Girl Afraid

Igår såg jag inte Melodifestivalen utan Rickard III på Stockholms Stadsteater i regi av Anette Norberg med en helt igenom kvinnlig ensemble, och världens coolaste Gunilla Röör i huvudrollen.

Gunilla Röör var ju självklart briljant som Rickard - hysteriskt rolig och elak och äcklig och sorglig och alldeles oemotståndlig. Det där jobbiga, skavande i hans karaktär som gör att man inte står ut med att se honom bli hånad, det lismande publikfriande draget (vi satt på läskig ögonkontakt-med-skådespelarna-plats i går kväll och när Rickard ler menande och pekar ut "lättfotade flickor" var piskan på syrran och mig, haha), hela den groteska personlighet som gjorts ond och de små antydningarna om hur och varför som ändå finns där i ett ansiktsuttryck eller en temporärt kuvad min. Åh, Rickard, du är så hopplös i ordets alla tänkbara bemärkelser!  

Kvinnor i alla roller ger det hela en väldigt intressant dimension, det både neutraliserar och betonar karaktärerna och själva handlingen - scenografin och de ibland lite för stora kostymerna understryker det komiska draget hos alla de här seriösa männen och deras fasader, bakom all verbal och fysisk manipulation är de rädda och små i en värld av maktspel. Dessutom blir det queer på ett helt annat sätt än när män sätter på sig klänning. Ingen känsla av "hö-hö-hö, bloke in a dress" när Gunilla Röör vrider sig och knäfaller och kysser och blir spottad på och försöker förföra Linda Källgrens Lady Anne, liksom.

Malin Hallands iskallt lojale Duke of Buckingham stod ut, tyckte jag - oerhört trevligt återseende, hon var behållningen med Mary Wollstonecraft på Uppsala Stadsteater - hon är alltid så självklar och precis och dominerande på scen, man ser henne. På tal om queer så är Rickard/Buckingham nästan mitt favoritpar i Shakespeares verk (kom nu inte här och säg att det inte finns homoerotik där, jag är litteraturvetare och har tolkningsföreträde!) och jag log lyckligt inombords när de sitter och tar på varandras händer vid Rickards tron i början av akt II, "mitt andra jag, min bleka skugga"! Precis innan Rickard försmår sin älskare. Och Buckingham, Rickards bästa finaste kingmaker, vänder sig emot honom i ett meningslöst uppror! Jag älskar när kärlek övergår i vapen! "O, but remember this another day, when he shall split thy very heart with sorrow."  

Själva pjäsen fungerade dock inte hela tiden. Jag förstod ibland inte vad den ville uttrycka, vilken tolkning den själv gjorde av texten den framförde. Relationen statsmakt-undersåtar, olika grader av skuld och onska etc. Andra akten gav inte det utrymme som den måste ge till Rickards samvete - det är ju en grundsten i hela pjäsen, att vi får känna hans ångest och självförakt i det sista slaget då han hemsöks av spöken (det mest framträdande är den nyligen avrättade Buckingham som allvarligt säger "du ska minnas mig" I'm just saying...) och ropar till Gud om förlåtelse. Här kändes det mer som att man ville redovisa och bli klara, och Rickard är snarare mer anonym än han varit innan. Samtidigt är det skönt att man slipper en självömkande spillra; Röör har sagt i intervjuer att hon spelar honom som någon vi alla skulle vara om vi varit lika trasiga och hennes Rickard är hatisk mot alla, men kanske i första hand mot sig själv. Det är knappt han tillåter sig att tycka synd om. Ingen älskar mig, ingen sörjer min död - det är befriande, och inte ett dugg mindre tragiskt, att det blir mer av ett konstaterande än ett gnällande. Helst hade jag nog velat ha ensemblen - framförallt Röör och Halland och deras ljuvliga maktgalna samspel - i en bättre kontext. Men man kan inte få allt och det här är bra nog.  

(Bild: Stockholms stadsteater)