"now all I can think about is your smile, and that shitty movie, too"

Den enda musikal (förutom Spamalot) jag skulle vilja ha sett är Avenue Q. Mest för de fantastiska sånger jag hittar lite här och där på Internet. (Ja, jag älskar faktumet att en av titlarna är "What Do You Do With a B.A in English"?)

"The Internet is for porn" är ju klassikern, men min nya favorit är Schadenfreude! (För den obildade pöbeln: ett tyskt ord importerat till engelska språket av de hederliga engelsktalande människorna eftersom de inte själva verkar ha haft något behov av att uppfinna ett ord som betyder skadeglädje.) Helt lysande elak. Schadenfreude - people taking pleasure in your pain! / Watching a vegetarian being told she just ate chicken / or watching a frat boy realise just what he put his dick in.

Andra roliga musikalsånger på YouTube, från Team America: World Police.

Everyone has AIDS, en väldigt berättigad parody på sugiga RENT: "So this is the end of our story, and everybody is dead from AIDS"

Pearl Harbor sucked:
"I need you like Ben Affleck needs acting school" (De har i det här klippet uppenbarligen tagit bort min favoritdel av låten – sticket då sångaren gör en plågad tonartshöjning till "oh, why does Michael Bay get to keep on making movies – I guess Pearl Harbor sucks just a little bit more than I miss you.") Haha!

Svenska TV-serieguiden

Jag blir totalt 90-talsnostalgisk och alldeles för förlåtande när jag
bläddrar igenom
denna sida. Anna Holt! Emma Åklagare! Pubertalsexistiska Bert! Självaste Nudlar & 08:or! Minns att jag hade bänkat mig för att se detta oerhörda teveexperiment när det begav sig - minns absolut ingenting av själva handlingen förutom att någon var dramalärare och någon var tillsammans med någon annan och att Alexandra Rapaport medverkade.

Däremot har jag ganska tydliga minnen av Du bestämmer och alla rafflande frågeställningar vi fick oss till livs på lördagskvällarna.
Och man fick ringa och RÖSTA på sitt favoritslut. Det är så vackert. Demokratiteve. Har vaga minnen av att jag inte ens på den tiden delade majoriteten av svenska tevetittares åsikter om saker och ting och att det valda slutet ofta blev en "jamen snälla nån"-upplevelse.

Men hur kunde det någonsin bli fel med avsnittsbeskrivningar av typen:

* En socialassistent och en fd. intern med många problem i bagaget faller handlöst för varandra. Känn dig besegrad, Lars Norén! Jag har biljetter till Stadsteaterns januariuppsättning av Natten är dagens mor, kanske borde jag istället försöka få tag på gamla VHS-avsnitt av denna lysande serie?

* Gunnels kille är egentligen hennes halvbror. Ska mamman berätta hemligheten? Kan den här utgången ha blivit annat än JA?

* Erika och Lasse är kära, men Lasse är gift. Här känner jag instinktivt att svenska folket fick moralpanik och ringde sig varmt för alternativet "Lasse ska stanna hos sin fru och Erika, den lilla skökan, ska försöka hålla tassarna borta från andras män!" Såvida inte Erika var en charmerande sköka som gav Lasse livsglädjen åter.

Nu vill jag ju nästan veta resultaten för respektive avsnitt. Gud, så spännande!

Det fantastiska med Sveriges kulturliv är att om man roar sig med att kika på (gäst)rollistorna återfinns i princip alla etablerade skådespelare där förr eller senare. Underbart. Och man vet liksom att Mikael Persbrandt kanske inte skriver "och så medverkade jag i Nudlar & 08:or" i sitt CV eller att Staffan Göthe sätter sin insats som Kuratorn i Skeppsholmen överst på listan över roller han känner att han kan vara stoltast över i sin karriär. Och man vet också att det är av denna anledning man i 99% av fallen känner igen en svensk aktör/aktris från något vagt sammanhang i fjärran när de alltsom oftast går och vinner något pris/får en huvudroll/dyker upp på en stor scen nära dig. Även den bäste Dramatenanställde har gjort ett inhopp i en Fyra för tre. Eller Gud, Rederiet. Säg den aktade skådespelare som INTE varit med i åtminstone ett avsnitt av Rederiet?