vilse i uppland
Vi kan skylla på snön. Eller de sista spännande kapitlen ur Prinsessan av Burundi som tog slut lite innan jag hade förstått att den skulle. Det var väldigt bullrigt omkring mig och så helst plötsligt "du har hört..." i öronen. Märkligt. Men under lyssningen av den här boken kom jag ihåg varför jag gillade Kjell Eriksson när jag läste lite ur en annan av hans deckare förut. Han är stilistiskt mycket bättre än de flesta kriminalförfattare, hans karaktärer är intressanta och allt är sådär lågmält trovärdigt och i avsaknad av rituella babymord med kannibalistiska inslag. Faktum är att jag precis laddade ned (lagligt, mina vänner) Nattskärran eftersom jag blev pinsamt intresserad av att se hur det går med
För övrigt har jag blivit lurad att delta i vansinnesprojektet National Novel Writing Month. 50 000 ord på en månad, dvs november, dvs nu. Jag har fram till nu skrivit 2500 ord, mestadels skräp. Det är lite det som är meningen och charmen med det hela. Om du frågar mig vad min "roman" handlar om har jag inte så mycket att säga. Men den skrivs i presens och innehåller redan ganska många ord av typen "blodtung" och meningar som "och gud kanske finns, men inte här." Ah, Nobelpriset, here I come!
I morgon ska jag ha genomgång av geologiska databaser. Och jag ser fram emot detta event. Det här med forskningsbibliotek is the shit, hörrni. Det måste ju vara det ultimata för mig som vill döda folk som kommer in och frågar efter Pojken som kallades det (som dessutom garanterat är utlånad och har KÖ eftersom den ju är HÖGKLASSIG litteratur och dessutom borde Astrid Lindgren få Nobelpriset och guuuuuud, ingen har väl läst den där turken i alla fall låt aftonbladet.se ha omröstning om priset han är ju bra rolig i alla fall han den där Gert från RIX hahah äntligen va får han allt ifrån?) Det finns liksom gränser för min empati.
ljudböcker, närmare bestämt
I denna reclaim-anda beslöt jag mig också för att göra ett försök med alla dessa deckare, dock med ett nytt grepp. Jag har nämligen länge varit av åsikten att deckare är skittråkiga att läsa (jag orkar inte ta mig igenom alla obligatoriska presentationer av offer, gärningsmän, stressade magsårspoliser och sura juridiska inslag, de flyter ihop och jag bryr mig till slut inte om någon) men fungerar ofta rent dramaturgiskt som underhållning. Om de berättas av någon annan än min egen gnälliga mentala röst. (Jodå, jag har faktiskt försökt högläsa tråkig litteratur för mig själv genom åren. Pappa Goriot, exempelvis. Nu är ju jag dessvärre inte någon karismatisk skådespelare så jag tröttnade väldigt fort på mig.) Deckare på teve kan i nödfall vara kul, exempelvis. Blod och mord och suckande kriminalare som hetsar fram i regnig stadsmiljö.
I vilket fall som helst, till min poäng: nu är det deckare på ljudbok som gäller för mig.
Jag har börjat lyssna på Kjell Erikssons Prinsessan av Burundi. Och tro det eller ej, men det ledde till att jag både diskade och städade och plockade bland mina kläd - och pappershögar tills lägenheten återigen började anta formen av ett hem. All hail, ljudbok!
Nu ska jag lördagsfika, träna och botanisera lite på Stadsbiblioteket. Och det där ovädret vi blev så hysteriskt varnade för? Vad hände med det? Jävla Aftonbladetsamhälle.
"Åh, vad det är intressant att tro att man är lycklig!" *
Kingsley Amis Lucky Jim som enligt rykten är tråkig som f-n, men ändå. Den kostade tio kronor.
Byron av Sigrid Combüchen. Jag tror att hon är bra. Jag har även en vag förkärlek för romantiska idéer om Lord Byron, så det här ska nog gå vägen.
Två drömspel. Från Strindbergs modernism till Potters television. En avhandling av Staffan Ericson (Stockholms Universitet) som nästan fick mig påkörd! Dennis Potter! Modernismen! Drömspel! The Singing Detective är en av mina favoriter, alla kategorier, alla genrer så det ska bli intressant att läsa, minst sagt.
Jag behöver minsann ingen bokmässa.
(* Dessvärre måste jag tillskriva Kristina Lugn detta fantastiska citat.)
en förhållandevis allvarlig provokation
"Inte heller Theo Bomben har nöjt sig med att ha ihjäl Johan Pettersson. Han har huggit upprepade gånger mot honom. Skurit halsen av honom två gånger så hårt att det blivit märken på halskotpelaren. Misshandlat honom. När Johan stått med brallorna neddragna.
Vad kan rimligtvis motivera ett sådant kraftigt övergrepp?
- Jag tänkte: vad händer. En bög våldtar mig, säger 19-åringen som 1995 döms för mordet på hockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås i en intervju [...] Det sjuka är att han inte blev påverkad av huggen. Bara fortsatte komma emot mig.
Kanske finns svaret på Theos vrede i 19-åringens uppgifter om vad som hände natten då han mördade den homosexuelle hockeyspelaren. För att Peter Karlsson skulle ha fortsatt röra sig mot 19-åringen är orimligt. Karlsson mottog, som tidigare nämnts, 64 knivhugg. Dessutom var Karlsson kraftigt berusad, på gränsen till alkoholförgiftad. [...]
Rätten går på 19-åringens uppgifter till polisen. I domslutet skriver de att de "lagt vikt vid om gärningen utförts under inflytande av en plötsligt stark affekt och dessutom beaktat om affekttillståndent har kunnat förklas av någon form av provokation eller annan liknande omständighet." Högsta domstolen finner att 19-åringen "får i enlighet härmed anses ha blivit utsatt för en förhållandevis allvarlig provokation. Utredningen ger inte stöd för annat än att Peter Karlssons närmande försatt X som var endast 19 år gammal i ett tillstånd av okontrollerat ursinne och att den därpå följande dödsmisshandeln i sin helhet förövats medan X alltjämt var i stark affekt framkallad genom Peter Karlssons beteende."
19-åringen döms till åtta års fängelse för dråp. Att han var arg och därför följde den manliga princip som säger att när en bög stöter på en, då slår man tillbaka, är ett försvar som accepteras av Högsta domstolen. Gay panic, förkastat som försvar i Laramie, blir prejudikat i Sverige. "
"No tears for queers" - Johan Hilton
Man ska inte läsa denna bok på en fullpackad buss mot Stockholm. Dagens insikt.
"Hanteringen av odöda" - John Ajvide Lindqvist
Språket är enkelt, handlingen också. Jag älskar inte alla karaktärerna - det blir lite för enkelt, de närmar sig klichéer. Fast kanske är det ett medvetet stilgrepp att göra någon sorts samhällelig genomskärning. Boken är hursomhelst bra, och de omlevande är skrämmande på ett mänskligt sätt snarare än omgzombies!!!
"Vi har sett fienden och han är vi." Som någon sa.
För övrigt vaknade jag i ottan av en rad serienysningar. Vet fortfarande inte om det är allergi eller förkylning, men har knaprat i mig medicinerna jag tenderar att slarva med så vi får se vad som händer. Vill inte vara sjuk! Detta är min enda semestervecka!
Har ingen frukost hemma. 30 kronor på kontot. Ibland är livet härligt.