Ceci n'est pas un musikblogg heller
Men Clever Girls Like Clever Boys Much More Than Clever Boys Like Clever Girls är dagens ljuvligaste titel och jo, klurig pop (gärna med handklapp) går nästan alltid hem hos mig. Med textrader som "See, the clever girls look for the clever boys but the clever boys seem to have a different choice" är jag nog lite såld.
Pelle Carlbergs hemsida.
För övrigt är martini såhär på torsdagskvällskvisten helt underskattat. Uppsats, vilken uppsats? BAH, HUMBUG!
Ceci n'est pas un blog de tråkiga dagboksanteckningar
Kära dagbok,
I morse cyklade jag fel och hamnade ännu en gång nästan i Eriksberg istället för i Engelska parken. Detta trots att jag försökte följa horden av studenter på väg till förmiddagsföreläsning. Om riktningsdyslexi finns som diagnos vill jag ha den. Tack på förhand.
p.s Jag vet att man kan navigera efter domkyrkan. d.s
p.p.s Domkyrkan syns inte alltid. d.d.s
p.p.p.s Jag vet också vad lexi betyder. d.d.d.s
/Å
Läser Foucault just nu. Första delen om sexualitetens historia och det är synd att jag inte tar mig tid att läsa i medvetet o vaket tillstånd utan sparar sånt till sänggåendet (gärna klockan 2 på natten, det blir bara så mycket bättre då) när min hjärna famlar efter enkla koncept som "släck lampa" och "ställ klocka" och kanske inte riktigt uppskattar alla lager. Jag har ju inte fått tillfälle att plugga in mig på Foucault som student - det senaste tillfället förstördes tämligen effektivt av Sveriges kanske mest inkompetente universitetslärare - så vad gör man?
Trots inköp av den något tantiga samt kopiöst ohäftiga drycken Martini Bianco fick jag idag uppvisa legitimation på Systembolaget. Ha! Ännu ett skäl till att jag hyllar denna institution i det svenska samhället. När allt annat sviker mig finns den där, med en ständig påminnelse om hur förbannat ung och fräsch jag ändå ser ut. Kändes som en rätt bra balans efter att min ömma moder häromsistens berättat om en artikel hon läst om riskerna med att skaffa barn efter fyrtio.
I övrigt är jag enormt trött och saknar idéer såhär på vårkanten ety pollen är inte en kulturkärrings bästa vän, hur ung och fräsch hon än må vara. Om Apotekets skrala utbud av droger för detta syfte säger vi ett ljudligt BAH HUMBUG och drömmer oss tillbaka till månaderna i korridor bland galna amerikaner i Paris, där ett piller inte förtjänade att kallas piller om det inte gjorde dig åtminstone lite hög och/eller verkade i 24 timmar.
Suck. Att leva är att lida. Och bara för att jag köpte tantsprit så är jag nu givetvis sugen på cigarr och något mörkt och rökigt att dricka. Möjligen till tonerna av något mörkt och rökigt på stereon och med doften av dammiga böcker i näsan. Eventuellt sitter jag i denna min vision i en sliten fåtölj och orerar om det moderna samhällets förfall efter ett par glas av det mörka, rökiga. Vårkänslor? Min inre medelålders tweedman som vill komma ut? Fan vet.
vem behöver böcker när det finns asiatisk våldsporr?
"Jag hoppas att Dieselverkstadens bibliotek nu inte kommer att deppa ihop för att jag inte älskar konceptet att erbjuda folk vad man tror att folk vill ha. Däremot ser jag gärna att bildskärmarna för datorspel i Nacka blir ännu större och att utbudet även kommer att omfatta pornografi i olika former. Det tror jag kan locka ännu fler besökare."
Great minds think alike, Christer. Dagen efter valet föreslog jag (en smula bittert men ändock nyktert ety stark vrede ligger inte för mig...) att Stadsteatern och alla andra BIDRAGSSUGANDE iglar på det svenska samhället skulle byggas om till strippklubbar med 16-årsgräns.
Fem favoritpjäser, någon?
Jag skrev lite förut om varför dramatik är en underskattad litterär genre och hur autistiskt förtjust jag är i att göra listor, därför måste vi ju nu diskutera favoritdramatik. Friday Five var ju ett koncept i bloggvärlden förr i alla fall, och jag vill ju inte vara sämre. (I synnerhet inte som jag är veckans bloggkompis på nummer.se, och känner en viss press på mig att förflytta fokus från misantropi till teater, i alla fall en stund, haha.) Här är några av mina favoritpjäser, utan någon som helst hierarki:
1. Stulna Juveler av Kristina Lugn (som ju rent allmänt tillhör de författare som jag tycker om sådär underbart villkorslöst). Om man inte förstått hur jäkla rolig Lugn är ska man läsa hennes dramatik som är en alldeles lysande hybrid av väldigt många -ismer och liksom pulserande av poesi och intelligens och hennes trademark självironisk sorgsenhet.
RUNE: Det finns ingen gräns för hur egendomlig jag är! Först förstör jag hela mitt liv! Och nu, när jag står på höjden av min förmåga i ruinerna av allt jag älskat upptäcker jag plötsligt att jag ska gifta mig! Jag är sannerligen en undantagsmänniska jag!
"Jag har ett ganska avancerat språk, för att vara underbetald" ska för övrigt bli mitt nya motto.
2. Körsbärsträdgården av Anton Tjechov. En böjelse jag har är konstnärsäktenskap och deras arkitektur -skapande genier som antingen slåss eller älskar varandra medan de når större eller mindre framgång. Anton och hans hustru Olga fascinerar mig vansinnigt mycket och jag kan verkligen gå igång på att hon överlevde honom med så många år men aldrig gifte om sig (det är så fint, jag blir such a girl när jag tänker på det), liksom på de brevsamlingar som på senare tid uppmärksammats och dramatiserats. Där lär vi oss bland annat omständigheterna kring den här pjäsen och Antons charmerande anala inställning till sina texter. Som han våndades. Och som jag tycker om Körsbärsträdgården! Den förlorade en viss charm när jag tvingades analysera den på en tenta för ett par år sedan och desperat klämde in allsköns pinsamma paralleller, men jag tror det är preskriberat nu för jag tänker på den utan att rodna. Den är så vacker. Theatre-poem har den kallats för sin brist på faktisk handling; jag tycker skamlöst mycket om arrival-departure som berättarstruktur och hela det sammanbitna väldigt ryska (eller har jag fel stereotyp nu?) sättet att se samhället omskapas och klasstrukturen ändras medan man själv stoiskt tittar på - åh, kärlek!
3. Les Liaisons Dangereuses av Christopher Hampton. Hamptons bearbetning av den här ljuvligt dekadenta brevromanen från 1700-talet är riktigt, riktigt bra. Jag har läst både romanen och pjäsen flera gånger, sett otaliga filmversioner och tycker fortfarande att det finns något första-gången-magiskt över aristokraternas sista desperata försök att upprätthålla l'ancien régime med cynism, dekadens och väluppfostrad elakhet. Merteuil och Valmont är på ytan ganska lättvindigt onda, men ändå, mot slutet av pjäsen när all manipulation faller samman är de faktiskt människor. Och Merteuil, last woman standing, fortsätter tappert. "Meanwhile, I suggest our best course is to continue with the game." Vill se Stadsteaterns version av den här när den får nypremiär!
4. Lika för lika av William Shakespeare. Min absoluta favoritkomedi av Shakespeare, som jag nog aldrig sett en jättebra version av, av någon anledning. Så mörk, så dystopisk, så cynisk. Senast jag såg den - på scen - var det nästan ingen som skrattade. (Det kan iofs bero på att det var sjukt dåligt ljud och de enda som hördes var Livia Millhagen ety hon vrålade och Staffan Göthe ety han hade mikrofon.)
5. Personkrets 3:1 av Lars Norén. Som Strindbergs Ett drömspel, fast skitigare, äckligare och sorgligare. Det är ju omöjligt att inte gå loss på Norén, eller? Jag måste lägga beslag på en Norénbox från discshop; om jag någonsin skulle få den i mina suktande händer skulle min omgivning inte gå säkra från vinkvällar med ångest, det jag kan lova!
Smärttoppen:människor som LIDER mest i dagens Sverige, hela listan!
1. (ny) Män som blir illa behandlade av elaka feminister som tar de bästa leksakerna i sandlådan och vägrar låta pojkar fronta feministrörelsen. Stackars, stackars de här männen. Ibland får de inte ens medlidande från söta flickor utan blir hånade vilket måste kännas OERHÖRT TRAUMATISKT ety som Fin Pojke med Bra Värderingar (typ "jag är liksom helt emot våldtäkt", "lika lön vore ju bra", "vi borde inte vara så fast i våra könsroller fast själv vill jag ju liksom att tjejer ska vara slätrakade, sminkade och välartade men det är ju baaaaara jag personligen och kan inte ha något med MIN könsroll att göra") förväntar man sig ju att bli överfallen av Fina Amelie från Montmartre-tjejer som liksom har händerna i luften och skriker "JAAAA, vi älskar dig, du är så underbar vi vill ha massor av sex med dig!!!". Precis som jag förväntar mig att hela jävla Afrika ska hylla mig för att jag tycker att exploateringen och förtrycket av den kontinenten är moraliskt förkastlig och att hela västvärlden har en kollektiv skuld. Om en man i Gambia tyckte jag snackade skit och kunde ta mina privilegierade akademikeråsikter och köra upp i min vita röv skulle jag naturligtvis börja fundera kring ifall de inte gått för långt nu, de där gnälliga negrerna. Det är väl självklart. Ingen är emot förtryck av något slag om de inte tjänar personligen på det. Varför kan inte förtryckta grupper vara kåta, glada och tacksamma?
2. (4) Alla andra vanliga hederliga män som känner sig UTPEKADE och PÅHOPPADE av håriga ROKS-FEMENISTER som inte fått stock på länge. Alltid denna skuldattack mot VANLIGA HEDERLIGA MÄN. Här hånas mannen. Skriv på ett uppror mot feminismen idag!
3 & 4 pga stort lidande (igår, idag, i morgon) Konservativa medlemmar i Svenska kyrkan. Screw you, Jesus, du kan inte ha mått en bråkdel så dåligt på korset som de förtvivlade stackars karlarna (och deras fruar om de får prata själva jag vet inte) som behöver tolerera först KVINNOR, sedan FLATOR. Här snackar vi smärta. Uppföljaren till Passion of the Christ borde med all logik handla om kvinnoprästmotståndare, Åke Green och dylika as. Ety de är de nya martyrerna, de enda som VÄRNAR KRISTENDOMENS KÄRNA (= hatbudskapet samt kampen mot det vidriga moderna samhället). Som en man uttrycker sig - han har redan lämnat "antikrist:s (det är tydligen en styggelse i guds ögon att behärska grammatik) svenska kyrka" och tänker tvångsbefria resten av sin släkt också. Bra där. Valfrihet, schmalfrihet, som amerikanen skulle säga. Tänk ändå liksom, att de ska behöva lida så svårt bara för att några OKRISTNA kommunistradikaler på höga poster tycker att de kan gå med på att ge de däringa snuskpellarna en urvattnad form av välsignelse om de nu nödvändigtvis ska idka homosex! Visst är det hemskt?! Undrar hur de ställer sig till judeäktenskap och negeräktenskap? Men just det, förlåt, jag glömmer så lätt att homosexualitet är en relativt ny POPULÄR POLITISK STRÖMNING. Dessutom plågas konservativa kristna också svårt av tanken på HOTET FRÅN ISLAM och för varje fegt, okristet, Gudsfientligt politiskt korrekt ställningstagande svenska kyrkan gör får TERRORISTMUSLIMERNA mer makt. Eller något ditåt. Jag brukar följa den här debatten genom att läsa kommentarer i Helle Kleins blogg, hon retar uppenbarligen skiten ur väldigt många, vilket gör henne till en kvinna i min smak.
5. (1) Linda Skugge. Born to suffer.
läst i mars
Jenny Erpenbecks Ordbok såg ut som något jag skulle vilja läsa (Bonniers Panache-serie 4-ever!), och det ville jag visst. Snygg, bra, koncis. "Jämvikten, sa pappa när jag en gång kom hem från skolan luggad i håret, beror inte alls av den fysiska styrka som man själv eller motståndaren har, jämvikten är alltid en jämvikt mellan de medel man använder sig av."
Familjegraven av Katarina Mazetti som ljudbok å gud min gud varför plågade jag mig med det här, kan man undra? Jo, för att jag faktiskt tyckte att Grabben i graven bredvid var lite... kul. Udda kombinationer av människor är väl alltid rätt intressant, dessutom hade den ett öppet slut som lät romantiker sucka och säga "men guuuuud ändå vad kärleken övervinner mycket" medan vi andra kunde le cyniskt och veta att de skulle avsky varandra om tre månader. Familjegraven är då fortsättningen. Desirée flyttar in på bondgården och börjar föröka sig och bonden, Benny, är precis lika vidrig som man kan tänka sig baserat på sina fördomar och nästan 20 år på landsbygd bland killar som älskar sina epa-traktorer mer än sina flickvänner och som låter mamma ta deras tvätt tills de hittar ett fruntimmer som kan utföra såna kastrerande uppgifter. Tänk amerikansk hemmafru-sitcom där mannen inte klarar av att göra en smörgås eftersom testosteronet blockerar hans hjärna. Så är Benny. En obildad, otrevlig bonnjävel. Mina reproduktiva organ skriker i fasa och kryper ihop i fosterställning. Jag undrar lite vem den här boken vänder sig till. Trebarnsmorsor från Bälinge som kan nicka och bli bekräftade att jamen guuud, precis såhär är det och jag är helt utsliten efter tre förlossningar på fyra år och min man gör inte ett dugg hemma och vi har inga pengar eller något att prata om men jag älskar honom ändå liksom? Ingen annan kan väl på allvar mena att de skulle kunna bo i samma hus som Benny utan att kväva honom med en skitig socka när han sover? (Fan, jag vet att folk lever såhär. Jag orkar bara inte tänka på det.) Sista kapitlet i den här ångestskapande boken gör dessutom att jag vill sätta Genre: SKRÄCK på eländet. Och jag vill aldrig mer höra Stefan Sauk läsa någonting. Vem har inbillat honom att han är en god imitatör av dialekter, förresten?
Synantrop av Sigge Eklund - urban kärlekshistoria, lite Stockholmsporr, extremt brådmogna tjugoåringar varav en är en ledsen o mkt vacker ung kvinna? Your average moderna svenska roman. Det handlar definitivt inte om dig och mig utan om Någon Annan. Som jag aldrig träffat. Men jag tycker den är rätt fin, framförallt är den stilistiskt snygg och det är ju alltid något.
Dannyboy och kärleken av Daniel Åberg fick mig i alla fall att fnissa. Jag ville inte riktigt vara generös när jag började läsa för boken på baksidan beskrivs som "en sorgesång för medelklassbarnens ovilja att bli vuxna" och det är en rätt motbjudande premiss. Dessutom gjordes jämförelser med Per Hagman som jag starkt ogillar. Men jag gillade boken. För jag känner de här människorna - stoppa pressarna: för ovanlighetens skull i en modern svensk roman känner jag karaktärerna och hör hur de pratar i mitt huvud. De är också ledsna ety det är synd om människan, men de har i alla fall självironi nog att vara charmiga. Dessutom hade jag oerhört roligt åt att Sandvikenmål förekommer, att huvudpersonens byhålebakgrund finns kvar - jag tycker för övrigt att dialekter och utflyttade bönder ska vara mer frekventa i litteratur; Stockholmare är inte så intressanta att vi kan bygga en hel modern kanon på dem även om de nog själva tror det. Fast själva berättargreppet är inte så helgjutet egentligen, i den här storyn. Men onekligen roligt att läsa fyllekonversationer på bred dialekt.
Just nu läser jag Elsa Morante. Åh, Elsa var har du varit i hela mitt liv?
( Bilder: Adlibris )
apriori, aposteriori... hej, Kant!
Roligt moraltest här.
Mina svar gav mig följande topp-5:
1. Kant (100%)
2. Jean-Paul Sartre (90%)
3. John Stuart Mill (80%)
4. Jeremy Bentham (69%)
5. Aquinas (59%)
Mitt hatobjekt (och Timbros älskling) Ayn Rand blev för övrigt sexa med 57%. Lite otäckt, men denna tråkiga extremliberalistkärring måste väl ha någon gemensam hyllning till rationalitet gemensam med mig, antar jag. Längst ned på listan kom cyniker - haha, jag vet men jag är ju egentligen bara en sorgsen idealist i en mörk värld - och gubbarna Hobbes och Humes.
Hmm, Kant och Sartre alltså? Det är viktigare att göra medvetna moraliska ställningstaganden än att alltid slaviskt följa moraliska riktlinjer. Men samtidigt: Gud är inte nödvändig för moral, moralen är riktad mot andra människor - vi ska alltid agera så att vårt handlande skulle kunna vara allmän lag. Vi är fria och måste ta ansvar för oss själva och andra. Jodå, jag kan nog hålla med om det. Men 100% Kant? Really? Pliktetik skriver jag gärna under på (dock inte att det är inför högre makter jag ska redovisa mina goda gärningar), men inte hans verklighetsuppfattning. Eller kunskapssyn. Tror jag. Filosofi är inte min starkaste gren.
Vad har ni för moralfilosofi?
Nej, i samma högintellektuella anda ska jag nu stänga uppsatsdokumentet, koka massor av te och titta på America's Next Top Model K-special.
"Jag har det aldrig trevligt, det vet du."
"Det ser rätt sexigt ut, det där. Postmodernistiskt."
Postmodernistiskt. De talar om en tandställning och jag tror jag är kär.
Och Freud, världens coolaste, mest älskvärda och cyniska 25-åriga oskuld med tandställning som bor hemma hos mamma! Herregud vad jag hade glömt hur mycket jag tycker om Susanne Biers Freud flyttar hemifrån. Den Kvinnliga Kufen, var är du idag? Ska jag behöva vara 90-talsnostalgisk nu också?
I'm a unique speshul snowflake, dammit
1. Som brådmoget barn hade jag ett mkt finkulturellt drag som min ömma moder alltid försökte utsläcka. Min favoritserie på teve alla kategorier var Raskens och jag älskade, älskade den. Besinningslöst. Mor tyckte dock inte att jag skulle se på dödfödda barn och horerier med Nergårds-Anna som ledde till kallbrandsdöd och brukade ljuga om att den inte alls fanns att hyra när jag var sjuk och ville tillgodogöra mig den store svenske arbetarförfattaren framför alla andra. (Hon lät mig dock läsa en varulvsroman där en man äter upp sitt ofödda barn, tack mor.) Älskade också Den goda viljan och minns att även denna miniserie i juletid försökte modern hindra mig från att se med motiveringen att det var jul och vi skulle äta godis tillsammans med mina kusiner. Kulturskymning! Dessutom tyckte jag bättre om Ingmar Bergman som barn är jag någonsin gjort som vuxen.
2. Rent estetiskt och intellektuellt tycker jag att människor är snyggast efter 40. Jag har rätt svårt att se hur ett begrepp som attraktiv objektivt skulle kunna appliceras på yngre människor. Det finns väldigt få tjugoåringar som jag objektivt (dvs. utan att ha personliga relationer till dem) skulle klassa som sexiga eller snygga. Det handlar nog inte bara om personlig smak - man behöver ju inte ha en fetish för the medelålders för att tycka att IDOL-Måns är jävligt obehaglig - utan väldigt mycket om vad man lägger in i begreppet attraktiv.
3. Jag tror att min hjärna är helt omusikalisk, att jag existerar i ett fullkomligt verbalt och i viss mån visuellt universum. Min värld är ord, jag lägger aldrig märke till filmmusik men alltid till nyckelrepliker och ganska ofta rörelser/scenografi. Följaktligen kan jag inte tycka om musik med dåliga texter och irriterade mig redan som barn kopiöst på att andra ungjävlar med bättre självförtroende/högre röster stod vid mikrofonen och sjöng FEL TEXT så fort det var skolavslutning.
4. Jag skulle aldrig klara av att köpa/låna en självhjälpsbok. Det är någonting med såna som gör mig alldeles yr och svettig av ångest och jag kan ha mardrömmar om att gå genom stan med en genomskinlig kasse med titlar som Självkänsla NU!, Älska dig själv och vad de nu heter.
5. Jag ogillar stora överraskningar, spontana besök (varför kan man inte bara ringa och fråga först? Varför? I dessa tider av mobiltelefoner?) och practical jokes. Dessa tre saker går helt emot min personlighet, jag tycker det är jättejobbigt, och jag blir sur på allvar när folk inte respekterar det.
6. Jag är nästan handikappande usel på matematik.
Rickard III
Igår såg jag inte Melodifestivalen utan Rickard III på Stockholms Stadsteater i regi av Anette Norberg med en helt igenom kvinnlig ensemble, och världens coolaste Gunilla Röör i huvudrollen.
Gunilla Röör var ju självklart briljant som Rickard - hysteriskt rolig och elak och äcklig och sorglig och alldeles oemotståndlig. Det där jobbiga, skavande i hans karaktär som gör att man inte står ut med att se honom bli hånad, det lismande publikfriande draget (vi satt på läskig ögonkontakt-med-skådespelarna-plats i går kväll och när Rickard ler menande och pekar ut "lättfotade flickor" var piskan på syrran och mig, haha), hela den groteska personlighet som gjorts ond och de små antydningarna om hur och varför som ändå finns där i ett ansiktsuttryck eller en temporärt kuvad min. Åh, Rickard, du är så hopplös i ordets alla tänkbara bemärkelser!
Kvinnor i alla roller ger det hela en väldigt intressant dimension, det både neutraliserar och betonar karaktärerna och själva handlingen - scenografin och de ibland lite för stora kostymerna understryker det komiska draget hos alla de här seriösa männen och deras fasader, bakom all verbal och fysisk manipulation är de rädda och små i en värld av maktspel. Dessutom blir det queer på ett helt annat sätt än när män sätter på sig klänning. Ingen känsla av "hö-hö-hö, bloke in a dress" när Gunilla Röör vrider sig och knäfaller och kysser och blir spottad på och försöker förföra Linda Källgrens Lady Anne, liksom.
Malin Hallands iskallt lojale Duke of Buckingham stod ut, tyckte jag - oerhört trevligt återseende, hon var behållningen med Mary Wollstonecraft på Uppsala Stadsteater - hon är alltid så självklar och precis och dominerande på scen, man ser henne. På tal om queer så är Rickard/Buckingham nästan mitt favoritpar i Shakespeares verk (kom nu inte här och säg att det inte finns homoerotik där, jag är litteraturvetare och har tolkningsföreträde!) och jag log lyckligt inombords när de sitter och tar på varandras händer vid Rickards tron i början av akt II, "mitt andra jag, min bleka skugga"! Precis innan Rickard försmår sin älskare. Och Buckingham, Rickards bästa finaste kingmaker, vänder sig emot honom i ett meningslöst uppror! Jag älskar när kärlek övergår i vapen! "O, but remember this another day, when he shall split thy very heart with sorrow."
Själva pjäsen fungerade dock inte hela tiden. Jag förstod ibland inte vad den ville uttrycka, vilken tolkning den själv gjorde av texten den framförde. Relationen statsmakt-undersåtar, olika grader av skuld och onska etc. Andra akten gav inte det utrymme som den måste ge till Rickards samvete - det är ju en grundsten i hela pjäsen, att vi får känna hans ångest och självförakt i det sista slaget då han hemsöks av spöken (det mest framträdande är den nyligen avrättade Buckingham som allvarligt säger "du ska minnas mig" I'm just saying...) och ropar till Gud om förlåtelse. Här kändes det mer som att man ville redovisa och bli klara, och Rickard är snarare mer anonym än han varit innan. Samtidigt är det skönt att man slipper en självömkande spillra; Röör har sagt i intervjuer att hon spelar honom som någon vi alla skulle vara om vi varit lika trasiga och hennes Rickard är hatisk mot alla, men kanske i första hand mot sig själv. Det är knappt han tillåter sig att tycka synd om. Ingen älskar mig, ingen sörjer min död - det är befriande, och inte ett dugg mindre tragiskt, att det blir mer av ett konstaterande än ett gnällande. Helst hade jag nog velat ha ensemblen - framförallt Röör och Halland och deras ljuvliga maktgalna samspel - i en bättre kontext. Men man kan inte få allt och det här är bra nog.
(Bild: Stockholms stadsteater)
Dagens Irritationsobjekt
Människor utan allmänbildning som ställer upp i frågesporter för att de har våta drömmar om att synas i teverutan. Nu menar jag naturligtvis inte typ nya Adam Alsing-korkade Jeopardy utan sånt som kräver att man åtminstone kan utesluta de felaktiga svaren på en hyfsat svår fråga: ex. "När skrevs 'Fröken Julie'" eller "Vem efterträdde Tito?" utan att vara så pinsam att ens anhöriga vill skjuta en och dumpa liket i Mälaren. Exempel på människor som inte borde få visa sig offentligt på minst tjugo år är språkläraren som inte visste vad motsatsen till det helt okända begreppet ALTRUISM var på bästa sändningstid i Postkodmiljonären. Den korkade kossan svamlade något om hur "de hade pratat om sånt här" nyligen på någon lektion ungefär som att altruism var någon sorts konjugation (psst, Språkläraren, konjugation = verbets böjning i tempus osv, ifall du inte vet) alltså snälla nån HUR KAN HON SE SIG SJÄLV I SPEGELN jag minns att hon svarade typ NOGGRANNHET?! Självklart var hon ung. En medelålders språklärare som inte kunnat det hade... nej, jag kan inte avsluta meningen för det är inte möjligt att en medelålders språklärare inte hade kunnat detta ety på den tiden dessa utbildade sig till lärare behövde man vara åtminstone normalbegåvad för att ens komma in och lärare var inget man blev för att man var för JÄVLA DUM I HUVUDET för bli något annat, typ frisör eller modebloggare. Jag kommer att ge mina eventuella framtida barn HEMUNDERVISNING, jag svär. Det kommer vara jag och Livets Ord-morsorna som ansöker om det och så kan vi ingå i samma lokalförening för skolvägrare och prata om dämonerna och guds vrede och hur Darwin hade fel och alla förtrycker den sanna läran i bibeln och sådär. Vi kan sticka också. Heltäckande polotröjor till våra döttrar så att de inte nedkallar guds vrede och blir våldtagna. Och det kommer ändå att vara bättre än en skola där mina gamla kursare (som tror att bisatser är FÖRBJUDNA i svenskan nej jag skämtar inte och att inga historiska källor någonsin har förfalskats för "varför skulle någon vilja göra något sånt?") ska bli lärare. Allmänbildning är en fin tradition vi har här i världen. Varför vill ingen värna om den i denna era av konservatism?
Teknikvägrare. Det. Är. Inte. Charmigt. År. 2007. För varje excentrisk forskare som inte förstår hur man skickar en beställning på en sketen artikel utan stenograferar ned sina - helst förkortade, o dessa ljuvliga hemmasnickrade förkortningar av typen N.rev.soc zool. 1898(?) - önskemål på en papperslapp och skickar till biblioteket, för varje kursare som inte kan använda Word, för varje människa som inte kollar sin mejl tillräckligt ofta för att adressen ska finnas kvar, för varje användare av publika datorer som blockerar skrivaren med sina fyrtiofem 'skriv ut'-klick/väcker vreden hos the Evil Website of 40000 Pop-Up Windows/avslutar felaktigt/glatt öppnar alla mejl med titeln sumone loves u free penis enlargement happy valentines!111/laddar hem virus finns det en bitter, underbetald själ som måste göra jobbet. Som måste STÄDA UPP EFTER ANDRAS DUMHET. Det är år 2007. du kan inte vägra teknik, det enda du kan göra är att lasta över ansvaret på någon annan och en dag, ganska snart, kommer de här plikttrogna teknikkunniga varelserna att STARTA EN REVOLUTION MOT DUMHET OCH TEKNIKVÄGRARNA ÄR DE FÖRSTA SOM DÖR. Sannolikt för att de missat nyheten om revolutionen då de inte vet hur man tittar på webbnyheter.
"De kanske väljer att bo lite billigare ett tag, tills de etablerat sig." Eller vad i helvete Sabuni sa i SVTs nyhetsmorgon igår apropå att inga kommuner ska tvingas av den förtryckande staten att ta emot flyktingar. Ety det är ju så bra att flyktingarna själva kan välja den lockande möjligheten att bo sexton vuxna i en trea i Skäris där de aldrig kan prata svenska eller få ett jobb. (Det finns väl inga nackdelar med det? Nu har du lyssnat på såssarnas kommunistpropaganda igen!) Och så fortsatte hon på linjen "ja, vi kanske ser siffran fem för Danderyds kommun men det är INNAN VI HAR RÄKNAT RESTEN AV SLÄKTEN som ju kommer över inom ett par år för att slöfocka upp svenska bidrag, och då har vi uppnått siffran tjugo och det är väl inte så illa?" Dessutom ska integrationsproblemen - precis som miljöproblemen, jämställdhetsproblemen, dumhetsproblemen, fetmaEPIDEMIN, Lasse Brandebys medverkan i Let's Dance, klimatHOTET och bostadsbristen - lösas GENOM ALLA DE NYA JOBBEN SOM SKAPAS. Hörde ni det, ALLA JOBBEN?! JOBB, anyone, JOBB. Den nya regeringen ska SKAPA JOBB. (Vi kanske tror att de håller på att skära bort alla bidrag och liknande och jaga arbetslösa ut i stimulerande arbeten som bensinmacksbiträden efter sex år på universitetet men i själva verket SKAPAS DET NYA JOBB HELA TIDEN. Och nu med pigavdrag och allt herregud vilka MÖJLIGHETER hörrni tjejer! JOBBTILLFÄLLEN SÅ DET SKRIKER OM DET!) Så kan man undvika alla diskussioner om precis alla ämnen ett par år till. Najs. För gud förbjude att negrerna och turkarna verkligen kommer till Täby.
Emil Kåberg, sportkille o feminist (http://www.expressen.se/sport/1.580954)
Nej, jag har ingen aning om vem han är mer än att han är en ful sportkille som skulle hamna högt på listan över män jag inte vill ligga med någonsin (och den är jävligt lång så han borde känna sig hedrad) men han har gjort en sån där fin och härlig sportkillegrej och ställt upp på häftiga bilder i det o så classy magasinet FHM. En blond brud visar röven och Kåberg, my man, tittar fram bakom den samt lägger en manlig hand på hennes skinka. Det är vackert. Konstnärliga bilder. Eller som FHM säger - "det här är ju fashion." I intervjun berättar han att han inte ser någon olämpligt i denna medverkan och jag tycker det är så fint sagt, det han säger sen: "Nej, jag fick ju ha kläderna på mig. Jag hade inte velat klä av mig som tjejerna." VILKEN KILLE, VA! Jag blir nästan kär. Så medveten, liksom. För det han menar är ju självklart att han som man ser det strukturella förtrycket av kvinnan som objekt och vill SKAKA OM detta patriarkat i grunden genom att titta fram bakom en putande stjärt i ett magasin som har Jenna Jameson på omslaget åh vad sexig han är liksom så gullig också bakom allt det manligt sportiga! Presschefen för Färjestad tycker att man får välja själv om man ser bilden som sexistisk, vilket också tyder på stor medvetenhet om det relativistiska draget i tillvaron. SMARTA KILLAR RAKT IGENOM, liksom. Undrar om de vill ha mitt nummer? Men han konkluderar att eftersom FHM är en tidning som killarna läser (NÄHÄ?! Åh mina illusioner om sportkillar är HELT KROSSADE NU - how can I GO ON?) så är det ju tummen upp för medverkan.
(Jag förstår fortfarande inte hur man gör grafer i Excel och det där hjälpte bara lite. ÅH THE ANGST.)
Beijing Doll & Jakobsbrevet
Har läst nästan hela Beijing Doll, gillade den okej. Inte för att man inte läst konceptet förvirrad tonåring som hasar omkring i tillvaron och ligger med andra tonåringar och unga vuxna förr, för det har man, inget nytt under solen, men det ger ju pluspoäng att det är en dylik skildring från Kina istället för London eller New York. Dock är huvudpersonen brådmogen på gränsen till avskyvärd ibland: När det började bli kallt var vi färdiga med varandra. Precis som förra gången kände jag mig mycket lättad. Jag var värdelös när det gällde män. Du är 16 år, älskling! Save it for a rainy day i medelåldern när ditt andra äktenskap kraschat. Men boken är ändå värd att läsa, vi får ju inte tonvis med skildringar av livet för tonårstjejer i Kina.
Och så har jag läst valda, spridda ganska många delar av Göran Greider också.
Om detta ska ingen poesi skrivas:
Terrorns ögonblick.
Fanatismen. Och hämnden.
Detta är en värld av hämnare.
Jakobsbrevet (smart titel, om jag förstått det rätt betonar det bibliskt sett rätt anonyma Jakobsbrevet gärningarnas betydelse framför allt, passar den "radikalt tolkade kristendomen" som bokens baksida utlovar?) blandar Irak med naturen i Greiders hembygd och vardagsbetraktelser med tvivel angående den personliga tron. Greider är realist, politisk givetvis, kastar in lite kortprosa och centrallyrik och drar i två tusen trådar samtidigt. Det är inte bara världens tillstånd och kristendomens kärna som han har ambition att förklara, utan även sig själv, sin natur. Och det fungerar väl lite si och så. Visst förstår jag det stilistiska greppet med att blanda men jag sitter med alla dessa dikter (och de är många!) och trådar och känner lite att cut the crap, Greider, kom till sak nu när du lovat mig att gå till botten bl.a med din socialistiska övertygelse! Stort och smått för all del men vi behöver väl inte överdriva, framförallt inte kokettera med hur oerhört vardagslyriska vi kan vara? Omdöme so far: det är jävligt bra när det är kraftfullt och känslosamt och övertygat och lika bra när dikterna handlar om alla dubbelheter och inkonsekvenser, när han blandar in Jesus och universum. Betydligt mindre intressant med vissa andra partier, verkligen bortstötande ointressant. Naturlyriken etc. (Oj vad natur inte berör mig, utom i rent metafysisk bemärkelse, det är ju rent patetiskt.) Jag är kluven. Favoritdikten hittills är Maria av Magdala (jag älskar iofs det mesta som framställer henne som den sanna uttolkaren som tystades ned av gubbslemmen det är ungefär så långt min övertygelse sträcker sig : hon hade rätt, de hade fel, jävla Petrus): Och du, Maria, du förpassades ur berättelsen. (Men upp med hakan, Maria, Greider gör dig till symbol för den teologi han själv förespråkar, det är inte fy skam.)
boklista
Lista igen jomenvisst det är skitkul att läsa dessa det är bara det att du inte har förstått det ännu...
Favoritbok/böcker som barn: Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Allt av Peter Pohl (han är den enda författare jag fanmejlat till dags dato o han var väldigt trevlig också), Barbro Lindgren, Maria Gripe, böckerna om Rut-Emma och ungefär allt annat man kunde komma över. Jag läste verkligen mycket.
Favoritgenre idag: Stilistiskt snygga moderna romaner, lyrik, dramatik, queera kärleksromaner (haha som att det skulle finnas många!), faktaböcker om områden jag inte behärskar, maffiga metaromaner, böcker om klass och genus, popkulturklassiker, "vanliga klassiker", urbana skildringar?Är helt såld på dystopier också.
Typ av böcker jag inte gillar: Självbiografier, reportage-romaner (typ Jag fick barn med en Utlänning och Allt Blev Kaos Detta Är Min Historia Skriven På Kass Journalistprosa), ointelligenta deckare, tantsnusk, machosnusk... Avskyr självhjälpsböcker ty de är så jävla förnumstiga, "spirituella" böcker ty de är äckligt cyniska men dessvärre verkar endast cyniker känna igen en like och alla andra köper deras "insikter". Och jag läser av princip inte sepia/gråfärgade böcker som beskrivs som mustiga eller har varit utvalda av Oprah.
Underskattad genre: Dramatik! Bra dramatik skär rätt in i kärnan utan att fjanta omkring i segdragna rumsbeskrivningar från helvetet eller tjafs av typen: "hon klev upp ur den lavendelfärgade sängen, drog morgonrocken över sina slanka skuldror innan hennes fötter landade mjukt i de rosa tofflorna som stått hela natten på parkettgolvet, mitt emellan den vita bokhyllan med de torkade rosorna och den lätt ljusbeiga byrån på vilken hon förvarade alla sina inramade fotografier, de flesta föreställande kvinnan hon aldrig kunnat kalla mamma." Dramatik är mer: "Int. Kvinnans sovrum. Hon kliver upp. Rummet är vulgärt inrett. Kvinnan: Fan vad jag hatar dig, mamma. Du har aldrig älskat mig och du är en hora." Så fantastiskt.
Författare som betytt nåt särskilt för mig: Min bästa Simone. Jag älskar henne. Det är ju outhärdligt pretto att påstå att hon betytt något särskilt så därför gör jag det. Jag var fjorton och alla var dumma i huvudet och ingen förstod någonting alls förutom jag och Simone de Beauvoir. Är fortfarande villig att försvara henne med näbbar och klor, vilket jag upptäckte på genusteorikursen för ett par år sen och fuck you, Butler, I'm with Toril Moi on this one.
?Nya? författare jag gärna skulle vilja läsa mer av: Jag är verkligen inte nere med debutanter, det kan jag inte ens med den godaste viljan i världen ljuga ihop något om.
Favoritkaraktär i bok: Sydney Carton i A tale of two cities för att han är den perfekte anti-hjälten som gör den perfekta sortin och jag grät över honom hur länge som helst, Satan i Paradise Lost av ungefär samma anledning minus gråtandet, Maude Bailey i Possession och - haha - Severus Snape från Harry Potter (åh, min älskade bittre anti-hjälte, "DON'T CALL ME COWARD!", snart är sista boken här vad ska jag göra utan dig? Om du funnits i en bättre kontext hade du fått en skitsnygg sorti, nu vet jag inte vad jag ska våga hoppas på. Att du dödar snorungen Harry?)
Karaktär i bok som mest liknar mig själv: Om jag inte kan komma undan med Maude här också så tror jag Lucy Snow i Charlotte Brontës Villette. Hon orkar inte vara trevligare än situationen kräver, är gnällig, rätt frostig men skärpt och självständig.
Om jag skrev en egen bok, vad skulle den handla om: Det skulle vara en jävligt bra, stilistiskt perfekt, queerig kärleksroman.
Favoritblogg med litteraturanknytning: http://www.bokhora.se/blog/