Girl Afraid

Den här serien à 47 böcker turnerade runt i klassen i en ICA-kasse någon gång på högstadiet, lästes, lästes om, diskuterades och inspirerade säkerligen fler än undertecknad till att skriva egna romantiska epos om förbannade magiker och deras vilda kärleksliv. (Jodå, min hjältinna fick också barn med Lucifer. Intressant nog lät hon honom ta med sig dessa barn till sitt eget rike utan gnäll. Ett tidigt bevis på att jag saknar modersinstinkter? "Jaha, du vill ha ensam vårdnad ja, det ska väl gå för sig – låt dom inte gå för nära elden bara. Tack för den här tiden, ha det bra.") Den är fortfarande otroligt populär, köps fortfarande inte in på bibliotek och turnerar säkert fortfarande omkring i sina ICA-kassar. Det roliga med Sagan om Isfolket är att ingen har läst den. Ingen. Alls. Möjligen har man tittat på ett bokomslag. Men inte läst. Absolut inte. Alla känner till serien, men eftersom alla växte upp i kulturens högborg där mamma och pappa diskuterade Sartre vid frukostbordet och tog med barnen på Operan på kvällarna har ingen läst böckerna. Inte det minsta.

Hittade efter idogt sökande en kursare och blivande bibliotekarie som också läst den här med samma entusiasm som undertecknad. Vi satt en lång fika och diskuterade favoritelement av handlingen. Mycket kvidande av "åh herreguuuuuuud"-typ samt försök att gömma sig bakom tekoppen förekom. Men vi mindes. Som vi mindes! Hela härligheten från stackars ensamma flickebarnet Silje som efter pesten möter suggestive och ack så tilldragande Tengel som sveper in på scenen i en fårskinnspäls och med dåligt humör ända till den fantasifulla utlösningen upplösningen i nutid då en ättling till dessa karaktärer genom sex – såklart – slutligen bryter förbannelsen som vilat över Isfolkets ätt. Då har det trånats och sexats i otaliga generationer, barn har fötts och barn har fött nya barn och män har varit manliga och kvinnor har varit frigjorda och många klokskaper har sagts om både det ena och det andra.

Min personliga favorit är nog för evigt den omvände bögen Alexander Palladin vars homosexualitet botades med en vacker blondin ur Isfolkets ätt. Så vackert, så troligt, så sunt. (Jag tyckte som trettonåring att detta var omåttligt romantiskt.) Kursaren lyfte fram den härligt maskuline Ulv (?), mer djur än man precis som det ska vara, som i sin passion helt sonika våldtar sin kvinna (på en hästrygg, icke att förglömma) och sedermera gifter sig med henne ty hon faller ju pladask för detta kreativa förförelsegrepp. Överhuvudtaget får man tåla lite smärta som kvinna – de bästa karlarna har demon-sized organ vilket lätt leder till att man svimmar under kärleksakterna och måste bäras runt dagen efter på grund av diverse kroppsskador. Man kan också lätt tro att det faktum att männen som blir drabbade av Isfolkets förbannelse får deformerade kroppar och allmänt demoniska drag gör att de skulle verka frånstötande, men då tror man fel! Demoner är nämligen de bästa älskarna någonsin. Duh! Faktum är att ju snällare en man ser ut, desto sämre sexliv har han. Och Sandemo lyckas nästan övertyga – hur kär jag än var i genomgode läkaren Mattias tyckte jag att han blev lite oattraktiv när han inte lyckades fullborda sitt äktenskap ens en gång – ty vem vill inte hellre bli söndersliten av en demon? Eller av självaste Lucifer? I jämlikhetens namn tycker man kanske att kvinnor som drabbas av förbannelsen skulle bli lika deformerade och osnygga som männen, men självklart är det inte så. De får istället kattögon, en stark sexdrift och lite praktiska vardagsmagiska kunskaper att applicera på lämpliga objekt. En ful (och halt) kvinna föds faktiskt; hon lider, får TROTS DETTA hemska handikapp känna på kärlek, och botas givetvis från sin fulhet när hon bevisat sin inre godhet. Joråsåatt. Feministiskt initiativ wasn't here.

På den tiden tyckte jag att det var ett uttryck för kulturelitism att biblioteken inte köpte in drottningen av kiosklitteratur. Nu läser jag svaren på denna ganska ironiska artikel och hoppas att åtminstone ett par av de indignerade kvinnorna är arga för att en man återigen nedlåtande har klagat på typisk "tjejlitteratur" (ingen man som läser Guillou, Dan Brown och/eller Dean Kontz får faktiskt yttra sig i frågan, tro inget annat) och inte för att de på allvar tycker att Isfolket är världens bästa böcker.