Girl Afraid

Fy fan vad äckligt. Det börjar med förbud mot det ena, sedan blir det Nicaragua av det andra. Tro mig. Sen har vi EU-direktiv om en sådär femton år och Storbritannien och Norden kan liksom inte ensamma stå emot de tokkristna lobbyisterna. Kd kissar på sig av lycka.

Någon som är förvånad över att nämnda och nu förbjudna tillvägagångssätt ofta bedöms vara det säkraste för kvinnan i det läget? Nej. Varför skulle det vara viktigt? Vem bryr sig om hon skadas för livet eller blir infertil? Har man en gång valt att DÖDA måste man stå sitt kast. All respekt till det ofödda barnet, skit i horan som valt att inte föda det, sätt ut henne på torget och stena henne också, det tycker jag är det minsta vi kan göra för att predika vår RESPEKT för livet. Berätta för henne vilket as hon (det är naturligtvis hennes fel, även om beslutet är medicinskt vi måste TA ANSVAR för det vi gör, ty gud ska döma oss, särskilt kvinnan ska dömas) är som valt en så hemsk form av abort. Låna gärna den förre påvens fina och respektfulla uttalande om att de kvinnor på Balkan som våldtogs av soldater och valde att göra abort inte skulle få någon förlåtelse från högre instans. Det är ett jävla daltande med MÖRDARE i vår kultur.

Och hela tiden när USA diskuterar abort ser jag Margret Atwoods Gilead framför mig, där det stora argumentet mot säkra aborter är det härligt självrättfärdiga LET THEM BLEED.

Kvinnohatet, jag blir helt matt.  

The History of Love av Nicole Krauss. Meh. Jag trodde jag skulle tycka bättre om den här. För den har ju experimentation med språk och handling, lite postmodernistiskt sådär och ganska... "quirky". En gammal man som en gång skrev en bok och en ung judisk flicka som är brådmogen som man bara blir när man filtrerats genom en vuxen författares ögon och en handling som egentligen inte kan summeras. Modernt så det förslår.

Men jag vet inte. Metafiktion är så otroligt bra när det är bra - A.S Byatts Possession är nog fortfarande den mest tillfredställande bok jag någonsin läst - och så fullständigt platt och ointressant när det inte funkar. Först skummade jag utdragen ur den här boken som står i centrum, The History of Love. Sedan försökte jag läsa men de sa mig ingenting. Det kändes som en urvattnad version av Italo Calvino. Bla bla.

Egentligen funkar det nog. Rent tekniskt. Men jag känner ingenting, jag bryr mig inte. Och jag köper inte den bokmarknad som skildras heller, för den delen, även om jag är storsint nog att erkänna att det nog kan vara mitt fel och inte Krauss som ju ändå ingår i den kontexten...

Jakten på Den Riktigt Bra Romanen fortsätter...

Eftersom Anna kastade en utmaning my way så kommer den nu här. Själv är jag för lat för att kasta vidare, men sno efter behag.

DAGENS VILL HA: Ledigt! Jag vill ligga i en solstol med en drink i ena handen och en roman i den andra.
DAGENS KLÄDSEL: Kjol och tröja.  
DAGENS SMINK: Nej...
DAGENS FRISYR: Hästsvans... (Alltså vad är det här?)
DAGENS HÄNDELSE: Jag fick tag på min sommarjobbschef, något jag har försökt med i cirka fem veckor nu utan resultat.
DAGENS LÅT: Cunts are still running the world, Jarvis Cocker.
DAGENS PLANER: Hmm, skriva analysdel (i solen) och träna skivstång på Friskis.  
DAGENS SAKNAD: Pengar. Jag tror jag ska göra min egen dokusåpa i öppna kanalen. Den ska heta "Hur man överlever på 300 kronor i två veckor".
DAGENS DUMMASTE: Att det fortfarande behöver skrivas såna här artiklar. Det verkar ju onekligen som att en stor del av befolkningen ännu tror att om Lisa gråter lättare än jag och vill prata om mjuka bebisar och pelargoner medan jag har svårt att berätta för hela världen vad jag känner samma minut som jag känner det så har Lisa en Typisk Kvinnlig hormonbalans/hjärna/DNA-uppsättning medan jag har överskott på typ testosteron. Inte för att vi är olika personlighetstyper ety personlighet betyder ingenting i jämförelse med kön. Det är ju för fan samma människor som tror att ingen någonsin kommer ha sex mer om vi utplånar de sexiga skillnaderna mellan könen. Gatlopp borde återinföras.
DAGENS SJUKA: Kontaktannonserna i DN, alltid. De är omväxlande underbara, omväxlande skräckinjagande. Det är något med formatet som gör mig så fascinerad, vad folk väljer att fokusera på när de tilldelas sina begränsade tecken. Och det är alltid lika roligt att döma de som av allt de kan berätta om sig själva skakar fram typ "jag är vältränad och ser enligt andra bra ut". Mmm, score! Mina favoriter är annars de sjukligt specifika, de där (90% män) som anger längd, vikt, nationalitet och ögonfärg - de söker nästan alltid "slanka" (eller för all del "mulliga/kurviga"), korta, yngre kvinnor av "utländsk härkomst" jag menar, kan de inte bara skriva "Asiatisk fru med husliga intressen sökes av fördomsfull, otrevlig, småkorkad och mycket ful svensk man som inte får ligga på konventionellt sätt. Svar till De Hånar Mig På Krogen, 46 år"? En annan favorit är "Man 45, beter mig som 25" - för det är ju som bekant obeskrivligt attraktivt att vara tjugo år efter i sin mentala utveckling. Åååh, jag ser den här mannen framför mig. Han heter typ Fredrik, jobbar med något oupphetsande, har solariebränna, ett favoritfotbollslag, en premuneration på Café, svanktatuering och lyssnar på Nickelback och skulle kunna använda raggningsrepliken "och här står du och ser sur ut" på krogen eftersom han tycker den är lite charmig och anser sig vara just vad en uttråkad kvinna behöver. Fördomar, jag? Bah, humbug.  
DAGENS DROG: Kestine 10 mg och koffein.
DAGENS ROLIGASTE: Söta giraffens Five Stages of Grief. Knappast ny för dagen men väldigt charmig.
DAGENS FAVORIT: Genushistorikern David Tjeder som bloggar igen.
DAGENS KÖP: I ett desperat försök att veckohandla för en hundralapp köpte jag ett kilo tortellini, fyra förpackningar tomatsås, ett halvt kilo linser och ett kilo lök. Och havregryn, givetvis. Mmmm, ljuva studentliv.
DAGENS GODIS: Jag vill ha glass. Det är mitt favoritgodis alla kategorier.
DAGENS HUMÖR: Helt okej.
DAGENS ORD: Uppsatsångest.

Det finns två huvudsakliga vägar för flickor att förlora sin oskuld: våldtäkt eller våldtäkt, typ. Den förra oftast utförd av antingen en grupp pojkar i grannskapet (som i My Sweet Audrina, hennes i mitt tycke bästa bok och den enda som är fristående), en bror, en kusin eller en morbror, den senare gärna utförd av en bedrägligt vänlig fadersfigur. My Sweet Audrina minns jag som oerhört läskigt uppbyggd med förträngda minnen och en helt konstruerad livsform skapad av föräldrar som skyddar sitt barn och sig själva från verkligheten - att hon som barn blir gruppvåldtagen i skogen utanför sitt hem - genom att låtsas en död storasyster som får ta på sig detta hemska. Oerhört fucked up för en ungdomsroman. Oerhört gotisk också, ända ned till gungstolen och dockorna och spindelväven i Det Låsta Rummet.

Böckerna om syskonen instängda i Vindsträdgården är hennes mest kända. En mamma som förskjutits av sin familj sedan hon gift sig med - suprise, surprise - sin kusin återvänder till fadershuset för att vänta ut sitt arv. Sådär som man gör i fiktion. Med sig har hon sina fyra barn som av fascinerande anledningar - döende morfar låter dottern ärva endast om hon inte fått några barn med sin släkting, mormor vet att barnen existerar men älskar att tortera sin dotter med att tvinga henne att välja mellan rikedom och barnen, ett val som iofs inte är svårt ety mamma gillar bling-bling bättre än barn - hamnar inlåsta på vinden, långsamt förgiftade med arsenik medan mamma lever la dolce vita. Är inte det helt fantastiskt!? Mödrar i Andrews författarskap symboliserar någon sorts överdriven variant av det klassiska "modersmonstret" - en kvinna som saknar värme, som är manipulativ och girig, oförmögen att älska sina barn och som dessutom representerar en "omoralisk" sexualitet i första hand till för att ytterligare öka sin makt. Om hon inte representerar sexualitet representerar hon, ofta som åldring, en religiös fanatism av typen "om jag slår arvssynden ur din kropp och låter dig svälta kanske du förstår vilken äcklig liten syndare du är". Man kan aldrig räkna med mamma. (Mormor och farmor ska vi liksom inte ens tala om! De står med Biblar i sina magra puritanska händer, redo att döda.) Pappa i sin tur är givetvis inte heller så engagerad som förälder såvida han inte vill ha sex med sina barn/styvbarn (vilket han vill häpnadsväckande ofta) och om han rör sig in från periferin är det för att symbolisera ett mer öppet förtryckande, gärna med våldsinslag. Om han eller någon annan manlig auktoritetsfigur uppvisar ett intresse övergår det med all säkerhet i sexualitet. Inte ens de bästa av män kan kontrollera den här sidan av sin personlighet, de är fullständigt vidriga och gör kvinnan ännu mer förkastlig eftersom hon ju sviker det åskådande barnet för att snärja dessa monster. Barnet förlorar alltid. De fungerar som kapital i en ständig maktkamp, när de inte fyller någon funktion kastas de åt sidan. Här beskrivs det som "en förbannelse som kommer följa familjen i tid och evighet" och nog lider man i nästkommande generation också, det ska gudarna veta. Barnen får betala av föräldrarnas synder och inte ens när de är någotsånär lyckliga - som Cathy och Chris, syskonen från vinden och på det porrigt softade omslaget längst till höger - är de det på sina egna, sunda premisser eftersom tja, mamma och pappa har ju gjort ett bra jobb med att förstöra sina kids! Men, märk väl, när de är lyckliga är de det utanför den traditionella familjestrukturen som samhället hyllar.

Jag vet inte vad jag menar att säga. Men fascinerande är det. Och jag är mycket mer försonande inför de här böckerna än exempelvis Sagan om Isfolket. Kanske mest för att jag inbillar mig att Virginia Andrews i alla fall fyller något sorts behov hos de mellanstadiebarn (jag läste i mellanstadiet, men jag var rätt duktig på att läsa böcker som inte riktade sig till min målgrupp också, hej varulvsroman som fick mitt sjuåriga jag att gråta mig till sömns)/tonåringar som läser? Misär is the shit när man är elva. Andrews är långt mycket mer katharsis än Margit Sandemo.

Alltså det här med I mördarens spår och Jane Tennisons Sista Fall och den här bottenlösa tragiken som är hennes privatliv, det är liksom the shit idag. Igår också. Förmodligen för en lång tid framöver. Första delen krossade mitt hjärta en smula för jag STÅR INTE UT med att hon är i underläge någonsin (åååh, aborten i säsong 4, någon?!) mot någon jävel och det är hennes SISTA FALL hon ska snart tvingas lämna det enda hon har och jag skulle antagligen kunna använda det här som katharsis om jag behöver gråta en flod inom en snar framtid.  

Hur kan någon vara ensammare än Jane ÅH GUD SÅ JOBBIGT DET ÄR. De flesta krassliga, äckliga, sönderstressade manliga kollegor runt om i fiktionen har åtminstone något försummat barn waiting in the wings och får kopulera med snygga vårdande damer (till och med Beck version 2.0, den osexigaste polis världen har skådat, får ju ligga) Jane är alkoholiserad och ensam och hård på det där sättet kvinnor inte får vara, det där oromantiska osexiga sättet man brukar välja bort när det gäller manliga karaktärer, när hon full och ledsen får sympati av män är det inte tröttsamt självömksex utan "take your fucking hand off me, prick", hon är en som om man skulle möta henne på riktigt på bussen eller i mataffären skulle stinka av sin ensamhet och kärlekslöshet. Det är så jävla välgjort allting, jag blir helt matt.

Jag funderar som bäst på att erbjuda mina tjänster som hustru/slav åt den som köper alla Prime Suspectsboxar till mig.