tuff nörd
Jag lovade mig själv att inte bli en sån som skriver "men gud liksom vad folk söker på ändå"-inlägg. Men Google sitemap berättar för mig att en av de mest populära sökfrågorna för att ta sig hit till mig är "tuff nörd."
Det är väl riktigt gulligt?
Det är väl riktigt gulligt?
Dating Persona
Mature. Responsible. Aristocratic. Excuse me. The Priss.
Det är väl lite si och så med det aristokratiska, måste jag säga. I övrigt stämmer nog det här testet aningen mer än jag vill erkänna såhär på offentlig plats. Men förslaget att dejta någon av dejtingtypen MANCHILD låter väl inte sådär överdrivet upphetsande. Ser framför mig ett berg av obetalda räkningar, tevespel och kulinariska måltider bestående av Panpizza och öl. Var är mina välsorterade pappershögar, lagade middagar och teaterbiljetter? Excuse me?
Tycker att de har avrundat det fint också: A supportive relationship is what you're really after. Whether you know it or not, you need something steady & long-term. And soothing.
Jag ska nu citera min vän Sophia: "You seem tough, but deep down you're such a pink, fluffy, cuddly marshmallow!"
(Om ni skvallrar skär jag halsen av er.)
Vad blev ni?
Det är väl lite si och så med det aristokratiska, måste jag säga. I övrigt stämmer nog det här testet aningen mer än jag vill erkänna såhär på offentlig plats. Men förslaget att dejta någon av dejtingtypen MANCHILD låter väl inte sådär överdrivet upphetsande. Ser framför mig ett berg av obetalda räkningar, tevespel och kulinariska måltider bestående av Panpizza och öl. Var är mina välsorterade pappershögar, lagade middagar och teaterbiljetter? Excuse me?
Tycker att de har avrundat det fint också: A supportive relationship is what you're really after. Whether you know it or not, you need something steady & long-term. And soothing.
Jag ska nu citera min vän Sophia: "You seem tough, but deep down you're such a pink, fluffy, cuddly marshmallow!"
(Om ni skvallrar skär jag halsen av er.)
Vad blev ni?
Dålig litteratur vi minns: Sagan om Isfolket
Den här serien à 47 böcker turnerade runt i klassen i en ICA-kasse någon gång på högstadiet, lästes, lästes om, diskuterades och inspirerade säkerligen fler än undertecknad till att skriva egna romantiska epos om förbannade magiker och deras vilda kärleksliv. 
(Jodå, min hjältinna fick också barn med Lucifer. Intressant nog lät hon honom ta med sig dessa barn till sitt eget rike utan gnäll. Ett tidigt bevis på att jag saknar modersinstinkter? "Jaha, du vill ha ensam vårdnad ja, det ska väl gå för sig – låt dom inte gå för nära elden bara. Tack för den här tiden, ha det bra.") Den är fortfarande otroligt populär, köps fortfarande inte in på bibliotek och turnerar säkert fortfarande omkring i sina ICA-kassar. Det roliga med Sagan om Isfolket är att ingen har läst den. Ingen. Alls. Möjligen har man tittat på ett bokomslag. Men inte läst. Absolut inte. Alla känner till serien, men eftersom alla växte upp i kulturens högborg där mamma och pappa diskuterade Sartre vid frukostbordet och tog med barnen på Operan på kvällarna har ingen läst böckerna. Inte det minsta.
Hittade efter idogt sökande en kursare och blivande bibliotekarie som också läst den här med samma entusiasm som undertecknad. Vi satt en lång fika och diskuterade favoritelement av handlingen. Mycket kvidande av "åh herreguuuuuuud"-typ samt försök att gömma sig bakom tekoppen förekom. Men vi mindes. Som vi mindes! Hela härligheten från stackars ensamma flickebarnet Silje som efter pesten möter suggestive och ack så tilldragande Tengel som sveper in på scenen i en fårskinnspäls och med dåligt humör ända till den fantasifullautlösningen upplösningen i nutid då en ättling till dessa karaktärer genom sex – såklart – slutligen bryter förbannelsen som vilat över Isfolkets ätt. Då har det trånats och sexats i otaliga generationer, barn har fötts och barn har fött nya barn och män har varit manliga och kvinnor har varit frigjorda och många klokskaper har sagts om både det ena och det andra.
Min personliga favorit är nog för evigt den omvände bögen Alexander Palladin vars homosexualitet botades med en vacker blondin ur Isfolkets ätt. Så vackert, så troligt, så sunt. (Jag tyckte som trettonåring att detta var omåttligt romantiskt.) Kursaren lyfte fram den härligt maskuline Ulv (?), mer djur än man precis som det ska vara, som i sin passion helt sonika våldtar sin kvinna (på en hästrygg, icke att förglömma) och sedermera gifter sig med henne ty hon faller ju pladask för detta kreativa förförelsegrepp. Överhuvudtaget får man tåla lite smärta som kvinna – de bästa karlarna har demon-sized organ vilket lätt leder till att man svimmar under kärleksakterna och måste bäras runt dagen efter på grund av diverse kroppsskador. Man kan också lätt tro att det faktum att männen som blir drabbade av Isfolkets förbannelse får deformerade kroppar och allmänt demoniska drag gör att de skulle verka frånstötande, men då tror man fel!
Demoner är nämligen de bästa älskarna någonsin. Duh! Faktum är att ju snällare en man ser ut, desto sämre sexliv har han. Och Sandemo lyckas nästan övertyga – hur kär jag än var i genomgode läkaren Mattias tyckte jag att han blev lite oattraktiv när han inte lyckades fullborda sitt äktenskap ens en gång – ty vem vill inte hellre bli söndersliten av en demon? Eller av självaste Lucifer? I jämlikhetens namn tycker man kanske att kvinnor som drabbas av förbannelsen skulle bli lika deformerade och osnygga som männen, men självklart är det inte så. De får istället kattögon, en stark sexdrift och lite praktiska vardagsmagiska kunskaper att applicera på lämpliga objekt. En ful (och halt) kvinna föds faktiskt; hon lider, får TROTS DETTA hemska handikapp känna på kärlek, och botas givetvis från sin fulhet när hon bevisat sin inre godhet. Joråsåatt. Feministiskt initiativ wasn't here.
På den tiden tyckte jag att det var ett uttryck för kulturelitism att biblioteken inte köpte in drottningen av kiosklitteratur. Nu läser jag svaren på denna ganska ironiska artikel och hoppas att åtminstone ett par av de indignerade kvinnorna är arga för att en man återigen nedlåtande har klagat på typisk "tjejlitteratur" (ingen man som läser Guillou, Dan Brown och/eller Dean Kontz får faktiskt yttra sig i frågan, tro inget annat) och inte för att de på allvar tycker att Isfolket är världens bästa böcker.
(Jodå, min hjältinna fick också barn med Lucifer. Intressant nog lät hon honom ta med sig dessa barn till sitt eget rike utan gnäll. Ett tidigt bevis på att jag saknar modersinstinkter? "Jaha, du vill ha ensam vårdnad ja, det ska väl gå för sig – låt dom inte gå för nära elden bara. Tack för den här tiden, ha det bra.") Den är fortfarande otroligt populär, köps fortfarande inte in på bibliotek och turnerar säkert fortfarande omkring i sina ICA-kassar. Det roliga med Sagan om Isfolket är att ingen har läst den. Ingen. Alls. Möjligen har man tittat på ett bokomslag. Men inte läst. Absolut inte. Alla känner till serien, men eftersom alla växte upp i kulturens högborg där mamma och pappa diskuterade Sartre vid frukostbordet och tog med barnen på Operan på kvällarna har ingen läst böckerna. Inte det minsta. Hittade efter idogt sökande en kursare och blivande bibliotekarie som också läst den här med samma entusiasm som undertecknad. Vi satt en lång fika och diskuterade favoritelement av handlingen. Mycket kvidande av "åh herreguuuuuuud"-typ samt försök att gömma sig bakom tekoppen förekom. Men vi mindes. Som vi mindes! Hela härligheten från stackars ensamma flickebarnet Silje som efter pesten möter suggestive och ack så tilldragande Tengel som sveper in på scenen i en fårskinnspäls och med dåligt humör ända till den fantasifulla
Min personliga favorit är nog för evigt den omvände bögen Alexander Palladin vars homosexualitet botades med en vacker blondin ur Isfolkets ätt. Så vackert, så troligt, så sunt. (Jag tyckte som trettonåring att detta var omåttligt romantiskt.) Kursaren lyfte fram den härligt maskuline Ulv (?), mer djur än man precis som det ska vara, som i sin passion helt sonika våldtar sin kvinna (på en hästrygg, icke att förglömma) och sedermera gifter sig med henne ty hon faller ju pladask för detta kreativa förförelsegrepp. Överhuvudtaget får man tåla lite smärta som kvinna – de bästa karlarna har demon-sized organ vilket lätt leder till att man svimmar under kärleksakterna och måste bäras runt dagen efter på grund av diverse kroppsskador. Man kan också lätt tro att det faktum att männen som blir drabbade av Isfolkets förbannelse får deformerade kroppar och allmänt demoniska drag gör att de skulle verka frånstötande, men då tror man fel!
Demoner är nämligen de bästa älskarna någonsin. Duh! Faktum är att ju snällare en man ser ut, desto sämre sexliv har han. Och Sandemo lyckas nästan övertyga – hur kär jag än var i genomgode läkaren Mattias tyckte jag att han blev lite oattraktiv när han inte lyckades fullborda sitt äktenskap ens en gång – ty vem vill inte hellre bli söndersliten av en demon? Eller av självaste Lucifer? I jämlikhetens namn tycker man kanske att kvinnor som drabbas av förbannelsen skulle bli lika deformerade och osnygga som männen, men självklart är det inte så. De får istället kattögon, en stark sexdrift och lite praktiska vardagsmagiska kunskaper att applicera på lämpliga objekt. En ful (och halt) kvinna föds faktiskt; hon lider, får TROTS DETTA hemska handikapp känna på kärlek, och botas givetvis från sin fulhet när hon bevisat sin inre godhet. Joråsåatt. Feministiskt initiativ wasn't here. På den tiden tyckte jag att det var ett uttryck för kulturelitism att biblioteken inte köpte in drottningen av kiosklitteratur. Nu läser jag svaren på denna ganska ironiska artikel och hoppas att åtminstone ett par av de indignerade kvinnorna är arga för att en man återigen nedlåtande har klagat på typisk "tjejlitteratur" (ingen man som läser Guillou, Dan Brown och/eller Dean Kontz får faktiskt yttra sig i frågan, tro inget annat) och inte för att de på allvar tycker att Isfolket är världens bästa böcker.
"ey, tjejen!"
Jag undrar vad det är ett tecken på när coola kids av typen sport/förortspojkar som brukade skratta åt din manifesterade töntighet på högstadiet plötsligt behandlar dig trevligt.
ex. 1. Häromkvällen upplevde jag en nära-mirakel-upplevelse då jag gick hemåt, på fullproppad gata där ungdomsgängen stod och tog upp alla kvadratmeter med sina stora kläder och egon. Ety vid ett sådant hormonstopp i gåtrafiken började saker hända då jag närmade mig - en av killarna knuffade till sin stoppkloss till kompis med orden "öh, flytta på dig, du står ju i vägen" och sedan vek hela gänget undan som för en Jesus på vattnet och jag kunde värdigt (slåmiginteslåmiginte) gå igenom horden.
ex.2. När jag åkte buss i veckan var det knökfullt, och jag stod inklämd nära den bakersta dörren mellan ett par illaluktande män med skägg när jag hörde utropet "ey, tjejen!" (i dessa ålderskrisande tider tackar vi särskilt för ordvalet "tjejen") från bakersta sätet. Där satt Uppsalas finest och log - och klappade på ett säte som de genom gemensam ansträngning hade frigjort. "Här kan du sitta." Allra roligast var männen med skägg som såg ut som de aldrig hade hört något så fascinerande förr. "Att erbjuda sittplats?! Men var ska min enorma penis sitta då liksom?"
ex. 1. Häromkvällen upplevde jag en nära-mirakel-upplevelse då jag gick hemåt, på fullproppad gata där ungdomsgängen stod och tog upp alla kvadratmeter med sina stora kläder och egon. Ety vid ett sådant hormonstopp i gåtrafiken började saker hända då jag närmade mig - en av killarna knuffade till sin stoppkloss till kompis med orden "öh, flytta på dig, du står ju i vägen" och sedan vek hela gänget undan som för en Jesus på vattnet och jag kunde värdigt (slåmiginteslåmiginte) gå igenom horden.
ex.2. När jag åkte buss i veckan var det knökfullt, och jag stod inklämd nära den bakersta dörren mellan ett par illaluktande män med skägg när jag hörde utropet "ey, tjejen!" (i dessa ålderskrisande tider tackar vi särskilt för ordvalet "tjejen") från bakersta sätet. Där satt Uppsalas finest och log - och klappade på ett säte som de genom gemensam ansträngning hade frigjort. "Här kan du sitta." Allra roligast var männen med skägg som såg ut som de aldrig hade hört något så fascinerande förr. "Att erbjuda sittplats?! Men var ska min enorma penis sitta då liksom?"
awww, gulle!
"… men tanken på att han nedlagt sina bästa krafter på sin dramatiska diktning, att så godt som alla hans skådespel äro spelbara men att flertalet ej funnit någon som tagit upp dem på allvar, detta kommer för ett ögonblick ett moln af bitter smärta att draga fram öfver hans anletsdrag."
(Gustaf Uddgren intervjuar Strindberg i SvD, 21 januari 1899.)
Jag älskar Strindberg. Han var så näpet bitter. Man vill liksom bara rufsa om i hans "hej, jag är en författare"-hår och nypa honom i kinderna. Dagens länk är följaktligen: Strindberg + Helium.
(Gustaf Uddgren intervjuar Strindberg i SvD, 21 januari 1899.)
Jag älskar Strindberg. Han var så näpet bitter. Man vill liksom bara rufsa om i hans "hej, jag är en författare"-hår och nypa honom i kinderna. Dagens länk är följaktligen: Strindberg + Helium.
Natten är dagens mor / Kaos är granne med gud
"Det är inte farligt, det är bara familjen."
Familjen: Pappa Martin (Niklas Falk), misslyckad ägare till ett sunkigt, obesökt hotell på den skånska landsbygden, periodvis alkoholist med sprit gömd i hela huset, perfekt mittbena. Mamma Elin (Katarina Ewerlöf), prästdottern som gift ned sig men står för det, familjens centrum och den som balanserar allt trots ihållande hosta och kallar sin kärlek till maken "hopplöst stark." Storebror Georg (Fredrik Gunnarsson), som odlar sin maskulinitet och sköter det mesta praktiska på hotellet men är evigt fast i det slutna rummet, förmår lika lite som sin mamma att ta sig någon annanstans. Lillebror David (Sven Ahlström) som mest drar omkring och identifierar sig på härligt tonårsvis med alla orättvist behandlade, som utvecklar schizofreni och har författardrömmar. Handlingen dissekerar kärnfamiljen och patriarkatet, relationen förälder/barn. Psykologiskt skulle pjäsen lika gärna kunna öppna med Fucking Åmåls tangentknattrande: "Hemlig önskelista: Att Elin ska titta på mig. Att Elins ska älska mig. JAG ÄLSKAR ELIN!!!" Haha. Hon är modern och hustrun som förlåter för mycket och är nav i Davids (vår huvudperson) dysfunktionella universum och en del populära tolkningar gör henne till drottningen de tre pretendenternas maktkamp handlar om. (Förlåt. Men jag sa ju att jag ville skriva uppsats om moderskonflikten. Noréns moderskonflikt is the shit.) Martin lovar och lovar och dricker igen, Elin biter ihop och stannar kvar, sönerna står inte ut med supandet, med hur fadern behandlar modern men får gång på gång titta på hur Elin blir kvar och hatar henne också för att hon inte kan gå därifrån. Klassiskt familjedrama!
Man hinner faktiskt tänka ganska mycket på teater. Fast man kommer inte på att man har tänkt förrän efteråt, eller i pausen. (Om man inte som jag roar sig med att spilla ut vatten över sig själv. Pausunderhållning!) Jag tänkte bland annat på varför jag gillar Noréns familjedramer så jäkla bra och kom fram till två riktigt representativa scener:
Den första kommer långt in i Natten är dagens mor, under en exploderande familjemiddag där David fantiserar såväl om att skära halsen av Elin som att ha sex med henne (å denna härliga mytologiska toklitterära moderskonflikt!), en middag som slutar med att en full Martin förolämpar den dittills så tålmodiga Elin och släcker en cigarett på hennes kind, varpå Elin avgrundsvrålar åt sönerna: "Döda honom, DÖDA HONOM!" Och det enda omvälvande som händer sedan är att hotellets malplacerade kristallkrona, den del av Elins arv som Martin ännu inte supit bort, går i kras. Och det är så bra och gör så ont i magen att se Elin plocka bland kristallbitarna och att se David och Georg förvisade till en egen del av scenen när deras mamma återigen väljer Martin. För deras skull, som hon hävdar.
Den andra dyker upp i Kaos är granne med gud när en dödssjuk Elin spelar piano och sjunger medan far och söner agerar doa-kör omkring redan nämnda piano där för övrigt Elins urna står och väntar. "Keep smiling, like you always do..." Det tycker jag är obeskrivligt roligt. Jag ler bara jag tänker på det. (Fast många tyckte ju att alkoholism per automatik är hysteriskt komiskt och garvade så fort Martin dök upp onykter - med andra ord ganska konstant - ; hej buskis så jävla fnissigt är det väl inte med sluddrande människor hörrni?) Antingen är det jag som inte förstår mig på den här karaktären eller så är det Niklas Falks rolltolkning jag har lite problem med. Jag vet inte. Förmodligen är det jag som har svårt att se någon värdighet eller äkta sorg inbakad i allt ljud, men den finns säkert där. Han tillbringar hursomhelst större delen av tiden med att vara väldigt, väldigt mycket. Väldigt full, väldigt översvallande, väldigt självömkande, väldigt sentimental. Jag tillbringar större delen av tiden med att vilja ha moderskonflikt och brödernas inbördes strider granskade i stället. Fantastiska bröderna, Sven Ahlström och Fredrik Gunnarsson som storebror som får ta hand om hela sönderfallet medan lillebror flyr bort i ett annat "slutet rum", som slåss lika hårt för Elins kärlek som någon annan men som hela tiden verkar befinna sig längst ifrån den, kanske framförallt för att det är han som är mest lik henne. Ibland hamnar bröderna utom fokus. För den enda som egentligen inte blir överröstad av Martin är Elin, och det är väl i och för sig som det ska vara i Davids värld (jagdramatik, upplevelsesubjekt bla bla titta vilka fina termer jag kan) - Elin som i Natten... är vacker och bitter och iskallt ouppnåelig som en stjärna de andra tre cirkulerar kring (nej, jag har aldrig förstått varför Elin beskrivs som en änglalik karaktär ens i subjektet Davids vinkel; och Katarina Ewerlöf spelar henne inte som en ängel, hon är helt skoningslös i sin kärlek, stark och feg och jävlig och trovärdigt underbar och som David säger så är det nog Elin som skulle passa bäst som sjöman i den här familjekonstellationen hej, genusupplösning!) och som i Kaos... fortfarande bär på alla sina livslögner trots att hon själv inte längre tror på dem (om hon nu någonsin har det) och tycks gå på ren råstyrka när kroppen sviker henne. Och det är fortfarande David som är hennes oro, trots att Georg är den som sitter med henne när hon har så ont att hon kryper ihop på golvet, som har varit hos henne på sjukhuset varje kväll. Det allra bästa och råaste och sorgligaste i hela föreställningen är bandet mellan David och Elin. När de är ekon av varandra vid matbordet ("jag är rädd - jag är rädd"), skojslagsmålet som blir på allvar, när David spelar det gamla bandet med "blinka lilla stjärna" innan han berättar hur mycket han hatar sin mamma och hon, alldeles besegrad och liten som ett barn går därifrån (aj), hans önskan om att hon ska dö (att jämföra med Georg som i likhet med Martin förmodligen inte klarar sig utan henne), de små antydningarna till det men byggt upp lite extra ångest kring: att David var ett oönskat barn. När de dansat och sedan klamrar sig fast vid varandra i Kaos… stacks det i ögonen. Elins sorgsna "Det går över, det går över..."
"Låt oss ta Batesons modell med ett mor/barnförhållande där modern från början är ambivalent till barnets första existens: hon är fientligt stämd till det, samtidigt som hon för sig själv, sin omgivning och barnet simulerar kärlek – dvs till ambivalensen hör att hon tränger undan varje insikt i sin ambivalens. När barnet spontant närmar sig, drar hon sig undan från det, som från ett hot. När barnet då reagerar på hennes fientlighet, svarar hon med ett simulerat kärleksfullt beteende som diskvalificerar barnets upplevelse av moderns ogillande och ignorerar barnets riktiga reaktion på det. För att behålla sin relation till modern tvingas barnet träna sig i att ständigt förneka sin förmåga att rätt uppfatta moderns beteende (det får tex inte skilja simulerad kärlek från verklig kärlek) och att kontinuerligt frånkänna sig förmågan att rätt visa sina känslor (eftersom de ignoreras eller diskvalificeras). (ur programmet)
Och Georg, som är så tragisk i hela Kaos… när han som trots de yttre likheterna med Martin inte alls är pappas pojke utan mammas, tagit på sig Elins roll som den som måste orka. Hans relation till David speglar Elins relation till Martin – förakt för svagheten, självömkan, oförmågan att hantera saker, bandet som ändå alltid finns där. Elins bön: "Du får aldrig lämna honom."
Det här kanske inte är det ultimata sättet att spela dessa dramer – man skulle kunna plocka sönder kärnfamiljen i beståndsdelar på massor av olika sätt med utgångspunkt i texterna – men jag tyckte att det var väldigt bra, och framförallt tycker jag att skådespelarna är lysande.
Bild: Stadsteatern.
Svinalängorna - Susanna Alakoski
Oj vad bra den var, riktigt värd sin hype och sitt Augustpris. Gillar Alakoski, hon var cool och sympatisk i tevesoffor morgonen efter - och glad åh vad skönt med människor som blir glada för sina utmärkelser och vill prata om sina verk. Som omväxling, liksom. (Kände samma sak med Pamuk – roligt att se honom skratta och prata med barnen i luciatåget, annars kommer stackarna i mellanstadiet att tro att alla bra författare är lika sura som Coetzee/folkskygga som Jelinek vilket knappast är något att eftersträva för någon.) Och hon berättade om titeln – tydligen kallades miljonprojektområdet i Ystad där hon växte upp för just svinalängorna av kommunanställda, på det där härligt människohatande sättet. Jag vet inte, men hela boken gör mig nöjd. För att det är så bra. För att det handlar om en flickas uppväxt utan att för den skull handla om ätstörningar och/eller mobbing – och för att vänskap mellan tre tjejer skildras så bra. När deras föräldrar dricker klättrar de över balkongerna till varandra och håller varandra sällskap, när Leenas egna föräldrar är för fulla för att köpa mat får hon äta hos Åses mamma. Det är såhär barns (flickors!) vänskap borde skildras oftare. För övrigt: Boktrailers!. Vad underbart.
Nu till stan, gym, affärer, plikter. I morgon nästan fem timmar Norén! Jag blev lite till mig i trasorna efter att ha hört ett kort klipp i P1 - "Jag hatar dig, JAG HATAR DIG!!" (Å tonårsbarn, vad jag aldrig vill uppleva er.) En gång i tiden tänkte jag förresten skriva c-uppsats om de gamla trotjänarna mansrollen och/eller moderskonflikten i Noréns tidiga dramatik så jag känner mig väl förberedd inför detta!
å gud min gud varför rensar du inte upp bland idioterna?
Rubrik från Mama: Efter katastrofen. Tsunami-mammornas nya bebisar.
Att Sverige redan befinner sig i ett träsk av fullständigt debil journalistik visste vi väl redan men herregud, det finns ju något så ohemult vidrigt i den här rubriken. Jag kan inte vara ensam om att tycka det?
Och vem fan vill vara en tsunami-mamma?
Att Sverige redan befinner sig i ett träsk av fullständigt debil journalistik visste vi väl redan men herregud, det finns ju något så ohemult vidrigt i den här rubriken. Jag kan inte vara ensam om att tycka det?
Och vem fan vill vara en tsunami-mamma?
tillbaka i civilisationens ljus och glädje! (Nu med länkar!)
* Idag handlar Vågen i P1 om Lars Norén - och dubbelföreställningen Natten är dagens mor / Kaos är granne med gud på Stadsteatern. (Som jag ska se på lördag!) Klockan 14, tror jag, men herregud det finns ju podarkiv för oss som måste lämna huset under dagarna.
* Rolig vad-ska-jag-läsa-om-jag-gillar...-sajt: Gnooks!. Provade en sökning och fick ett par författare jag aldrig hört om. Lovande, indeed.
* Annars är Little Britain roligast just nu. Youtuba killarna, vettja! De gjorde Rock Profiles innan LB, och deras parodi på ABBA är sjukt rolig, i synnerhet den svenska accenten haha. Älskar också David Walliams som Graham Coxon från Blur. "And then all the instruments started talking about me behind my back..." Jag känner för övrigt att Carol, den karismatiska bankkvinnan/resesäljaren kommer att få influera mitt yrkesliv i framtiden. "Computer says no."
* Rolig vad-ska-jag-läsa-om-jag-gillar...-sajt: Gnooks!. Provade en sökning och fick ett par författare jag aldrig hört om. Lovande, indeed.
* Annars är Little Britain roligast just nu. Youtuba killarna, vettja! De gjorde Rock Profiles innan LB, och deras parodi på ABBA är sjukt rolig, i synnerhet den svenska accenten haha. Älskar också David Walliams som Graham Coxon från Blur. "And then all the instruments started talking about me behind my back..." Jag känner för övrigt att Carol, den karismatiska bankkvinnan/resesäljaren kommer att få influera mitt yrkesliv i framtiden. "Computer says no."
Winter Classics Challenge
Läs mer klassiker! Fem böcker på två månader ska väl inte vara omöjligt.
Jag är ju riktigt beläst när det kommer till just klassiker. (Känns rätt skönt att kunna säga, för övrigt, särskilt som jag bestämde mig som trettonåring att jag skulle läsa ALLA klassiker i hela världen.) Allt som alla andra ska läsa - Austen, Brontë, Dickens, Dostojevskij, Joyce. Been there, done that. Ah...the benefits of a litteraturvetenskaplig education. Men man kan alltid skrapa ihop fem stycken ännu olästa.
1. As I lay dying, William Faulkner
2. vad som helst av Ignacy Krasicki
3. Hung Lou Meng, or The Dream of the Red Chamber, Xueqin Cao
4. Fathers and sons, Ivan Turgenev
5. Mrs Dalloway, Virginia Woolf
För övrigt återvänder jag till civilisationen och ångesten på söndag. Socialiseringsförslag mottages tacksamt. Jag längtar efter ljud och synintryck igen efter alla granar här uppe!