Girl Afraid

Project Zero 2: Crimson Butterfly på Xbox är så sjukt jävla otäckt. Det är värre än alla skräckfilmer jag sett och då ska man ändå minnas att jag älskar att bli rädd och såg fasor som Dark Water ensam en vanlig vardagskväll i ett mögligt gammalt hus där allting gav ifrån sig ljud. Crimson Butterfly är så pass vidrigt att jag är övertygad att jag aldrig skulle kunna spela ensam på kvällstid. Det är mörkt, olycksbådande och SÅ DEN DÄR JÄVLA VIBRERANDE SKITHANDKONTROLLEN som gör mig precis lika rädd varje gång. Spelandet ser mest ut som så att jag googlar flyktvägar, kommer med back seat driver-kommentarer, analyserar plotten - som  för övrigt är nästan onödigt vacker i all sin blodiga prakt - och karln står upp för sitt genus och är den som sköter kontrollen. Jag är bra på att skjuta men herregud, mina spelerfarenheter i övrigt består mest i att strategiskt överta herraväldet över universum, bygga upp städer och arméer samt att sköta invånarna i PC-såpan Sims 2. Mina nerver är inte gjorda för vindlande korridorer, väsande spökröster och snabba vändningar.

Antal gånger jag slängt handkontrollen på min pojkvän: åtminstone en.

Antal gånger pojkvännen blivit rädd för min spegelbild i fönstret: åtminstone tre.

Antal gånger vi förbannat grannarna som mycket ljudligt håller på att renovera sin lägenhet: ungefär tio.

Antal ironiska kommentarer - "nej men så fint, ett familjealtare, ja, sådär ska vi inreda vårt gemensamma hem, hö hö hö" -  för att dölja den pura skräcken i våra hjärtan då vi tvingas ned i ännu en källare där någon sexig Mourner med igensydda ögon väntar på att få döda oss/ytterligare ett spöke väser ut sin odöda ångest: hundratals.

Antal mardrömmar relaterade till mörka övergivna byar, tvillingar, ritualmord och spöken med "warped faces": oändligt.