR KIDSEN OCH KIDSENS KULTUR. (Spännande fakta om mig: jag hade länge reservplanen Högstadielärare. HAHAHA. Gud vad roligt. Jag tyckte inte ens om tonåringar när jag själv var tonåring, jag tyckte alla utom jag var precis hur dumma som helst.)
Finns det för övrigt något mer könsrollsreaktionärt träsk än svenska deckare? Männen skriver om knark och fängelser, om sura, ohälsosamma snubbar som förstör sina privatliv, alienerar sig från sina barn och dricker för mycket, kvinnor skriver om Duktiga Flickor som jobbar och har vänner och romantiska relationer och löser brott medan de föder barn. (Undantag: Åsa Larssons huvudperson som totalt bryter ihop, men vem vet vad som händer i framtida böcker. Det finns nog två barn och en make på lut där också.) Vem orkar bry sig om Duktiga Flickor? Duktiga Flickor är patriarkatets sista jävla utpost. Med rosiga kinder och ständigt arbetande små händer och ett glatt humör står de där och påminner om svunna tider och ingen behöver kompromissa och alla är så glada så glada och de är så jävla platta och döda som karaktärer att man bara vill kasta bajs på dem. Det är ingen tillfällighet att alla älskar Helen Mirren som Jane Tennison - hon är precis så jävla misantropisk och bitter som VI ALLA skulle vara om vi hade hennes jobb. Och hon föder inga barn och hon skulle inte tveka att sparka dig i skrevet om du föreslog att hon skulle ta en hälsosam joggingtur istället för att dricka en flaska gin efter att hon löst ett våldtäktsfall. Vi behöver inga jävla Annika Bengtzons (eller för den delen fler "kreativa" vinklar på vem som löser deckargåtan - kvällstidningsjournalister skriver om Paris Hilton och vilka livsmedel som innehåller flest sockerbitar, ingen bryr sig om dem och de är aldrig avgörande för polisens verksamhet) vi behöver Jane Tennison.
masshysteri, I'm your bitch
Inre dialog mellan Frk Överjag och Frk Jag angående att Harry Potter-masshysterin fördubblats lite i och med att boken sägs ha läckt ut på Internet.
Jag: *hittar länk för nedladdning*
Överjag: Nej, men snälla människa boken kommer ju ut på lördag i alla fall.
Jag: MÅSTE. LADDA. NED.
Överjag: Den är säkert fejk i alla fall. Någon med för mycket fritid har skrivit lite fanfiction.
Jag: 700 sidor fanfiction?
Överjag: Vi vet båda två att detta är möjligt.
Jag: MEN TÄNK OM DET ÄR DEN RIKTIGA!
Överjag: Som kommer ut på lördag. O, din pöbelskhet förtvivlar mig djupt.
Jag: JAG MÅSTE SE HUR DET GÅR FÖR SNAPE! *hyperventilerar* SNAPE!!!!11 Och Dumbledore! De övriga skiter jag högaktningsfullt i men SNAPE OCH DUMBLEDORE, MINA FINA POJKAR.
Överjag: Tänk, ibland tror jag du glömmer bort att de är fiktiva.
Jag: Ssschhh, bitch. *laddar ned*
Överjag: Ta det åtminstone med en nypa salt, din dumma jävel.
Jag: *sträckläser och gråter*
Överjag: Åh kära värld.
bokfemman v. 20 (yes, it's alive!)
Jag hittade en blogg med Bokfemmor, dvs listor, via Ika. Alltid roligt. Just denna vecka passade kanske inte temat så bra, insåg jag efter att ha suttit med enbart två böcker på listan i flera dagar. Men jag skärpte till mig och gick igenom bokhyllan.
Nämn de 5 bästa kärleksböckerna du har läst, eller böcker där kärleken mellan ett par varit det centrala.
1. Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg. Den här är enormt bra. Enkel, rak och vacker. Och subtil i sitt skildrande av två människors rätt dödsdömda kärlekshistoria genom åren i ett samhälle som långsamt förändras. De är två olika personer med olika reaktioner, vars handlanden får olika konsekvenser och det är så välgjort. När jag var sexton och läste den första gången tyckte jag Lydia var underbar redan från första kapitlet när hon konstaterar att "mig får du älska på hedniskt vis".
2. De besatta: en kärlekshistoria - A.S Byatt. Byatt är min idol. Smågriniga brittiska akademiker for the win. Hon skriver otroligt intellektuella böcker, med massor av lager och referenser och jag har fortfarande inte riktigt ett språk för att beskriva hur lysande den här boken är, men jag vet att jag älskade den när jag läst ut den och älskar den ännu mer när jag förstår hur många innebörder den har. Bara titeln kan man skriva en c-uppsats om. Possession. Besatta. Vem, av vad, hur? Kärleken är central, dock är väl inte boken någon kärlekshistoria i samma genre som Borta med vinden (jag gillar filmen, hatade boken - seg och sliskig) utan snarare en meta-betraktelse över alla olika lager av kärlek genom tiderna. Två par ställs mot varandra och vävs in i varandra och byggs upp av fiktiva historiska dokument, brev, poesi etc. Den del av boken som behandlar kyliga supersmarta litteraturforskaren Maudes kärleksliv är dock min favoritaspekt och avslutas med en feministisk sexscen, vill jag minnas! Dessutom en rolig betraktelse över moderna überakademiska kval - hur kan vi acceptera en förälskelse om vi inte accepterar ett 'jag' som kan bli förälskat? Är vi inte egentligen lika moraliskt rigida som viktorianerna på andra premisser?
3. A Tale of Two Cities - Charles Dickens. Nej, den är väl ingen kärleksbok. Franska revolutionen/samhället i förändring/staden i centrum är nog det mest intressanta temat. Men den har en central om än ensidig kärlekshistoria mellan alkoholiserade förloraren Sydney Carton och den fullständigt otillgängliga Lucie Manette. Sydney, självömkande, självisk och patetisk genom hela boken rycker upp sig och byter i slutet plats med sin rival Charles Darnay i fängelsecellen där Darnay väntar på giljotinen och fick mitt tonårshjärta att gå sönder en smula med den handlingen. Självklart skulle alla anti-hjältar som dör för att inte deras älskade ska bli olyckliga vilja dö med ord som: "It is a far, far better thing that I do, than I have ever done; it is a far, far better rest that I go to than I have ever known". Anti-hjältar is the shit, hörrni. Now, Gods, stand up for bastards! som vår vän William Shakespeare skrev.
4. Villette - Charlotte Brontë. Egentligen handlar den mest om könsroller och förtryck och utanförskap, men fan vad jag minns att jag höll på paret Lucy Snowe - sur, kylig och smart - och den rätt osympatiske och inte särkskilt snygge Paul Emanuel (härligt gay-sounding namn också). Så otroligt mycket bättre än Jane Eyre. Jag har aldrig förstått vad mesiga Jane ska med äcklige Rochester till, han är bara gammal och sur och gift och nedlåtande och jag läste Wide sargasso sea (Jean Rhys! Läs henne!) alldeles för många gånger för inte INTE hålla på Madwoman in the Attic istället. Elda, baby, let the motherfucker burn! I Villette används "the gothic doubling" på ett jäkligt snyggt sätt, dessutom.
5. Much Ado About Nothing - William Shakespeare. "What, my dear Lady Disdain!" Pjäs, fine, men jag kan inte komma på en roman till. Och Benedick och Beatrice är så charmiga oavsett om man läser pjäsen eller ser någon filmatisering. Folk som påstår att Romeo och Julias lilla tonårscrush/one-night-stand handlar om kärlek har nog inte insett hur fantastiska dialogerna mellan de betydligt mognare och smartare Beatrice och Benedick faktiskt är. Too wise to woo peaceably, indeed. Dessutom Shakespeares mest jämställda par som grälar på lika villkor. Bonusfakta: en gång i tiden hade jag ett Lady Disdain-alias på Internet...
Bubblare: Aniara av Harry Martinson (när man läser rymdskeppets irrfärd som en konsekvens av kärleken som inte skulle kunna gå fel men ändå gjorde det blir den fruktansvärt sorglig men fin), Sonetjka av Ljudmila Ulitskaja, De Profundis av Oscar Wilde (brev, visserligen och kanske inte så mycket fiktion men en kväll i Paris satt jag, en vän och hennes make och diskuterade exakt hur hjärtslitande den här relationen kan ha varit - maken var minst cynisk och fick något tragiskt i rösten när han citerade vissa stycken, haha - brevet, för de som inte vet, skrevs/sägs ha skrivits från Wildes fängelsecell till den manlige älskare som satt honom där och fått honom dömd för homosexuella handlingar) och Jude the Obscure av Thomas Hardy för att jag älskade tragik när jag var fjortis och läste klassiker.
Dålig litteratur vi minns: Virginia Andrews
Jag när en rätt stor fascination för Virginia Andrews. Hon är en sådan författarstereotyp: en kvinna som tidigt i livet blev rullstolsbunden och överbeskyddades av sin dominanta mamma, förblev ogift och som inte debuterade som författare förrän i medelåldern då hon gjorde succé med sina fabulöst trashiga böcker om syskonen som växer upp i Vindsträdgården. Och trots att hon i mycket skriver klassiskt rags-to-riches-skräp, om än i goth-tappning, finns det någonting i tematiken i Andrews böcker som är... intressant. För där andra dussinförfattare vältrar sig i flärd och tragiska livsöden har Andrews slängt in en enorm dos kritik - faktiskt, skulle jag vilja säga, rent förakt - av/för hela familjestrukturen. Hon har inte bara Mommy Issues, hon hatar verkligen den där jävla Pappa också.
Hennes böcker är ganska likartade oavsett ramhandling. Alla Andrews böcker, åtminstone de utgåvor som fanns när jag läste dem, har antingen svarta omslag med ett svart-vitt-sepiatonat flickebarnsansikte/porträtt av barnaskara som bekymrat kikar fram mellan typ rosenblad, eller mer ljusa dito men fortfarande med dessa allvarliga porträtt ety livet = ej någon dans på redan nämnda rosenblad, oh no! Virginia Andrews är drottningen av gotiska mardrömmar och allting hon skriver har en känsla av instängdhet och panik över sig. Alla hus är gamla och med Anor, alla släktingar hårda och besynnerliga, alla män potentiellt livsfarliga, alla kvinnor potentiellt fascistiska puritaner/narcissistiska svin och alla vägar mot något bättre visar sig vara återvändsgränder. Ett återkommande tema är incest. Det förekommer verkligen oerhört mycket incest - om det inte är frivilligt, vilket det i princip aldrig är till en början (även den bestående kärleksrelationen mellan syskonen Chris och Cathy börjar med att han i ett rus av tonårshormoner våldtar henne) så är det åtminstone en avlägsen bror eller kusin som på något sätt vill idka blodskam. Wikipedia berättar för mig att Virginia Andrews första publicerade short-story hette I slept with my uncle on my wedding night och ja, say no more liksom.
Det finns två huvudsakliga vägar för flickor att förlora sin oskuld: våldtäkt eller våldtäkt, typ. Den förra oftast utförd av antingen en grupp pojkar i grannskapet (som i My Sweet Audrina, hennes i mitt tycke bästa bok och den enda som är fristående), en bror, en kusin eller en morbror, den senare gärna utförd av en bedrägligt vänlig fadersfigur. My Sweet Audrina minns jag som oerhört läskigt uppbyggd med förträngda minnen och en helt konstruerad livsform skapad av föräldrar som skyddar sitt barn och sig själva från verkligheten - att hon som barn blir gruppvåldtagen i skogen utanför sitt hem - genom att låtsas en död storasyster som får ta på sig detta hemska. Oerhört fucked up för en ungdomsroman. Oerhört gotisk också, ända ned till gungstolen och dockorna och spindelväven i Det Låsta Rummet.
Böckerna om syskonen instängda i Vindsträdgården är hennes mest kända. En mamma som förskjutits av sin familj sedan hon gift sig med - suprise, surprise - sin kusin återvänder till fadershuset för att vänta ut sitt arv. Sådär som man gör i fiktion. Med sig har hon sina fyra barn som av fascinerande anledningar - döende morfar låter dottern ärva endast om hon inte fått några barn med sin släkting, mormor vet att barnen existerar men älskar att tortera sin dotter med att tvinga henne att välja mellan rikedom och barnen, ett val som iofs inte är svårt ety mamma gillar bling-bling bättre än barn - hamnar inlåsta på vinden, långsamt förgiftade med arsenik medan mamma lever la dolce vita. Är inte det helt fantastiskt!? Mödrar i Andrews författarskap symboliserar någon sorts överdriven variant av det klassiska "modersmonstret" - en kvinna som saknar värme, som är manipulativ och girig, oförmögen att älska sina barn och som dessutom representerar en "omoralisk" sexualitet i första hand till för att ytterligare öka sin makt. Om hon inte representerar sexualitet representerar hon, ofta som åldring, en religiös fanatism av typen "om jag slår arvssynden ur din kropp och låter dig svälta kanske du förstår vilken äcklig liten syndare du är". Man kan aldrig räkna med mamma. (Mormor och farmor ska vi liksom inte ens tala om! De står med Biblar i sina magra puritanska händer, redo att döda.) Pappa i sin tur är givetvis inte heller så engagerad som förälder såvida han inte vill ha sex med sina barn/styvbarn (vilket han vill häpnadsväckande ofta) och om han rör sig in från periferin är det för att symbolisera ett mer öppet förtryckande, gärna med våldsinslag. Om han eller någon annan manlig auktoritetsfigur uppvisar ett intresse övergår det med all säkerhet i sexualitet. Inte ens de bästa av män kan kontrollera den här sidan av sin personlighet, de är fullständigt vidriga och gör kvinnan ännu mer förkastlig eftersom hon ju sviker det åskådande barnet för att snärja dessa monster. Barnet förlorar alltid. De fungerar som kapital i en ständig maktkamp, när de inte fyller någon funktion kastas de åt sidan. Här beskrivs det som "en förbannelse som kommer följa familjen i tid och evighet" och nog lider man i nästkommande generation också, det ska gudarna veta. Barnen får betala av föräldrarnas synder och inte ens när de är någotsånär lyckliga - som Cathy och Chris, syskonen från vinden och på det porrigt softade omslaget längst till höger - är de det på sina egna, sunda premisser eftersom tja, mamma och pappa har ju gjort ett bra jobb med att förstöra sina kids! Men, märk väl, när de är lyckliga är de det utanför den traditionella familjestrukturen som samhället hyllar.
Jag vet inte vad jag menar att säga. Men fascinerande är det. Och jag är mycket mer försonande inför de här böckerna än exempelvis Sagan om Isfolket. Kanske mest för att jag inbillar mig att Virginia Andrews i alla fall fyller något sorts behov hos de mellanstadiebarn (jag läste i mellanstadiet, men jag var rätt duktig på att läsa böcker som inte riktade sig till min målgrupp också, hej varulvsroman som fick mitt sjuåriga jag att gråta mig till sömns)/tonåringar som läser? Misär is the shit när man är elva. Andrews är långt mycket mer katharsis än Margit Sandemo.
boklista
Lista igen jomenvisst det är skitkul att läsa dessa det är bara det att du inte har förstått det ännu...
Favoritbok/böcker som barn: Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Allt av Peter Pohl (han är den enda författare jag fanmejlat till dags dato o han var väldigt trevlig också), Barbro Lindgren, Maria Gripe, böckerna om Rut-Emma och ungefär allt annat man kunde komma över. Jag läste verkligen mycket.
Favoritgenre idag: Stilistiskt snygga moderna romaner, lyrik, dramatik, queera kärleksromaner (haha som att det skulle finnas många!), faktaböcker om områden jag inte behärskar, maffiga metaromaner, böcker om klass och genus, popkulturklassiker, "vanliga klassiker", urbana skildringar?Är helt såld på dystopier också.
Typ av böcker jag inte gillar: Självbiografier, reportage-romaner (typ Jag fick barn med en Utlänning och Allt Blev Kaos Detta Är Min Historia Skriven På Kass Journalistprosa), ointelligenta deckare, tantsnusk, machosnusk... Avskyr självhjälpsböcker ty de är så jävla förnumstiga, "spirituella" böcker ty de är äckligt cyniska men dessvärre verkar endast cyniker känna igen en like och alla andra köper deras "insikter". Och jag läser av princip inte sepia/gråfärgade böcker som beskrivs som mustiga eller har varit utvalda av Oprah.
Underskattad genre: Dramatik! Bra dramatik skär rätt in i kärnan utan att fjanta omkring i segdragna rumsbeskrivningar från helvetet eller tjafs av typen: "hon klev upp ur den lavendelfärgade sängen, drog morgonrocken över sina slanka skuldror innan hennes fötter landade mjukt i de rosa tofflorna som stått hela natten på parkettgolvet, mitt emellan den vita bokhyllan med de torkade rosorna och den lätt ljusbeiga byrån på vilken hon förvarade alla sina inramade fotografier, de flesta föreställande kvinnan hon aldrig kunnat kalla mamma." Dramatik är mer: "Int. Kvinnans sovrum. Hon kliver upp. Rummet är vulgärt inrett. Kvinnan: Fan vad jag hatar dig, mamma. Du har aldrig älskat mig och du är en hora." Så fantastiskt.
Författare som betytt nåt särskilt för mig: Min bästa Simone. Jag älskar henne. Det är ju outhärdligt pretto att påstå att hon betytt något särskilt så därför gör jag det. Jag var fjorton och alla var dumma i huvudet och ingen förstod någonting alls förutom jag och Simone de Beauvoir. Är fortfarande villig att försvara henne med näbbar och klor, vilket jag upptäckte på genusteorikursen för ett par år sen och fuck you, Butler, I'm with Toril Moi on this one.
?Nya? författare jag gärna skulle vilja läsa mer av: Jag är verkligen inte nere med debutanter, det kan jag inte ens med den godaste viljan i världen ljuga ihop något om.
Favoritkaraktär i bok: Sydney Carton i A tale of two cities för att han är den perfekte anti-hjälten som gör den perfekta sortin och jag grät över honom hur länge som helst, Satan i Paradise Lost av ungefär samma anledning minus gråtandet, Maude Bailey i Possession och - haha - Severus Snape från Harry Potter (åh, min älskade bittre anti-hjälte, "DON'T CALL ME COWARD!", snart är sista boken här vad ska jag göra utan dig? Om du funnits i en bättre kontext hade du fått en skitsnygg sorti, nu vet jag inte vad jag ska våga hoppas på. Att du dödar snorungen Harry?)
Karaktär i bok som mest liknar mig själv: Om jag inte kan komma undan med Maude här också så tror jag Lucy Snow i Charlotte Brontës Villette. Hon orkar inte vara trevligare än situationen kräver, är gnällig, rätt frostig men skärpt och självständig.
Om jag skrev en egen bok, vad skulle den handla om: Det skulle vara en jävligt bra, stilistiskt perfekt, queerig kärleksroman.
Favoritblogg med litteraturanknytning: http://www.bokhora.se/blog/
Bible Illuminated.com
Grinig agnostiker eller inte, Bible Illuminated skulle kunna sluta sina dagar i min bokhylla. Fast Jeezy Creezy, jag tror att jag väntar på NT som kommer till jul. Job ger mig magsår.
1001 listor du kan göra i brist på annat
reselitteratur
Jenny Jägerfelds Hål i huvudet får bra recensioner & har recenserats i DN vilket ju normalt inte sker med chicklit. Eller kanske Vince & Joy av Lisa Jewell som handlar om "en kärlekshistoria vi alla drömmer om." Eller varför inte Svinalängorna som precis kommit ut i pocket. Lättläst och bra. Själv skulle jag packa ned Kärlekens historia av Nicole Krauss, verkar intressant och spatiöst skrivet från det lilla jag bläddrat.
Sedan måste jag bekänna att jag sällan läser mycket på utlandssemestrar. Kanske för att jag sällan stannar kvar särskilt länge och då måste man ju göra saker. Dessutom klär jag inte i solbränna så det här med att ligga på stranden.... nja. Någon som har bra reselitteraturtips att dela med sig av?
bokrea 2007, försmak av
Den amerikanska flickan av Monica Fagerholm tycker jag alla ska köpa. Själv läste jag den i somras och älskade den. Skulle också gärna läsa Sylvia Plaths anteckningar och dagböcker ety Sylvia var cool trots att Linda Skugge har tagit monopol på henne i vårt land. Bengt Ohlssons Gregorius borde läsas, jag har själv inte gjort det. Antingen älskar man, dvs min läsande omgivning, boken (många) eller så har man problem med karaktäriseringen av Pastor Gregorius. Intressant. Eftersom jag är en smula förälskad i Magnus William-Olsson suktar jag också efter Spöken. Och människor, ni som inte läst Torbjörn Flygts underbara generationsroman om flourtanter och mindervärdeskomplex (aka Underdog) borde nästan skämmas. Och sen gillar jag ju Bob Hansson också, bless him. Halleluja liksom läste jag förra hösten. Bra.
Och ja ba köpte tre helt andra böcker, helt galet liksom:
- Beijing Doll av Chun Sue ety jag måste bredda min snäva västerlänska läsning ack ja.
- Jakobsbrevet av Göran Greider. Har inte läst något annat än politiska krönikor av Greider, kan kanske vara intressant att läsa något litterärt.
- Monstret av Ismail Kadaré enbart på den ljuvliga beskrivningen! ''Monstret'' kan sägas vara ett slags tolkning av Iliaden. Förvanskade man medvetet detta epos och därmed historien, så som vi får ta del av den, århundraden senare? Kadaré söker efter svar på det förflutna, och på nutiden. Romanen handlar också om dagens samhälle, om förment demokratiska skeden och krassa politiska intressen som lyder lagar och motiv som vi aldrig förstår förrän det är försent. ♥
jag ljuger så bra...
Lästa titlar i fetstil:
1. "Jack" av Ulf Lundell
(Jag blir uttråkad bara av tanken ety Uffe använder många, många ord. Och jag har dessutom sett trailern till filmen. O ve och fasa.)
2. "Utvandrarna" av Vilhelm Moberg
(Högstadieläsning. Vi fick en miljon "nu-ska-vi-kolla-att-ni-inte-bara-skummar-"frågor om texten - "vad sa Ulrika till Kristina på båten?" som förstörde det mesta av läsningen, dock. )
3. "Hemsöborna" av August Strindberg
(Strindberg är ju kung. Men jag tycker hans romaner är ohjälpligt tråkiga. Dramatiken och Liten katekes för underklassen är kärlek, å andra sidan.)
4. "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson
5. "Röde Orm" av Frans G Bengtsson
(Äger den här boken, vet att jag förmodligen skulle gilla den, men den är så otroligt tjock! Kanske till sommaren när jag enligt moderat modell är arbetslös och utfattig.)
6. Arn-böckerna av Jan Guillou
7. "Sagan om ringen"-trilogi av JRR Tolkien
(Men jag tycker den sista boken är plågsamt lång. Och filmerna var bättre, trots Orlando Bloom.)
8. "Krig och fred" av Leo Tolstoj
(Jag tror inte jag läste hela.)
9. "Svindlande höjder" av Emily Brontë
("He's more myself than I am!" Jag har läst den här ungefär tjugo gånger, tror jag. Sjukt underskattad. Kom dock aldrig och påstå att det är en kärleksroman, för då lär du behöva terapi!)
10. "Män är från mars, kvinnor från Venus" av John Gray
(WTF? Av alla böcker man kan ljuga om så väljer man Grays mongobiologism?)
11. "1984" av George Orwell
(Underbar.)
12. "Lysande utsikter" av Charles Dickens
13. "Harry Potter och de vises sten" av J K Rowling
14. "Jane Eyre" av
(Inte alls lika bra som Svindlande höjder ens med de bästa Madwoman in the attic-analyserna. Har närt ett djupt förakt för Mr "Oh woe is me" Rochester sedan första gången jag läste boken. Det blev knappast bättre av att läsa Wide sargasso sea. Griniga, melodramatiska gubbslem.)
15. "Da Vinci koden" av Dan Brown
(Sa jag att jag ska bli bibliotekarie?)
16. "Anne Franks dagbok" av Anne Frank
Dålig litteratur vi minns: Sagan om Isfolket
(Jodå, min hjältinna fick också barn med Lucifer. Intressant nog lät hon honom ta med sig dessa barn till sitt eget rike utan gnäll. Ett tidigt bevis på att jag saknar modersinstinkter? "Jaha, du vill ha ensam vårdnad ja, det ska väl gå för sig – låt dom inte gå för nära elden bara. Tack för den här tiden, ha det bra.") Den är fortfarande otroligt populär, köps fortfarande inte in på bibliotek och turnerar säkert fortfarande omkring i sina ICA-kassar. Det roliga med Sagan om Isfolket är att ingen har läst den. Ingen. Alls. Möjligen har man tittat på ett bokomslag. Men inte läst. Absolut inte. Alla känner till serien, men eftersom alla växte upp i kulturens högborg där mamma och pappa diskuterade Sartre vid frukostbordet och tog med barnen på Operan på kvällarna har ingen läst böckerna. Inte det minsta. Hittade efter idogt sökande en kursare och blivande bibliotekarie som också läst den här med samma entusiasm som undertecknad. Vi satt en lång fika och diskuterade favoritelement av handlingen. Mycket kvidande av "åh herreguuuuuuud"-typ samt försök att gömma sig bakom tekoppen förekom. Men vi mindes. Som vi mindes! Hela härligheten från stackars ensamma flickebarnet Silje som efter pesten möter suggestive och ack så tilldragande Tengel som sveper in på scenen i en fårskinnspäls och med dåligt humör ända till den fantasifulla
Min personliga favorit är nog för evigt den omvände bögen Alexander Palladin vars homosexualitet botades med en vacker blondin ur Isfolkets ätt. Så vackert, så troligt, så sunt. (Jag tyckte som trettonåring att detta var omåttligt romantiskt.) Kursaren lyfte fram den härligt maskuline Ulv (?), mer djur än man precis som det ska vara, som i sin passion helt sonika våldtar sin kvinna (på en hästrygg, icke att förglömma) och sedermera gifter sig med henne ty hon faller ju pladask för detta kreativa förförelsegrepp. Överhuvudtaget får man tåla lite smärta som kvinna – de bästa karlarna har demon-sized organ vilket lätt leder till att man svimmar under kärleksakterna och måste bäras runt dagen efter på grund av diverse kroppsskador. Man kan också lätt tro att det faktum att männen som blir drabbade av Isfolkets förbannelse får deformerade kroppar och allmänt demoniska drag gör att de skulle verka frånstötande, men då tror man fel!
Demoner är nämligen de bästa älskarna någonsin. Duh! Faktum är att ju snällare en man ser ut, desto sämre sexliv har han. Och Sandemo lyckas nästan övertyga – hur kär jag än var i genomgode läkaren Mattias tyckte jag att han blev lite oattraktiv när han inte lyckades fullborda sitt äktenskap ens en gång – ty vem vill inte hellre bli söndersliten av en demon? Eller av självaste Lucifer? I jämlikhetens namn tycker man kanske att kvinnor som drabbas av förbannelsen skulle bli lika deformerade och osnygga som männen, men självklart är det inte så. De får istället kattögon, en stark sexdrift och lite praktiska vardagsmagiska kunskaper att applicera på lämpliga objekt. En ful (och halt) kvinna föds faktiskt; hon lider, får TROTS DETTA hemska handikapp känna på kärlek, och botas givetvis från sin fulhet när hon bevisat sin inre godhet. Joråsåatt. Feministiskt initiativ wasn't here. På den tiden tyckte jag att det var ett uttryck för kulturelitism att biblioteken inte köpte in drottningen av kiosklitteratur. Nu läser jag svaren på denna ganska ironiska artikel och hoppas att åtminstone ett par av de indignerade kvinnorna är arga för att en man återigen nedlåtande har klagat på typisk "tjejlitteratur" (ingen man som läser Guillou, Dan Brown och/eller Dean Kontz får faktiskt yttra sig i frågan, tro inget annat) och inte för att de på allvar tycker att Isfolket är världens bästa böcker.
Winter Classics Challenge
Läs mer klassiker! Fem böcker på två månader ska väl inte vara omöjligt.
Jag är ju riktigt beläst när det kommer till just klassiker. (Känns rätt skönt att kunna säga, för övrigt, särskilt som jag bestämde mig som trettonåring att jag skulle läsa ALLA klassiker i hela världen.) Allt som alla andra ska läsa - Austen, Brontë, Dickens, Dostojevskij, Joyce. Been there, done that. Ah...the benefits of a litteraturvetenskaplig education. Men man kan alltid skrapa ihop fem stycken ännu olästa.
1. As I lay dying, William Faulkner
2. vad som helst av Ignacy Krasicki
3. Hung Lou Meng, or The Dream of the Red Chamber, Xueqin Cao
4. Fathers and sons, Ivan Turgenev
5. Mrs Dalloway, Virginia Woolf
För övrigt återvänder jag till civilisationen och ångesten på söndag. Socialiseringsförslag mottages tacksamt. Jag längtar efter ljud och synintryck igen efter alla granar här uppe!
istället för ett "god jul"-inlägg...
Höjdpunken var nog att författaren velat åstadkomma en "förbjuden" vibb med hjälp av åldersskillnad, och därför gjort Mannen - en framgångsrik företagsledare - till en SILVERHÅRIG trettiosjuåring. "Bree, tro inte att jag känner mig som en far för dig." Sa han hest innan han gick på PROs årsmöte. Kvinnan, eller snarare Flickan, är givetvis en tjugoårig oskuld med ett ofattbart karltycke. Hon erbjuds att få "älska" med man efter man på grund av sitt undersköna blonda utseende men nekar dem alla som den ärbara madonna hon ju ändå är. Även Mannen vill i ett par scener utnyttja henne (bland annat genom en aggressiv hångelscen som jag misstänker ska uppfattas som lite sexig, eftersom det ju som bekant är sjukt upphetsande att bli tafsad på av en berusad och arg man, det är därför dräggen på stadshotellen får så många ragg klockan fem i två) så länge han tror att Flickan är hans egen sons tonårsmorsa till flickvän, dvs en hora. När det framkommer att så icke är fallet och Flickan skälvande och rodnande fått fram att hon aldrig varit med en man förr veknar den virile Mannen och erbjuder sig glatt att gifta sig med Flickan och adoptera ungen, som självfallet visar sig vara Flickans systerson. En hora till syster är lite mer okej för alla vet ju hur den sortens kvinnor fungerar och det blir ju de fina milda jungfrurna som får städa upp efter slampandet. Mannen som saknar krav på egen ärbarhet, har givetvis varit gift förut med en svekful slyna vars död ingen sörjde. Tvärtom lurade hon honom med sin kvinnliga list, ljög om faderskap och ärrade svårt hans i grunden goda hjärta. Därför är han lite erotiskt cynisk och bränd av kärleken, men längtar alldeles oerhört efter en ung och oförstörd famn att krypa in i. Och vad kan vara bättre för en framgångsrik men bitter man än en blond rodnande flicka med mödomshinnan kvar?
(Citat ur ett kapitel då Mannen i princip berättar för Flickan vilken sockerbit hon är för männen, och anklagar henne på ett subtilt och mkt attraktivt sätt för att vara en slampa.)
-Vad är du egentligen ute efter? frågade hon med förtvivlan i rösten. Han skrattade återigen samma humorfria skratt. (vi måste ju förstå att han inte VILL tro att en kvinna han åtrår är en sådan hemsk människa att hon kan försöka förföra honom) Rösten var spefull (alltid ett afrodisiak att bli hånad) när han påpekade:
- Och det frågar du efter vad som hände på kontoret alldeles nyss...
- Men det var ju inte...
Hon hejdade sig. Hon hade tänkt tala om för honom att det faktiskt inte var hon som börjat kyssa honom, utan han som hade börjat smeka henne. Men det var ändå inte riktigt sant. Hon hade velat det lika mycket som han, och det varken kunde eller ville hon förneka. (Skillnaden mellan Flickan och andra slampor är dock hennes fantastiska integritet, som gör att hon förblir oskuld. Minns detta, kvinnor!)Till och med nu, om han hade stannat bilen och tagit henne i sina armar, skulle hon ha gett sig till honom.
- Men det fick han inte veta. Istället sa hon så skarpt hon kunde: (Jag tror att jag hatar textformateringen lika mycket som handlingen i sig.)
- I vilket fall som helst så hände ingenting. Jag skulle aldrig ha tillåtit att du... du...
- Hade älskat med dig, fyllde han i. Är du säker på det, Bree? frågade han hest.
Kanske det roligaste av allt är att baksidan gör reklam för boken genom att hylla Stevens MODERNA sätt att skriva. Ja, herregud, vem skulle inte bli alldeles till sig i trasorna av att möte denne silverhårige Grott-Rolf år 2007?
att packa böcker
Välja färdlektyr är alltid lika svårt, det ska vara något lätt i bemärkelsen pocketlätt, något intressant som kan stänga ute äckliga tonårskonversationer, barn och husdjur, något man orkar bemöda sig med. Samtidigt brukar jag ta chansen att läsa något som förblivit oläst av olika anledningar - på ett svettigt intercitytåg mot Östersund blir bajset till guld och man hinner komma in i vilken tegelsten som helst på tre timmar. Oh the angst.
Kanske slutar med ljudbok och Teatertidningen. Trots allt.
Lästemaåret 2007
- Jag lovar att läsa minst fem av mina olästa böcker i hyllan.
- Jag lovar att läsa minst fem moderna klassiker av typen Motståndets estetik av Peter Weiss & något av Paul Auster. Och Adam Thorpes Ulverton som jag kom på mig själv med att rekommendera utan belägg häromsistens.
- Jag lovar att läsa minst fem dramatiska verk som jag ännu inte läst - typ Brecht, Brooks & Sarah Kane.
- Jag lovar att läsa minst fem böcker från något annat land än Skandinavien, England, USA, Sydafrika, Tyskland, Frankrike etc. Gärna Ghana. Eller åtminstone Polen.
- Jag lovar att läsa minst fem äldre klassiker som jag ännu inte läst. Typ George Eliot.
- Jag lovar att läsa minst fem av de böcker jag brutalt sågar utan att ha öppnat dem - typ Denise Rudberg, Dan fucking Brown och Paulo Cohelo. Mest för att kunna skriva riktigt bitchiga inlägg om dem.
- Jag lovar, slutligen, att läsa minst fem kvinnliga Nobelpristagare. Detta kommer smart nog att kunna kombineras med löfte #1.
För övrigt lovar jag även att fortsätta dissa böcker som är dåliga snarare än att kämpa på mot slarvigt språk och själsdödande handlingar. Och att läsa mer.
Och herregud inledningskapitlet skickades till Hr Hhandledare kl 15.56 och sedan dess har jag varit hög på min egen begåvning (eller snarare dess motsats) och passat på att diska och städa lite. Nu ska jag gå och dö stillsamt framför senaste avsnittet av Heroes, tror jag. Bara grupparbetet kvar nu då, jajamensan vi älskar att ägna helgen åt sånt jaaaa det gör vi.
Vilka böcker har DU på ditt sängbord?
Nu har ju jag inget sängbord per se, men samlade in mina pågående projekt som var utströdda i sängen, på mitt pyttelilla "coffeetable" (haha I wish liksom) samt på fönsterbrädan som har börjat tjänstgöra som extra bokhylla. Det är ju inte så att jag har speciellt många blommor där i alla fall.
A Clash of Kings - George R.R Martin. Sommarens fantasyprojekt som jag visst aldrig helt läste ut. Otroligt myllrig bok, den är skriven med antikens Rom OCH Rosornas krig som någon sorts inspiration och det märks. Karaktärer och maktspel precis överallt. Men serien är bra och Martin är tydligen en hypad fantasyförfattare.
Det hemliga sällskapet - Claes Hylinger. Man måste ju ha läst den här. Ännu har jag dock inte börjat.
Kalla det vad fan du vill - Marjaneh Bakhtiari.
Byron - Sigrid Combüchen. En sån där bok som jag sparar på tills jag ska ha All Tid i Världen. För det lilla jag har läst verkar så bra men det är ingen bok man slumrar till om kvällarna.
The theatre: A concise history - är ju som sagt upptagen av min uppsats…
Kulturen som kulturpolitikens stora problem - Anders Frenander. En gammal kursbok som hittades under en städning nyligen och då kom jag på att jag nog skulle ha nytta av den. Jag satte ju dit ungefär trettio mark-its medan jag läste, så några vettiga saker borde det ju ha stått.
För övrigt är det ultimata tecknet på hypokondri när du smörjer in dig med lotion, känner en upphöjning på armen och genast tänker "åh gud det är cancer varför drabbas jag av dessa motgångar!!!" innan du inser att det kanske är en tidigare vilande muskel som reagerat på alla plågsamma biceps- och tricepsövningar…
En bok för alla
* Fateme Behros: Som ödet vill
* Stig Claesson "Slas": Sov du så diskar jag
* Patricia Schonstein Pinnock: Skyline
* Linn Ullman: Innan du somnar
Redan lite nyfiken på både Behros och Skyline. Däremot äger jag redan Linn Ullmans bok så om någon vill ha ett ex av den så är det bara att säga till.