Girl Afraid

DN hyllar En uppstoppad hund.

"Efter ett par säsonger av urusla inhemska tv-produktioner slår det mig att svensk television borde leta nytt blod på teatern. Dramatiker må vara egensinniga i jämförelse med såpaförfattare och teaterskådespelare teatrala, men skriva och spela kan de i alla fall. Vi har en teatertradition i det här landet som det är värt att koppla greppet om, och det finns ganska mycket mer än Bergman".

Jag säger ju det. Och slapp vi se dessa teaterskådespelare stappla fram i Europas sämsta polisfilmsmanus där Persbrandt skäller och någon annan suckar tungt vore ingen gladare än jag. Gud, tänk om vi inte behövde fler inrednings/trädgårdsprogram eller fräscha idéer där kändisar sjunger, utan istället lade public service-pengar på att låta "folkliga" men intelligenta och lysande människor som Maria Blom och Staffan Göthe skriva något stort och dyrt och fantastiskt?

Ni inser väl att ni måste titta på En uppstoppad hund ikväll? Det kan vara så att jag annars kommer att citera min c-uppsats i stora stycken och/eller aldrig mer gå på teater med någon utan att först hålla ett femtio minuters föredrag om ljudeffekter i pjäsen som straff.

En uppstoppad hund på SVT i morgon! Staffan Göthes smått klassiska pjäs i regi av Kristina Humle med bland andra Jonas Karlsson och två av mina favoriter - Cecilia Ljung och Lotta Tejle - i rollerna. ♥

Jag tar din hand i min på Stockholms Stadsteater.

Det var ett tag sedan jag såg den nu, men jag måste ändå skriva om den för den blir faktiskt bättre ju mer jag tänker på den. Pjäsen är skriven av Carol Rocamora, regisserad av Bengt Järnblad och baseras på Älska mig och skriv!, brevväxlingen mellan Anton Tjechov och hans hustru Olga Knipper under de sex år de var gifta men levde ganska mycket åtskilda på grund av hans lungsjukdom och hennes skådespelarkarriär.

Jag måste börja med att säga att Tjechov är en sån där död vit man som jag har närt en ganska avancerad förälskelse till ända sedan jag började läsa litteraturvetenskap. Det är dessutom så att jag råkar finna gamla konstnärsromanser nästan pinsamt romantiska i allmänhet - och Olga överlevde Anton med 55 år utan att gifta om sig. Det ni, Brangelina. Sedan är ju pjäsen riktigt, riktigt vacker. Rörande när Anton är irriterad och sjuk på sitt håll och Olga är i högsta grad levande bland sina teaterkollegor i Moskva. Romantiskt när de saknar varandra och Anton skriver både till och för henne, och de så äntligen möts. Sorglig när det går mot sitt slut och jag vet att jag inte var den enda som aktivt tittade bort i slutscenerna för att slippa börja gråta.

Att göra teater av brevväxling går tydligen alldeles utmärkt. Philip Zandén och Maria Salomaa (jag vet inte om det är finlandssvenskan eller om hon bara har en grym känsla för rytm, men hennes språk känns som musik) är båda lysande, vilket gör att distanser i tid och rum och andra fysiska hinder aldrig blir märkbara.

För övrigt hade jag väldigt roligt åt små detaljer som Antons anala inställning till ljudeffekter - det blir bara ännu roligare om man skrivit tenta på Körsbärsträdgården, kan jag lova! "Jag menar att man kan tolka ljudet i bakgrunden som EN SYMBOL för den tid som plötsligt inte längre kan hållas utanför trädgården utan OBARMHÄRTIGT invaderar dess behagliga livslögner..." Ja, ni förstår.

Bildkälla: Stockholms Stadsteater

Fick för mig att köpa Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda nere på ICA igår. Den har hyllats av franska kritiker och ganska ofta av svenska också, förutom en ljuvlig sågning i SvD. Det var så att jag egentligen ville läsa en bra tidning till mitt kvällste. Jag läser alldeles för sällan bra tidningar. Jag vet knappt vilka tidningar jag fortfarande tycker är bra. Bang kanske. Men eftersom ICA inte anser sig behöva ha ett sortiment som sträcker sig bortom det vanliga - inredning, graviditet, sexism för grottmän, ännu mer graviditet (snälla rara värld, hur många olika magasin för gravida kan det rimligen behövas?) och sexism för tjejer à la Veckorevyn och allsköns glamourdravel - blev det en pocket. Det är nog bra; jag har fått ett ryck på sistone och försöker återfå min koll på bokmarknaden.

I denna reclaim-anda beslöt jag mig också för att göra ett försök med alla dessa deckare, dock med ett nytt grepp. Jag har nämligen länge varit av åsikten att deckare är skittråkiga att läsa (jag orkar inte ta mig igenom alla obligatoriska presentationer av offer, gärningsmän, stressade magsårspoliser och sura juridiska inslag, de flyter ihop och jag bryr mig till slut inte om någon) men fungerar ofta rent dramaturgiskt som underhållning. Om de berättas av någon annan än min egen gnälliga mentala röst. (Jodå, jag har faktiskt försökt högläsa tråkig litteratur för mig själv genom åren. Pappa Goriot, exempelvis. Nu är ju jag dessvärre inte någon karismatisk skådespelare så jag tröttnade väldigt fort på mig.) Deckare på teve kan i nödfall vara kul, exempelvis. Blod och mord och suckande kriminalare som hetsar fram i regnig stadsmiljö.

I vilket fall som helst, till min poäng: nu är det deckare på ljudbok som gäller för mig.

Jag har börjat lyssna på Kjell Erikssons Prinsessan av Burundi. Och tro det eller ej, men det ledde till att jag både diskade och städade och plockade bland mina kläd - och pappershögar tills lägenheten återigen började anta formen av ett hem. All hail, ljudbok!

Nu ska jag lördagsfika, träna och botanisera lite på Stadsbiblioteket. Och det där ovädret vi blev så hysteriskt varnade för? Vad hände med det? Jävla Aftonbladetsamhälle.

Jag blir totalt 90-talsnostalgisk och alldeles för förlåtande när jag
bläddrar igenom denna sida. Anna Holt! Emma Åklagare! Pubertalsexistiska Bert! Självaste Nudlar & 08:or! Minns att jag hade bänkat mig för att se detta oerhörda teveexperiment när det begav sig - minns absolut ingenting av själva handlingen förutom att någon var dramalärare och någon var tillsammans med någon annan och att Alexandra Rapaport medverkade.

Däremot har jag ganska tydliga minnen av Du bestämmer och alla rafflande frågeställningar vi fick oss till livs på lördagskvällarna.
Och man fick ringa och RÖSTA på sitt favoritslut. Det är så vackert. Demokratiteve. Har vaga minnen av att jag inte ens på den tiden delade majoriteten av svenska tevetittares åsikter om saker och ting och att det valda slutet ofta blev en "jamen snälla nån"-upplevelse.

Men hur kunde det någonsin bli fel med avsnittsbeskrivningar av typen:

* En socialassistent och en fd. intern med många problem i bagaget faller handlöst för varandra. Känn dig besegrad, Lars Norén! Jag har biljetter till Stadsteaterns januariuppsättning av Natten är dagens mor, kanske borde jag istället försöka få tag på gamla VHS-avsnitt av denna lysande serie?

* Gunnels kille är egentligen hennes halvbror. Ska mamman berätta hemligheten? Kan den här utgången ha blivit annat än JA?

* Erika och Lasse är kära, men Lasse är gift. Här känner jag instinktivt att svenska folket fick moralpanik och ringde sig varmt för alternativet "Lasse ska stanna hos sin fru och Erika, den lilla skökan, ska försöka hålla tassarna borta från andras män!" Såvida inte Erika var en charmerande sköka som gav Lasse livsglädjen åter.

Nu vill jag ju nästan veta resultaten för respektive avsnitt. Gud, så spännande!

Det fantastiska med Sveriges kulturliv är att om man roar sig med att kika på (gäst)rollistorna återfinns i princip alla etablerade skådespelare där förr eller senare. Underbart. Och man vet liksom att Mikael Persbrandt kanske inte skriver "och så medverkade jag i Nudlar & 08:or" i sitt CV eller att Staffan Göthe sätter sin insats som Kuratorn i Skeppsholmen överst på listan över roller han känner att han kan vara stoltast över i sin karriär. Och man vet också att det är av denna anledning man i 99% av fallen känner igen en svensk aktör/aktris från något vagt sammanhang i fjärran när de alltsom oftast går och vinner något pris/får en huvudroll/dyker upp på en stor scen nära dig. Även den bäste Dramatenanställde har gjort ett inhopp i en Fyra för tre. Eller Gud, Rederiet. Säg den aktade skådespelare som INTE varit med i åtminstone ett avsnitt av Rederiet?

Igår såg jag, som en av de sista människorna på jorden, Jösses flickor - återkomsten.

Å ena sidan är det plakatteater från sjuttiotalet. Å andra sidan är jag förälskad i rösträttsrörelsen och kvinnohistorieskapande. Å ena sidan kan man knappast komma undan med "jag ska lämna min livmoder tom och slåss för redan födda barn" i vår post-ironiska dekonstruerade värld. Å andra sidan kanske man borde. Å ena sidan är jag definitivt inget fan av vare sig Osten eller Garpe. Å andra sidan måste man ju fan se en föreställning som denna. (Speciellt om man blir bjuden av sin söta vän som sedan tjatar tills man uppdaterar sin blogg för första gången på... ett tag.)

Det är ju svårt att inte tycka om de gamla karaktärerna. Bojjan och Harriet och deras inbördes ordning, Vera och de andra i Jösses-rörelsen som sedan föraktfullt förpassas in i meningslösheten av nästa generation. För vi verkar inte förstå bättre än att glömma vår historia. Eller rättare sagt - vi är ta mig fan inte tillräckligt historieskeptiska för att sovra i den och ta till oss det vi borde och behöver.

Den nyskrivna delen fungerade väl hyfsat som en sorts fortsättning. En mörkare, mindre hoppfull fortsättning visserligen, men ändå. Men jag tyckte det blev alldeles för många saker som skulle pressas in och det var fortfarande lättare att känna för de redan döda kvinnorna som bara ibland traskade över scenen med sina "och när jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något" och faktiskt försökte.

Nittiotalets ohemula sunkighet (herregud, jag hade nästan lyckats förtränga glitterindividualismen och IT-bubblan) och sjuttiotalistgenerationens hyfsat utbredda oförmåga att göra något vettigt av föregående decenniers kvinnokamp var sorgliga faktum att påminnas om. Stålflikkan sitter på mormor Harriets dödsbädd och kan liksom inte på något sätt representera en mer frigjord varelse - det är till och med lättare att se Harriet som den starkare, i synnerhet som hennes förutsättningar är betydligt sämre. Mellanledet Eva har ju också fått ordning på sitt liv i sista delen av pjäsen. Likaså Stålflikkans vänner. Det är mest Mari-Linn som sörjer att stålmannens mantel bara är ett tygstycke; jag blir förbannad på henne, men samtidigt är hon ju vi. Vi gör ju för helvete ingenting.

Det är år tjugohundrasex. Vi har snart varit fullvärdiga människor (enligt svensk lag) i hundra år. Jag åkte buss hem från stationen efter teatern eftersom jag inte kände för att gå hem i mörkret och bli överfallen och/eller våldtagen. (Igen.) Och blir vi väl våldtagna får vi svara på frågor om vår tidigare sexuella erfarenhet för alla vet att det är värre att våldta en oskuld än en hora.

Tjugohundrajävlasex.

Mer än så behöver man väl inte säga?



Och det passar ju extra illa med objektifiering i just det här sammanhanget (även om den i alla fall inte är heteronormativ) - men satan vad Katarina Ewerlöf är het! :) ♥