bokfemman v. 20 (yes, it's alive!)
Jag hittade en blogg med Bokfemmor, dvs listor, via Ika. Alltid roligt. Just denna vecka passade kanske inte temat så bra, insåg jag efter att ha suttit med enbart två böcker på listan i flera dagar. Men jag skärpte till mig och gick igenom bokhyllan.
Nämn de 5 bästa kärleksböckerna du har läst, eller böcker där kärleken mellan ett par varit det centrala.
1. Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg. Den här är enormt bra. Enkel, rak och vacker. Och subtil i sitt skildrande av två människors rätt dödsdömda kärlekshistoria genom åren i ett samhälle som långsamt förändras. De är två olika personer med olika reaktioner, vars handlanden får olika konsekvenser och det är så välgjort. När jag var sexton och läste den första gången tyckte jag Lydia var underbar redan från första kapitlet när hon konstaterar att "mig får du älska på hedniskt vis".
2. De besatta: en kärlekshistoria - A.S Byatt. Byatt är min idol. Smågriniga brittiska akademiker for the win. Hon skriver otroligt intellektuella böcker, med massor av lager och referenser och jag har fortfarande inte riktigt ett språk för att beskriva hur lysande den här boken är, men jag vet att jag älskade den när jag läst ut den och älskar den ännu mer när jag förstår hur många innebörder den har. Bara titeln kan man skriva en c-uppsats om. Possession. Besatta. Vem, av vad, hur? Kärleken är central, dock är väl inte boken någon kärlekshistoria i samma genre som Borta med vinden (jag gillar filmen, hatade boken - seg och sliskig) utan snarare en meta-betraktelse över alla olika lager av kärlek genom tiderna. Två par ställs mot varandra och vävs in i varandra och byggs upp av fiktiva historiska dokument, brev, poesi etc. Den del av boken som behandlar kyliga supersmarta litteraturforskaren Maudes kärleksliv är dock min favoritaspekt och avslutas med en feministisk sexscen, vill jag minnas! Dessutom en rolig betraktelse över moderna überakademiska kval - hur kan vi acceptera en förälskelse om vi inte accepterar ett 'jag' som kan bli förälskat? Är vi inte egentligen lika moraliskt rigida som viktorianerna på andra premisser?
3. A Tale of Two Cities - Charles Dickens. Nej, den är väl ingen kärleksbok. Franska revolutionen/samhället i förändring/staden i centrum är nog det mest intressanta temat. Men den har en central om än ensidig kärlekshistoria mellan alkoholiserade förloraren Sydney Carton och den fullständigt otillgängliga Lucie Manette. Sydney, självömkande, självisk och patetisk genom hela boken rycker upp sig och byter i slutet plats med sin rival Charles Darnay i fängelsecellen där Darnay väntar på giljotinen och fick mitt tonårshjärta att gå sönder en smula med den handlingen. Självklart skulle alla anti-hjältar som dör för att inte deras älskade ska bli olyckliga vilja dö med ord som: "It is a far, far better thing that I do, than I have ever done; it is a far, far better rest that I go to than I have ever known". Anti-hjältar is the shit, hörrni. Now, Gods, stand up for bastards! som vår vän William Shakespeare skrev.
4. Villette - Charlotte Brontë. Egentligen handlar den mest om könsroller och förtryck och utanförskap, men fan vad jag minns att jag höll på paret Lucy Snowe - sur, kylig och smart - och den rätt osympatiske och inte särkskilt snygge Paul Emanuel (härligt gay-sounding namn också). Så otroligt mycket bättre än Jane Eyre. Jag har aldrig förstått vad mesiga Jane ska med äcklige Rochester till, han är bara gammal och sur och gift och nedlåtande och jag läste Wide sargasso sea (Jean Rhys! Läs henne!) alldeles för många gånger för inte INTE hålla på Madwoman in the Attic istället. Elda, baby, let the motherfucker burn! I Villette används "the gothic doubling" på ett jäkligt snyggt sätt, dessutom.
5. Much Ado About Nothing - William Shakespeare. "What, my dear Lady Disdain!" Pjäs, fine, men jag kan inte komma på en roman till. Och Benedick och Beatrice är så charmiga oavsett om man läser pjäsen eller ser någon filmatisering. Folk som påstår att Romeo och Julias lilla tonårscrush/one-night-stand handlar om kärlek har nog inte insett hur fantastiska dialogerna mellan de betydligt mognare och smartare Beatrice och Benedick faktiskt är. Too wise to woo peaceably, indeed. Dessutom Shakespeares mest jämställda par som grälar på lika villkor. Bonusfakta: en gång i tiden hade jag ett Lady Disdain-alias på Internet...
Bubblare: Aniara av Harry Martinson (när man läser rymdskeppets irrfärd som en konsekvens av kärleken som inte skulle kunna gå fel men ändå gjorde det blir den fruktansvärt sorglig men fin), Sonetjka av Ljudmila Ulitskaja, De Profundis av Oscar Wilde (brev, visserligen och kanske inte så mycket fiktion men en kväll i Paris satt jag, en vän och hennes make och diskuterade exakt hur hjärtslitande den här relationen kan ha varit - maken var minst cynisk och fick något tragiskt i rösten när han citerade vissa stycken, haha - brevet, för de som inte vet, skrevs/sägs ha skrivits från Wildes fängelsecell till den manlige älskare som satt honom där och fått honom dömd för homosexuella handlingar) och Jude the Obscure av Thomas Hardy för att jag älskade tragik när jag var fjortis och läste klassiker.
Hmm, varför bör så många kvinnliga intellektuella bloggare håna män i nästan allt de skriver? Ett slags könskomplex verkar det som.
Ett exempel är t.ex. fiaskot FI. I alla århundraden har vi hört skanderingarna "krossa patriarkatet!" och uppmaningar av ledande kvinnor på höga samhällspositioner att alla ska verka för ett könsneutralt samhälle där alla har samma chanser. FI är bara för kvinnor. Redan där så blir många feministers ställningstaganden ohållbart. Förvisso är inte alla med i FI, långt ifrån såklart, men ändock så med tanke på alla utspel så är aura av något av löjets skimmer ändå rättfärdig.
Detta är egentligen det jag beklagar. Manshatet vibrerar här i bloggen. Intellektuell kapacitet, något som du onekligen har(och håna mig gärna för att jag tycker det, jag säger ju det bara för att få ligga med dig, enligt dina förlegade och cementerade uppfattningar), används på ett så simpelt sätt att det nästan får mig tårögd. Vad hände med dig egentligen?
Oj, vilken slarver jag är. Ändra ordet "bör" till börjar i första meningen. Har inte lusläst min text då jag orkar inte egentligen så ursäkta ytterligare stav/språkfel.
Och så sista repliken, det vore mysigt med en "edit"-knapp förresten, FI släpper in män men vad jag menar är att ingen av männen släpps in i några viktiga diskussioner eller på någon post förutom kanske i att hålla i ballonger. Framsteg?
Men du David, varför gör du såhär? "Manshatet vibrerar här i bloggen"? Vi kan ju inte på något sätt ha en intellektuell debatt om din utgångshypotes för en feministisk diskussion är patriarkatets gamla slagdänga "du hatar män". Tala om att hoppa rakt ned i en riktigt ointelligent struktur där kritik mot manssamhället eller grupper av män = hat av alla män som individer. Där slösar du ju bort din egen intellektuella kapacitet skulle jag vilja säga.
Om du vill läsa komplexa analyser av samhället och könsmaktsordningen kanske du ska prova en blogg som ägnar sig åt det? Jag har aldrig hävdat att det är mitt syfte. Här raljerar jag mest över olika saker - bla patriarkatets alla myter. Hårt och hjärtligt, kanske man kan säga.
Men angående FI, jag håller med dig om att det finns löjeväckande saker från båda sidor i alla debatter som rört detta, varav den mest förenklade analys jag läst gjordes av just en avhoppad man som saknade "kärleken" i FIs politik. (Eller möjligheten att bli medieansiktet utåt, vi får ju inte glömma att politik är ett spel för gallerierna som man kanske inte ska svälja sådär utan kritik.) Angående männen och FI så vet jag inte vad du baserar ditt påstående att männen inte släpps in annat än som ballongförsäljare på så det är svårt att bemöta med motargument. Saknas de i debatten? Själv har jag ingen kontakt med FI men jag känner ett flertal män som på olika sätt deltagit i FIs verksamhet och jag vet att ett antal, visserligen ett lågt sådant, men FI är ändå en feministisk rörelse och feminism lockar av tradition fler kvinnor än män så det blir inte helt rättvist att jämföra med "vanliga" politiska rörelser, av riksdagskandidaterna inför förra valet var var män. (Jämför med tex. moderaternas antal i kvinnor i vissa kommuner.) Att föra andra människors kamp, oavsett hur goda intentioner man har haft, har alltid varit problematiskt i historien och feminismen har fortfarande en tradition av att vara just kvinnors kamp mot ett orättvist samhälle - vi kan diskutera om feminismen borde ses som enbart kvinnornas kamp, det tycker inte jag personligen men det förändrar inte hur samhället ser ut eller det faktum att feminismen ändå är en kamp som förs och ska föras på kvinnors villkor. Det handlar inte om att kvinnorna i FI är elaka och missunsamma, det handlar om att det är en obalans ur ett maktperspektiv som givetvis är svår att komma runt. Framförallt kommer vi inte runt den genom att män tycker feminismen gått för långt när de själva inte får igenom sina krav, reagerar med att hoppa av, sparka bakut och kalla kvinnor som inte vill kompromissa för manshatare. Det är enbart att sälla sig till en förytligad, idiotisk pseudo-debatt som fått bränsle av kvällstidningar.
Självklart är inte FI en representant för feminismen, men det klargör jag också redan innan du svarare. Faktum är ändå att FI är det hittills mest synliga organisationen för feminism i det svenska samhället och har också haft en del profilstarka personligheter, t.ex. Ebba Witt-Brattström vilket ger partiet en viss trovärdighet och en någorlunda representativ roll - på gott och ont - för feminismen för "massan".
Samtidigt som man ska akta sig för att generalisera så ska man ändå vara vis nog att inse att trots att människor är individer så är vi också flockdjur. Rätta mig om du tycker att jag har fel men undertonen i denna blogg i mitt tycke, och sorgligt nog andras(tänker främst på kvinnors bloggar då jag ändå personifierar feminismen med kvinnor och därför har jag svårt att läsa essäer och böcker om feminism av män)har en obehaglig underton mot män som jag visserligen inte i detta fall kan peka på ett speciellt stycke och säga "du hatar män!", men flera stycken som definitivt liknar stycken som kvinnliga feminister skrivit som jag senare har träffat "in the flesh" och där det varit helt uppenbart att de bara känner ett gränslöst hat.
Jag kanske var orättvis, men med tanke på vad du skrev med "Framförallt kommer vi inte runt den genom att män tycker feminismen gått för långt när de själva inte får igenom sina krav, reagerar med att hoppa av, sparka bakut och kalla kvinnor som inte vill kompromissa för manshatare"
Där så har vi exempel då en hel folkgrupp placeras prydligt i en kategori; "män". Vilka män sägs inte. om det var ett par stycken verkar oviktigt. Så länge det är några män så är det bara, nästan lite mystiskt, "män". Är jag fortfarande orättvis när du säger att jag tycker att du kategoriserar?
För övrigt så nämner du en frågeställning jag tycker är intressant, nämnligen om feminismen bör utkämpas av både män och kvinnor eller bara kvinnor. I min mening är trots allt feminismen till för kvinnorna i slutändan så jag tycker att kraven och utformandet av ideologin borde enbart ställas av kvinnorna, då de är trots allt den grupp feminismen är ämnad för.Men det vore kanske vist att prata med män också innan man ställer kraven. Däremot så tycker jag att själva kampen som följer kraven och ideologin borde genomföras av båda könen. Det är nog viktigt att män också engageras då detta signalerar till andra män, men framförallt unga pojkar. Eller?
David: Jag anser inte att jag generaliserar mer än vad du gör när du redan i din första kommentar har hittat en grupptillhörighet för mig - intellektuella feminister som hatar män. (Menar du förresten "alla män" här? Eller en viss avgränsad grupp av män? Generellt eller specifikt?) Jag skulle givetvis ha specificerat vilka män jag talade om i FI-sammanhanget, meningen skulle ha varit "män engagerade i feminismen." Mea culpa. Men att du upplever, utifrån noll konkreta passager i denna blogg, ett lite smygande hat mot män eftersom jag påminner dig om några andra kvinnor (generalisering, näää?) du träffat som visat sig nära ett brinnande hat, det är ju faktiskt dessvärre något som du får hantera på egen hand. Vad är det du vill att jag ska svara på det? Om du gör en empirisk studie av "det vibrerande manshatet i bloggen girlafraid.se" kanske du kan hitta ett stort antal raljerande passager som hånar en viss typ av manlighet i en viss sorts kontext ? och ungefär lika många som hånar en viss typ av kvinnlighet i en viss sorts kontext.
Och jo, jag sa ju förut att jag personligen INTE tycker feminismen ska föras enbart av kvinnor.
Du verkar inte intresserad av att diskutera i någon egentlig mening, eller har jag fel nu?
Ja, jag tycker du har fel, Åsa. Först och främst så vill jag påpeka att jag sa att undertonen i denna blogg var ett smygande hat/förakt mot män, eftersom "män" specifierades i alla möjliga former, t.ex. en 45-årig fredrik med svanktatuering eller "pubbepojkar" så anser jag att det finns belägg för en del av en stor demograf som omfattar kategorin 'män'.
Förvisso så tycker jag inte att ursäkten att "andra hhånar en viss typ av kvinnlighet då är det helt fritt fram för mig att göra samma sak mot männen" inte riktigt håller, men det får stå för ditt resonemang. Vad dina motiv är ska jag inte beblanda mig i, men däremot när du ifrågasätter rättfärdigheten i mina argument så blir det en annan typ av fråga. Därifrån vill jag påpeka att jag har svårt att se hur du kan se utifrån din position hur jag har resonerat kring hur det finns en obehaglig underton mot män, eller vissa grupper av män för att vara specifik, när du inte ens har fått dem berättat för dem om du inte besitter en förmåga jag inte vet om ;). Dessutom så är det inte så att alla män och kvinnor är helt unika som snöflingor eller annat newage-trams. Det finns likheter emellan grupper, och jag utgick knappast från enbart andra kontakter med intellektuella feminister som den enda utgångspunkten när jag försökte bedöma det "uppdämdta hatet". Det var blott en liknelse, en gren bland många i en flerledsanalys varför, oh why, som så många hatar och hatar och faller i samma fälla som deras antagonister. Jag har inte sagt att det är du, men av det jag har sett så finns en del där, som KAN tolkas på så sätt som det gjorts hittills och svaren jag fått hittills har till en viss del hejdat den uppfattningen på vissa områden, till en viss del spädat ut den på andra områden. Låt mig bara sammanfatta att jag inte enbart grundar mina observationer på mina erfarenheter och konversationer med andra intellektuella kvinnor, något som jag försökte förtydliga men som inte gick fram sist. Jag hoppas att det gör det nu. För övrigt så kanske inte min mening överenstämmer med din eller så är du kanske bara trött på en person som ifrågasätter och inte nickar och därefter anser att diskussion inte har något värde. Jag anser att du har fel när du säger så och dessutom anser jag att var och en ska få legitimera sin egenuppfattning, på samma sätt som feminister, svarta under 60-talet och under 80-talet i Sydafrika har fått gjort och bör få göra. Om feminismen och dess förespråkare vill ha en legitim diskussion om vårt samhälle så är det också rimligt att efterfråga samma rättighet till andra.
David: Du vill ju fortfarande inte DISKUTERA något. Jag bli gärna ifrågasatt utirån konkreta argument/tar en egentlig debatt som inte handlar om någon sorts TON i min blogg utan om feminismen i samhället. Att jag ska behöva försvara mig mot vad du anser är manshat och jag anser är en irritation mot samhället är ju varken särskilt givande eller intelligent.
Så, nu får du gå och leta upp någon annan arg intellektuell feminist och se om hon har större tålamod än jag.
Japp här går gränsen. När jag inte håller med så tryter tålamodet.
Nåja.
En sak vill jag dock få fram som jag raskt glömde;
Du skriver: " Jag bli gärna ifrågasatt utirån konkreta argument/tar en egentlig debatt som inte handlar om någon sorts TON i min blogg utan om feminismen i samhället. Att jag ska behöva försvara mig mot vad du anser är manshat och jag anser är en irritation mot samhället är ju varken särskilt givande eller intelligent"
Du upplever inte din hånande ton mot män än något annat än en generell "irritation", men min utgångspunkt är ändå att även om feminismen är en grundidé som inte kan förkroppsligas så är den trots allt till för en grupp människor. Det är ett verktyg kan man säga, som man kan forma på olika sätt - men det är upp till personen själv att använda det. Därför är det jag beklagar ett "manshat" som finns där ute. Diskussionen har hela tiden funnits där men jag tror att du antingen har blinkat förbi den eller vart för upptagen på dig själv. Eller så har jag vart dålig på att framföra mina poänger, om så är fallet så ber jag om ursäkt. Däremot så tror du inte att om en väldigt obehaglig underton hägrar i många feministiska centra, blir inte risken att idéerna urholkas till förmån till det personliga?
Styr inte attityden till motparten, för feminismen är väl ändå för kvinnor men vill justera mäns attityder(och vissa kvinnors också), just framgången för idéen i sig? Det är min poäng, trodde jag inte behövde stava ut det så här tydligt men uppenbarligen måste jag det. Diskutera fritt då, om det nu är "givande" alls att diskutera med någon som har andra åsikter än dig själv...
Eh, jag duckar in mellan missilerna för att uttrycka min uppskattning över listan som i mina ögon har ett nyanserat genusperspektiv. Instämmer helt i att Romeo och Julia mer tycktes lida av ett klassiskt kåtslag än sann kärlek.
Personligen tycker jag att det är självklart att män kan och bör vara feminister lika väl som vita kan vara antirasister.