Elementarpartiklarna - Michel Houellebecq
Houellebecq är ju kontroversiell. Hej och hå. Åtalad för hets mot folkgrupp och allt. Många finkulturella varelser är noga med att påpeka att de inte anser att han är en stor författare, men "intressant." Jag brukar trots Kulturkärringen i mig inte orka läsa riktigt kontroversiella författare förrän hypen lagt sig, och det har den väl nu? I vilket fall som helst hittade jag denna bok på biblioteket och bestämde att den skulle bli årets sista. Jag tycker att den här romanen är oerhört ful. Sunkig, sexistisk, rå och osnygg - och det är väl kanske vad som samtidigt gör den så fascinerande. För det tycker jag den är. Långt ifrån "vanlig" fransk litteratur (som i K-specialet om bestsellers beskrevs handla mest om författaren, hans fru och hans älskarinna = sjukt ointressant för alla som inte vuxit upp i den franska kulturen), extremt långt ifrån Gavalda och annat som blivit känt på senare tid. Houellebecq skriver om Frankrike och Västvärlden, om fysik och biologi och filosofi och sociologi (boken vävs liksom ihop av olika stycken som handlar om just detta) och han gör det så jävla provocerande att jag måste tycka om det. Fast det är ju lite fult att provocera, försöker kulturdebatten ibland lära oss. Provokation i sig är inte irriterande hos en författare tycker jag personligen. Inte PR-kupper heller. Inte så länge det finns något att säga eller diskutera. Och om man tar sig förbi den vulgärcyniska ytan här finns det massor av saker som är viktiga. Det kritiken har vänt sig mot är ju kanske vad jag skulle påstå är det han själv också kritiserar. Jag vet inte. Kanske inte min sak att veta och förstå allt. Jag är ju bara människa. Elementarpartiklar är materiens minsta beståndsdelar.
Men jag tycker om Elementarpartiklarna. Riktigt mycket. Tror jag. Huvudpersonerna - bröderna Michel och Bruno - är inte så mycket karaktärer som de är aspekter/extremer av post-68-revoltsamhället. Två av de mänskliga elementarpartiklar som isolerade från varandra och utslängda i ett relativistiskt tomrum har tagit olika livsuppgifter på sin lott. Michel är framstående genforskare och avsexualiserad. Boris runkar sig igenom romanen. Det är kliniskt à la Bret Easton Ellis, depressivt à la Schopenhauer, partikelfysik och romankonst från 1800-talet kombinerat med sexualitet och kloning och den avhumaniserade människokroppen - och ja, på många håll är det lätt att se varifrån debatten om innehållet kom. Frågan är väl snarast om författaren kommer undan med islamofobi och sexism för att han kan gömma sig bakom sina böcker eller om det är samhället som försöker komma undan med islamofobi och sexism genom att rena sig från "provokativ" litteratur? Varje gång en kulturdebatt mynnar ut i "jamen den här boken skildrar våldsporr och sexism sånt kan vi väl ändå inte tillåta" tänker jag på skolor som har som policy att eftersom de har en plan mot mobbing så kan inte Lisa i 7B vara mobbad (även om hon blir toa-duschad varje eftermiddag).
Dessutom ska man aldrig underskatta cynismens plats i vår moderna kultur, där avrättningar firas och alla ska ha ett eget fadderbarn från Sydamerikas kåkstäder för att orka äta snacksen i soffan och spela Postkodmiljonären en vecka till. Det är äckligt skönt att läsa böcker där svaren på frågorna går alldeles för långt över alla politiskt korrekta gränser.
Bild: lånad härifrån
"The Handmaid's Tale" - Margaret Atwood
Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale) av Margaret Atwood är en sådan där modern klassiker som alla säger att man ska läsa. I min hylla har den samlat damm i flera år nu, men plockades fram lagom till tågresan mot obygden. USA, numer Gilead, har efter en revolution blivit en konservativt kristen fasciststat där den nya härskarklassen styr med bibliska lagar och en sexualmoral från helvetet. Miljöförstöringar har gjort infertilitet till en folksjukdom och i kampen mot låga födelsetal rekryteras kvinnor i fruktsam ålder som statliga "Tjänarinnor" efter biblisk modell. De övervakas och indoktrineras av andra kvinnor och tjänar som "kärl" åt de män som anses förtjäna det. Fruktsamhet är allt – "okvinnor", dvs sterila, lesbiska, feminister, nunnor och andra oönskade element skickas till "kolonierna" eller söker sig till de illegala bordeller som naturligtvis ändå finns trots att mäns sexualitet numer är kontrollerad av staten. Bakgrunden mot vilken vi ser det här nya samhället är nutidens Amerika med kvinnovåld och kommersialiserad sexualitet blandat med evangelister som predikar om hemmafruideal och avhållsamhet. I Gilead har kvinnan befriats genom strukturerat förtryck, har inte längre rätt att klä sig som hon vill, läsa, bära smink eller på något sätt fresta mannen som anses vilja ha sex 24 timmar om dygnet. (Hej, Iran!) Atwood har tagit sin utgångspunkt i den backlash som feminismen upplevde i USA på 1980-talet, hånar teveevangelister som gråter och prisar gud och kvinnlig underordning, resonerar kring stat-kyrka och hon gör det så bra. Ibland väl långsamt, fine, men jag förlåter henne och tycker snarare att det låga tempot bidrar till stämningen och den krypande känslan av att det kommer gå ännu mer åt helvete.
"context is all"
Ibland bedöms sådana här historier utifrån sin sannolikhet. Det behöver man inte nödvändigtvis göra med Atwood eftersom hon är en författare som har andra kvalitéer, men fine, vi kan prata om sannolikhet. Att motståndare till säkra, legala aborter marscherar under mottot "let them bleed", att gudfruktiga kvinnor hjälper våldtäktsoffer att förstå att de har sig själva och sina lösaktiga beteenden att skylla, att attityden slutligen blir att det fria samhället trots allt har så många brister att allt annat är bättre, även om det innebär att kvinnan skyddas från mannen genom tvång. Sannolikt? Hej, verklighet! Dessutom handlar romanen om övergången till detta neo-fascistiska samhälle, och om första generationen som minns hur det brukade vara. Och om försök att göra något. Om saknaden efter frihet hos alla, män och kvinnor, och misstänksamheten mot både det som var och det som är. Boken avslutas med en coda av "historiska kommentarer" som i sig är ännu mer sorgliga och mörka för att det är så det skulle vara och kommer att vara och vi intalas ju alltid att aldrig döma historien med moderna normer och de underordnade fortsätter vara underordnade, på nya sätt och med nya medel. Atwood skriver så att det gör ont om individens frihet och försök att vara en människa med möjlighet att välja.
"Men om du råkar vara man, någon gång i framtiden, och du har kommit så här långt, var då snäll och kom ihåg: du kommer aldrig att utsättas för frestelsen att känna att du, i egenskap av kvinna, måste förlåta en man. Den är svår att motstå, tro mig. Men kom ihåg att förlåtelse också är maktmedel. Att be om den är ett maktmedel, och att förvägra eller skänka den är ett maktmedel, kanske det starkaste. Kanske ingenting av det här handlar om makt. Kanske handlar det egentligen inte om vem som kan äga vem, vem som kan göra vad mot vem och lyckas med det, ända intill döden. Kanske handlar det inte om vem som kan sitta och vem som måste falla på knä eller stå eller lägga sig ned, med benen isär. Kanske handlar det om vem som kan göra vad mot vem och bli förlåten för det. Säg aldrig till mig att det kommer på ett ut."
Något säger mig att Margaret Atwood inte är så värst benägen att förlåta. Inte jag heller. Tyvärr ter sig en sådan här framtid fortfarande inte tillräckligt osannolik för att man ska kunna sova gott om nätterna.
[Bildkälla: Random House]
"Väninnan" - Denise Rudberg
Tjuvstartade mitt Lästemaår med ett läsa en av de där författarna jag sågar utan belägg. Väninnan handlar om menlösa överklassbruden Kristin som är gift med svinet (såklart) David och som under femhundra sidor dåligt skriven handling ska förlösas från Östermalmsghetto och lönnfetma till ett självständigt liv med den enda sanna vännen Eva. Hej och hå. Dessa femhundra sidor är fulla av skrämmande grammatik, tvåtusen upprepningar, tjejigt härliga prefix typ 'super-', 'hel-', 'jätte-', ett par särskrivningar, banala scener och stereotypa figurer som gör absurda saker tillsammans. Och allt är skrivet på följande själlösa vis: Eva köpte ett par cowboyboots i beige mocka. Sen gick de tillbaka mot Stureplan och upp på Nybrogatan där de slank in på Champagne. Där hittade Eva flera saker och hon halade åter upp kortet för att betala.
SNÄLLA NÅN! Jag vill verkligen inte läsa sånt här. Alls. Jag förstår inte vad det ska ge mig som läsare. Ska jag genom boken få en psykologisk insikt i en sluten värld av adelstitlar och Östermalmsnuckor? Knappast. Det kräver att åtminstone författaren själv besitter en sådan. Ska jag bli road? Berörd? Det finns tveklöst hundra "lättsamma" författare som skriver bättre – Marian Keyes exempelvis, som jag sällan rekommenderar men som nu plötsligt framstår som Kafka. (Och herregud, Louise Boije af Gennäs skriver också om lidandet på Lidingö och festandet på Stureplan utan att ens hjärna försöker försvinna ner i kroppen för att slippa tortyren.) Och hur kan man bli berörd av karaktärer som inte är människor, som pratar som en författare med taskigt öra för konversationer? INGEN pratar på det här sättet, ingen borde skriva på det här sättet. Varför jobbar inte förlaget med sina manus? Ville ingen kännas vid eländet? Har Fischer & co inga redaktörer eller lektörer eller någon som besitter någon form av språkkunskap? Hur många tempusformer ryms i ett och samma stycke? Har Rudberg svenskt rekord i upprepningar? Vem inbillade henne att bisatser är av ondo? Frågorna är MÅNGA.
I intervjuer har jag läst att Rudberg själv inser att hon inte kan skriva litterärt men däremot anser sig kunna berätta en historia. Joråsåatt. Trots att boken öppnar med en cliffhanger är jag inte ett dugg intresserad av att ta mig till sidan där det spännande bröllopet ska äga rum. Jag är inte heller speciellt sympatiskt inställd till att behöva läsa ytterligare en miljon illa valda ord om Kristins ångest och vedermödor. (Självömkande jävla överklasskärring, klipp dig och skaffa dig ett jobb!) Det händer ingenting som skapar någon som helst reaktion hos mig, ingen gör något som jag kan identifiera mig med och alla är ungefär lika komplexa som Tomas Ledins låttexter.
Omslagets lögner är nästan deprimerande. Det hade säkert kunnat bli bra. Vänninnan är berättelsen om en ung människans integritet och hennes möjligheter att upprätthålla den i en miljö där avvikelser ses med oblida ögon. Alltså detta är ju en intressant premiss för en roman, absolut. Placera den gärna på Östermalm där man inte får kliva på mattorna och alla är släkt med Karl XII. Men om det står ROMAN på omslaget vill jag ha en roman, inte femhundra sidor ord staplade på varandra. Framförallt vill jag inte att författare utgår ifrån att jag som läsare är fullständigt dum i huvudet.
Misstankarna är bekräftade, Denise Rudberg skriver "tjejlitteratur" för idioter, dessutom med gräsligt språk. Jag är nästan lite provocerad i egenskap av kvinna. Det här är skrivet för att rikta sig till mig. Jag är målgrupp. Herregud. Den könskonservativa motsvarigheten för män ("alla killar gillar väl sånt häääär?") måste vara våldsporr eller något annat fullständigt debilt?
Jag inser för övrigt att det är flera år försent att såga Rudberg, men vissa saker blir aldrig omoderna.
[Bild:bokus.com]
istället för ett "god jul"-inlägg...
En av mina roligaste julklappar var traven med Harlekinromaner som en antikvariatsarbetande vän plockat ihop till mig. Jag har inte fått det bekräftat, men jag tror att hon valt det bästa av det värsta, och sådant är ju alltid roligt. Efter alla traditioner igår kväll föll jag ihop med Förbjuden frukt (Forbidden wine) av Lynsey Stevens och fnissade oavbrutet. Grimaserade och kved och åt choklad till den ohyggligt krystade upplösningen av ett fullständigt meningslöst kärleksdrama.
Höjdpunken var nog att författaren velat åstadkomma en "förbjuden" vibb med hjälp av åldersskillnad, och därför gjort Mannen - en framgångsrik företagsledare - till en SILVERHÅRIG trettiosjuåring. "Bree, tro inte att jag känner mig som en far för dig." Sa han hest innan han gick på PROs årsmöte. Kvinnan, eller snarare Flickan, är givetvis en tjugoårig oskuld med ett ofattbart karltycke. Hon erbjuds att få "älska" med man efter man på grund av sitt undersköna blonda utseende men nekar dem alla som den ärbara madonna hon ju ändå är. Även Mannen vill i ett par scener utnyttja henne (bland annat genom en aggressiv hångelscen som jag misstänker ska uppfattas som lite sexig, eftersom det ju som bekant är sjukt upphetsande att bli tafsad på av en berusad och arg man, det är därför dräggen på stadshotellen får så många ragg klockan fem i två) så länge han tror att Flickan är hans egen sons tonårsmorsa till flickvän, dvs en hora. När det framkommer att så icke är fallet och Flickan skälvande och rodnande fått fram att hon aldrig varit med en man förr veknar den virile Mannen och erbjuder sig glatt att gifta sig med Flickan och adoptera ungen, som självfallet visar sig vara Flickans systerson. En hora till syster är lite mer okej för alla vet ju hur den sortens kvinnor fungerar och det blir ju de fina milda jungfrurna som får städa upp efter slampandet. Mannen som saknar krav på egen ärbarhet, har givetvis varit gift förut med en svekful slyna vars död ingen sörjde. Tvärtom lurade hon honom med sin kvinnliga list, ljög om faderskap och ärrade svårt hans i grunden goda hjärta. Därför är han lite erotiskt cynisk och bränd av kärleken, men längtar alldeles oerhört efter en ung och oförstörd famn att krypa in i. Och vad kan vara bättre för en framgångsrik men bitter man än en blond rodnande flicka med mödomshinnan kvar?
(Citat ur ett kapitel då Mannen i princip berättar för Flickan vilken sockerbit hon är för männen, och anklagar henne på ett subtilt och mkt attraktivt sätt för att vara en slampa.)
-Vad är du egentligen ute efter? frågade hon med förtvivlan i rösten. Han skrattade återigen samma humorfria skratt. (vi måste ju förstå att han inte VILL tro att en kvinna han åtrår är en sådan hemsk människa att hon kan försöka förföra honom) Rösten var spefull (alltid ett afrodisiak att bli hånad) när han påpekade:
- Och det frågar du efter vad som hände på kontoret alldeles nyss...
- Men det var ju inte...
Hon hejdade sig. Hon hade tänkt tala om för honom att det faktiskt inte var hon som börjat kyssa honom, utan han som hade börjat smeka henne. Men det var ändå inte riktigt sant. Hon hade velat det lika mycket som han, och det varken kunde eller ville hon förneka. (Skillnaden mellan Flickan och andra slampor är dock hennes fantastiska integritet, som gör att hon förblir oskuld. Minns detta, kvinnor!)Till och med nu, om han hade stannat bilen och tagit henne i sina armar, skulle hon ha gett sig till honom.
- Men det fick han inte veta. Istället sa hon så skarpt hon kunde: (Jag tror att jag hatar textformateringen lika mycket som handlingen i sig.)
- I vilket fall som helst så hände ingenting. Jag skulle aldrig ha tillåtit att du... du...
- Hade älskat med dig, fyllde han i. Är du säker på det, Bree? frågade han hest.
Kanske det roligaste av allt är att baksidan gör reklam för boken genom att hylla Stevens MODERNA sätt att skriva. Ja, herregud, vem skulle inte bli alldeles till sig i trasorna av att möte denne silverhårige Grott-Rolf år 2007?
Höjdpunken var nog att författaren velat åstadkomma en "förbjuden" vibb med hjälp av åldersskillnad, och därför gjort Mannen - en framgångsrik företagsledare - till en SILVERHÅRIG trettiosjuåring. "Bree, tro inte att jag känner mig som en far för dig." Sa han hest innan han gick på PROs årsmöte. Kvinnan, eller snarare Flickan, är givetvis en tjugoårig oskuld med ett ofattbart karltycke. Hon erbjuds att få "älska" med man efter man på grund av sitt undersköna blonda utseende men nekar dem alla som den ärbara madonna hon ju ändå är. Även Mannen vill i ett par scener utnyttja henne (bland annat genom en aggressiv hångelscen som jag misstänker ska uppfattas som lite sexig, eftersom det ju som bekant är sjukt upphetsande att bli tafsad på av en berusad och arg man, det är därför dräggen på stadshotellen får så många ragg klockan fem i två) så länge han tror att Flickan är hans egen sons tonårsmorsa till flickvän, dvs en hora. När det framkommer att så icke är fallet och Flickan skälvande och rodnande fått fram att hon aldrig varit med en man förr veknar den virile Mannen och erbjuder sig glatt att gifta sig med Flickan och adoptera ungen, som självfallet visar sig vara Flickans systerson. En hora till syster är lite mer okej för alla vet ju hur den sortens kvinnor fungerar och det blir ju de fina milda jungfrurna som får städa upp efter slampandet. Mannen som saknar krav på egen ärbarhet, har givetvis varit gift förut med en svekful slyna vars död ingen sörjde. Tvärtom lurade hon honom med sin kvinnliga list, ljög om faderskap och ärrade svårt hans i grunden goda hjärta. Därför är han lite erotiskt cynisk och bränd av kärleken, men längtar alldeles oerhört efter en ung och oförstörd famn att krypa in i. Och vad kan vara bättre för en framgångsrik men bitter man än en blond rodnande flicka med mödomshinnan kvar?
(Citat ur ett kapitel då Mannen i princip berättar för Flickan vilken sockerbit hon är för männen, och anklagar henne på ett subtilt och mkt attraktivt sätt för att vara en slampa.)
-Vad är du egentligen ute efter? frågade hon med förtvivlan i rösten. Han skrattade återigen samma humorfria skratt. (vi måste ju förstå att han inte VILL tro att en kvinna han åtrår är en sådan hemsk människa att hon kan försöka förföra honom) Rösten var spefull (alltid ett afrodisiak att bli hånad) när han påpekade:
- Och det frågar du efter vad som hände på kontoret alldeles nyss...
- Men det var ju inte...
Hon hejdade sig. Hon hade tänkt tala om för honom att det faktiskt inte var hon som börjat kyssa honom, utan han som hade börjat smeka henne. Men det var ändå inte riktigt sant. Hon hade velat det lika mycket som han, och det varken kunde eller ville hon förneka. (Skillnaden mellan Flickan och andra slampor är dock hennes fantastiska integritet, som gör att hon förblir oskuld. Minns detta, kvinnor!)Till och med nu, om han hade stannat bilen och tagit henne i sina armar, skulle hon ha gett sig till honom.
- Men det fick han inte veta. Istället sa hon så skarpt hon kunde: (Jag tror att jag hatar textformateringen lika mycket som handlingen i sig.)
- I vilket fall som helst så hände ingenting. Jag skulle aldrig ha tillåtit att du... du...
- Hade älskat med dig, fyllde han i. Är du säker på det, Bree? frågade han hest.
Kanske det roligaste av allt är att baksidan gör reklam för boken genom att hylla Stevens MODERNA sätt att skriva. Ja, herregud, vem skulle inte bli alldeles till sig i trasorna av att möte denne silverhårige Grott-Rolf år 2007?
att packa böcker
Håller på att packa min väska inför projektet att ge mig iväg till obygdens mörker över helger och så, kan inte välja bok att läsa på tåget o hemska fasa! Avhandlingen om Strindberg och Potter alltför tung, i ordets båda bemärkelser – kommer att gnälla över att släpa runt på den, sannolikt kommer hjärnan också att protestera över att läsa om kapitalism och masskultur på fullsatt svettigt intercitytåg mot Östersund. Siri Hustvedts What I Loved fortfarande inte lockande alls, orkar inte läsa vare sig henne eller maken. Ulverton alldeles kopiöst svårläst = definitivt inget för tåg, olästa deckare finns det alls inga i min ägo, tror inte att Peter Weiss är mindre svårforcerad nu än sist jag kollade, möjligen Byron istället, äntligen.
Välja färdlektyr är alltid lika svårt, det ska vara något lätt i bemärkelsen pocketlätt, något intressant som kan stänga ute äckliga tonårskonversationer, barn och husdjur, något man orkar bemöda sig med. Samtidigt brukar jag ta chansen att läsa något som förblivit oläst av olika anledningar - på ett svettigt intercitytåg mot Östersund blir bajset till guld och man hinner komma in i vilken tegelsten som helst på tre timmar. Oh the angst.
Kanske slutar med ljudbok och Teatertidningen. Trots allt.
Välja färdlektyr är alltid lika svårt, det ska vara något lätt i bemärkelsen pocketlätt, något intressant som kan stänga ute äckliga tonårskonversationer, barn och husdjur, något man orkar bemöda sig med. Samtidigt brukar jag ta chansen att läsa något som förblivit oläst av olika anledningar - på ett svettigt intercitytåg mot Östersund blir bajset till guld och man hinner komma in i vilken tegelsten som helst på tre timmar. Oh the angst.
Kanske slutar med ljudbok och Teatertidningen. Trots allt.
Året i böcker
Fem riktigt, riktigt bra böcker jag läste under 2006
1. Never Let Me Go - Kazuo Ishiguro
Jag kommer fortfarande precis ihåg vilken stillsam ångest den här gav mig. Och att jag hetsläste den under två mycket sena nätter. Allt är så otroligt subtilt skildrat och vackert skrivet och när man sakta börjar förstå världsbilden i det här vagt framtida England och göra sina egna tolkningar och paralleller då är det nästan lite briljant! Hela tiden samma känsla av obehag som utmynnar i fullständig panik. Det är så rörande att litteratur kan åstadkomma sådant. Jag blir ju kär.
2. V for Vendetta - Alan Moore/David Lloyd
"Remember, remember, the fifth of November…" Med reservation för det faktum att jag inte kan så mycket om tecknad litteratur så tycker jag att den här serien är mörkare än det mesta jag läst inom genren. Och välgjorda dystopier = mkt nöjd kulturkärring. En moraliskt grå historia om fascism och motstånd och identitet och offer-förövare dynamik som på film blev betydligt mindre grå och mycket mer idealiserande (jag tyckte väldigt bra om filmen, framförallt Hugo Weavings V, men den är olik boken och tolkningen av fascismens uppdaterade inriktning är nog inte ens i närheten av den Moore skulle ha gjort). Älskar de realistiska dragen i bilderna. Älskar V som egentligen inte har några älskvärda drag alls. Älskar förorden, i synnerhet Moores bittra konstaterande att hans hemland under Thatcheråren blev ett riktigt äckligt ställe. Och Lloyds beskrivning av en vanlig brittisk pub där alla teveprogram ska vara fulla av "cheeky, cheery" människor och där tevenyheterna skruvas ned för ingen vill ju se en massa elände. "There aren't many cheeky, cheery characters in V for Vendetta either; and it's for people who don't switch off the News."
3. What a carve up! - Jonathan Coe
Det här var en sådan bok som en vän rekommenderade och jag genast införskaffade eftersom vännen har bra smak och en bok som jag sedan omedelbart älskade och som naturligtvis ledde till en av de där "visst är den braaaa" – "jaaaaaaa" utväxlingarna som är så underbara. Den handlar om England (igen) och om Thatcher och samhället sett genom den dekadenta, korrumperade, talanglösa och totalt genomvidriga upper-crustfamiljen Winshaws. Otroligt rolig och ganska tragisk på sina håll.
4. Signs Taken for Wonders: On the Sociology of Literary Forms - Franco Moretti
Alltså, jag älskar förmodligen litteraturvetenskap mer än vad som kan vara hälsosamt för en människa. Men det är ju så roligt! Moretti skriver om relationer mellan populärkultur och finkultur utifrån strukturalism, sociologi och psykoanalys och sätter litteraturen i samhället, vilket jag alltid är ett fan av.
5. No tears for queers. Ett reportage om män, bögar och hatbrott - Johan Hilton
I Wyoming i mörkaste redneck-USA ansågs inte "gay panic" vara ett speciellt gott skäl till att släpa ut Matthew i obygden, binda fast honom vid ett stängsel och misshandla honom till döds. Bögfobi håller inte i rätten, liksom. I underbara jämställda Sverige blev böghat ett prejudikat i domstolen första gången då man prövade mordet på Johan i Katrineholm som hittades i en brunn med byxorna neddragna och halsen avskuren. Han fick ju stackars mördaren att "känna sig ifrågasatt i sin heterosexualitet." "En förhållandevis allvarlig provokation." Den här boken är så sorglig och jävlig och viktig, och den hegemoniska manligheten så fruktansvärt sunkig. Gud vad vi behöver mer maskulinitetsforskning.
Vad läste ni? Betrakta er själva som utmande?
1. Never Let Me Go - Kazuo Ishiguro
Jag kommer fortfarande precis ihåg vilken stillsam ångest den här gav mig. Och att jag hetsläste den under två mycket sena nätter. Allt är så otroligt subtilt skildrat och vackert skrivet och när man sakta börjar förstå världsbilden i det här vagt framtida England och göra sina egna tolkningar och paralleller då är det nästan lite briljant! Hela tiden samma känsla av obehag som utmynnar i fullständig panik. Det är så rörande att litteratur kan åstadkomma sådant. Jag blir ju kär.
2. V for Vendetta - Alan Moore/David Lloyd
"Remember, remember, the fifth of November…" Med reservation för det faktum att jag inte kan så mycket om tecknad litteratur så tycker jag att den här serien är mörkare än det mesta jag läst inom genren. Och välgjorda dystopier = mkt nöjd kulturkärring. En moraliskt grå historia om fascism och motstånd och identitet och offer-förövare dynamik som på film blev betydligt mindre grå och mycket mer idealiserande (jag tyckte väldigt bra om filmen, framförallt Hugo Weavings V, men den är olik boken och tolkningen av fascismens uppdaterade inriktning är nog inte ens i närheten av den Moore skulle ha gjort). Älskar de realistiska dragen i bilderna. Älskar V som egentligen inte har några älskvärda drag alls. Älskar förorden, i synnerhet Moores bittra konstaterande att hans hemland under Thatcheråren blev ett riktigt äckligt ställe. Och Lloyds beskrivning av en vanlig brittisk pub där alla teveprogram ska vara fulla av "cheeky, cheery" människor och där tevenyheterna skruvas ned för ingen vill ju se en massa elände. "There aren't many cheeky, cheery characters in V for Vendetta either; and it's for people who don't switch off the News."
3. What a carve up! - Jonathan Coe
Det här var en sådan bok som en vän rekommenderade och jag genast införskaffade eftersom vännen har bra smak och en bok som jag sedan omedelbart älskade och som naturligtvis ledde till en av de där "visst är den braaaa" – "jaaaaaaa" utväxlingarna som är så underbara. Den handlar om England (igen) och om Thatcher och samhället sett genom den dekadenta, korrumperade, talanglösa och totalt genomvidriga upper-crustfamiljen Winshaws. Otroligt rolig och ganska tragisk på sina håll.
4. Signs Taken for Wonders: On the Sociology of Literary Forms - Franco Moretti
Alltså, jag älskar förmodligen litteraturvetenskap mer än vad som kan vara hälsosamt för en människa. Men det är ju så roligt! Moretti skriver om relationer mellan populärkultur och finkultur utifrån strukturalism, sociologi och psykoanalys och sätter litteraturen i samhället, vilket jag alltid är ett fan av.
5. No tears for queers. Ett reportage om män, bögar och hatbrott - Johan Hilton
I Wyoming i mörkaste redneck-USA ansågs inte "gay panic" vara ett speciellt gott skäl till att släpa ut Matthew i obygden, binda fast honom vid ett stängsel och misshandla honom till döds. Bögfobi håller inte i rätten, liksom. I underbara jämställda Sverige blev böghat ett prejudikat i domstolen första gången då man prövade mordet på Johan i Katrineholm som hittades i en brunn med byxorna neddragna och halsen avskuren. Han fick ju stackars mördaren att "känna sig ifrågasatt i sin heterosexualitet." "En förhållandevis allvarlig provokation." Den här boken är så sorglig och jävlig och viktig, och den hegemoniska manligheten så fruktansvärt sunkig. Gud vad vi behöver mer maskulinitetsforskning.
Vad läste ni? Betrakta er själva som utmande?
Lästemaåret 2007
2007 passar tydligen bra som lästemaåret Vad ska jag lova att läsa minst fem av då? Hmm.
- Jag lovar att läsa minst fem av mina olästa böcker i hyllan.
- Jag lovar att läsa minst fem moderna klassiker av typen Motståndets estetik av Peter Weiss & något av Paul Auster. Och Adam Thorpes Ulverton som jag kom på mig själv med att rekommendera utan belägg häromsistens.
- Jag lovar att läsa minst fem dramatiska verk som jag ännu inte läst - typ Brecht, Brooks & Sarah Kane.
- Jag lovar att läsa minst fem böcker från något annat land än Skandinavien, England, USA, Sydafrika, Tyskland, Frankrike etc. Gärna Ghana. Eller åtminstone Polen.
- Jag lovar att läsa minst fem äldre klassiker som jag ännu inte läst. Typ George Eliot.
- Jag lovar att läsa minst fem av de böcker jag brutalt sågar utan att ha öppnat dem - typ Denise Rudberg, Dan fucking Brown och Paulo Cohelo. Mest för att kunna skriva riktigt bitchiga inlägg om dem.
- Jag lovar, slutligen, att läsa minst fem kvinnliga Nobelpristagare. Detta kommer smart nog att kunna kombineras med löfte #1.
För övrigt lovar jag även att fortsätta dissa böcker som är dåliga snarare än att kämpa på mot slarvigt språk och själsdödande handlingar. Och att läsa mer.
Och herregud inledningskapitlet skickades till Hr Hhandledare kl 15.56 och sedan dess har jag varit hög på min egen begåvning (eller snarare dess motsats) och passat på att diska och städa lite. Nu ska jag gå och dö stillsamt framför senaste avsnittet av Heroes, tror jag. Bara grupparbetet kvar nu då, jajamensan vi älskar att ägna helgen åt sånt jaaaa det gör vi.
- Jag lovar att läsa minst fem av mina olästa böcker i hyllan.
- Jag lovar att läsa minst fem moderna klassiker av typen Motståndets estetik av Peter Weiss & något av Paul Auster. Och Adam Thorpes Ulverton som jag kom på mig själv med att rekommendera utan belägg häromsistens.
- Jag lovar att läsa minst fem dramatiska verk som jag ännu inte läst - typ Brecht, Brooks & Sarah Kane.
- Jag lovar att läsa minst fem böcker från något annat land än Skandinavien, England, USA, Sydafrika, Tyskland, Frankrike etc. Gärna Ghana. Eller åtminstone Polen.
- Jag lovar att läsa minst fem äldre klassiker som jag ännu inte läst. Typ George Eliot.
- Jag lovar att läsa minst fem av de böcker jag brutalt sågar utan att ha öppnat dem - typ Denise Rudberg, Dan fucking Brown och Paulo Cohelo. Mest för att kunna skriva riktigt bitchiga inlägg om dem.
- Jag lovar, slutligen, att läsa minst fem kvinnliga Nobelpristagare. Detta kommer smart nog att kunna kombineras med löfte #1.
För övrigt lovar jag även att fortsätta dissa böcker som är dåliga snarare än att kämpa på mot slarvigt språk och själsdödande handlingar. Och att läsa mer.
Och herregud inledningskapitlet skickades till Hr Hhandledare kl 15.56 och sedan dess har jag varit hög på min egen begåvning (eller snarare dess motsats) och passat på att diska och städa lite. Nu ska jag gå och dö stillsamt framför senaste avsnittet av Heroes, tror jag. Bara grupparbetet kvar nu då, jajamensan vi älskar att ägna helgen åt sånt jaaaa det gör vi.
Jamen då vet jag.
Hahaha!!
Jag är faktiskt en INTJ enligt det seriösa Meyer-Briggstestet också, vilket gör det hela ännu roligare. (Samt det faktum att jag korrekturläste och RÄTTADE texten i resultatet innan jag postade det...)
| Crackpot - INTJ 26% Extraversion, 73% Intuition, 66% Thinking, 100% Judging |
| People hate you.
I mean, you're pretty damn clever and you know it. You love to flaunt your potential. Heard the word "arrogant" lately? How about "jerk?" Or perhaps they only say that behind your back. That's right. I know I can say this cause you're not going to cry. You're not exactly the most emotional person. You'd rather spend time with your theoretical questions and abstract theories than with other people. Ever been kissed? Ever even been on a date? Trust me, your inflated ego is a complete turnoff with the opposite sex and I am telling you, you're not that great with relationships as it is. You're never going to be a dude or chick magnet, purely because you're more concerned with yourself than others. Meh. They all hate you already anyway. How about this- "stubborn?" Hrm? Heard that lately? All those facts which don't fit your theories must just be wrong, right? I mean, really, the vast amounts of time you spend with your head in the clouds...you're just plain strange. |
| Link: The Brutally Honest Personality Test written by UltimateMaster on OkCupid Free Online Dating, home of the The Dating Persona Test |
Jag är faktiskt en INTJ enligt det seriösa Meyer-Briggstestet också, vilket gör det hela ännu roligare. (Samt det faktum att jag korrekturläste och RÄTTADE texten i resultatet innan jag postade det...)
Läckberg, nja va?
Alltså jag har försökt lyssna på "deckardrottningen" Camilla Läckbergs Isprinsessan i flera dagar i rad nu men den är ju så trååååkig och så slarvigt skriven. Herregud. Jag blir provocerad av slarvigt skrivna böcker överhuvudtaget men framförallt av deckare för det befäster liksom mina fördomar om själlösa jävla slarvpellekapitalister som klottrar ned lite ord och lägger till ett par brott och kallar det en historia eftersom det säljer och det är det enda som betyder något. Man är inte författare bara för att man gett ut en bok. Inte längre. (Oj, oj, jobbigt som fan att hålla med Björn Ranelid om författarskapets natur. Men sånt får man leva med.) Och man är inte författare i någon djupare mening om man skriver saker som: "Han stod länge och tvekade, men efter en stunds tvekan gick han in." Eller det där stycket precis innan jag somnade igår som hade ordet "artikel" säkert femton gånger på ett par meningar. "Vad gjorde artikeln där i lådan? Hon läste artikeln men kunde inte förstå varför XX lagt en artikel i sin byrålåda. Med en suck lade hon undan artikeln." Typ. Det blir ännu tydligare på ljudbok, alla upprepningar och alla klumpiga pinsamma formuleringar. Grimaserade ett par gånger under Det blod som spillts, också, men mest för att det blir så jobbigt att använda vatten- och stormmetaforer för erotik, inte så mycket för att språket gjorde ont i hjärnan.
Jag är alldeles jätteförtjust i Moneybrothers senaste, förresten. Jag ser ner på alla som ser ner på dig / Låt dom se det själva, låt dom ångra sig / och hur skulle dom förstå? / Dom vet ingenting om oss. Och julduetten med Jerry Williams är ju jävligt skön. Är mkt svag för icke-juliga julsånger. Eller tja, jag kan komma på två:
The Pouges - Fairy tale of New York Cyniskt och bittert och så jävla catchy! Tycker dessutom att den är riktigt romantisk. Skulle också vilja kunna sjunga den här om trettio år - "you scumbag you maggot, you cheap lousy faggot, happy christmas you arse, I pray to god it's our last". Det utmynnar ju i "I've built my dreams around you." Så gulligt så.
Och Ulf Lundells Snart kommer änglarna att landa, mest för raderna "glöm jävelskap och stingslighet / glöm allt jag gjort av elakhet / jag älskar dig så innerligt.
Jag är alldeles jätteförtjust i Moneybrothers senaste, förresten. Jag ser ner på alla som ser ner på dig / Låt dom se det själva, låt dom ångra sig / och hur skulle dom förstå? / Dom vet ingenting om oss. Och julduetten med Jerry Williams är ju jävligt skön. Är mkt svag för icke-juliga julsånger. Eller tja, jag kan komma på två:
The Pouges - Fairy tale of New York Cyniskt och bittert och så jävla catchy! Tycker dessutom att den är riktigt romantisk. Skulle också vilja kunna sjunga den här om trettio år - "you scumbag you maggot, you cheap lousy faggot, happy christmas you arse, I pray to god it's our last". Det utmynnar ju i "I've built my dreams around you." Så gulligt så.
Och Ulf Lundells Snart kommer änglarna att landa, mest för raderna "glöm jävelskap och stingslighet / glöm allt jag gjort av elakhet / jag älskar dig så innerligt.
Irritationsobjekt en vanlig onsdag
* Priserna höjs på Stadsteatern och de har sänkt ungdomsåldern till 25 istället för 26. 230 kronor för en föreställning det är lite mycket när man lever på CSN men vem behöver kultur när man kan låna Liza Marklund gratis på bibblan ÅH VAD JÄVLA BITTER JAG BLEV NU.
* Missförstånd kring användandet av reflexiva possessiva pronomen. Sin/sitt/sina är reflexiva possessiva pronomen. De kallas reflexiva för att de syftar tillbaka på subjektet i satsen och possessiva för att de uttrycker ägande. Och det blir så extremt frustrerande för alla om du inte förstår skillnaden i betydelse mellan Lisa avslutade hennes turné idag (en mening som jag precis hörde på P3 hej kulturskymning) och den korrekta meningen Lisa avslutade SIN turné idag. SIN, SIN, SIN. För bövelen, människor! Lisa är subjektet och det pronomen du använder måste här syfta tillbaka på henne - "hennes" är ett vanligt ICKE-REFLEXIVT possessivt pronomen som inte alls ger samma betydelse. Lisa avslutade hennes turné = Lisa avslutade någon annan kvinnas turné.
Herregud det borde vara straffbart att framträda i statligt finansierad radio och INTE KUNNA ANVÄNDA PRONOMEN.
* Rymdromantiken. Alltså snälla nån, det har varit hundar och marsvin och hästar och ryssar och amerikaner i rymden redan, det är INGEN SOM BRYR SIG OM CHRISTER FUGLESANG annat än som humorfigur i Killinggängets version. Det enda som skulle kunna väcka mitt intresse är en inställd resa för det skulle vara så elak-roligt. "Aw, så du mötte ditt livs åttionde motgång idag, Christer, kommer du någonsin att få se jymden?" Vi förväntas visst vara så härligt upprymda och tänka fina positiva tankar om att följa sina drömmar och kämpa för sitt mål (ungefär på samma idiotiska sätt som vi ska idolisera folk som cyklar över Atlanten och klättrar baklänges utan syrgas uppför Mount Everest på ett ben och sedan avslutar med att försöka flyga ned i en egenhändigt gjort drake ojdå det gick inte TRAGEDIN PÅ MOUNT EVEREST – äventyrare CHOCKDOG) nu för oj oj en svensk får göra något utanför Sverige, det är ju alltid värt att tjata om tills öronen faller av. För att riktigt egga oss har Aftonbladet sin vana trogen laddat med statistik på hur många som dör i rymden. Till och med DN har nedräkning under rubriken DET SVENSKA RYMDÄVENTYRET. Svenska, my ass. Äventyr, my ass. Jag ska av princip ta sovmorgon istället för att vara uppe och titta på avfärden.
(I övrigt har jag suttit och skrivit en "användarprofil" för Frida idag. Har klassificerat dig som väldigt informationskompetent, bland annat. Hela uppgiften känns därför extremt överflödig. "Användaren kan ungefär tio gånger så mycket om hundar som informationsexperten. Härmed bevisar jag att kursen är totalt värdelös, yeah!")
* Missförstånd kring användandet av reflexiva possessiva pronomen. Sin/sitt/sina är reflexiva possessiva pronomen. De kallas reflexiva för att de syftar tillbaka på subjektet i satsen och possessiva för att de uttrycker ägande. Och det blir så extremt frustrerande för alla om du inte förstår skillnaden i betydelse mellan Lisa avslutade hennes turné idag (en mening som jag precis hörde på P3 hej kulturskymning) och den korrekta meningen Lisa avslutade SIN turné idag. SIN, SIN, SIN. För bövelen, människor! Lisa är subjektet och det pronomen du använder måste här syfta tillbaka på henne - "hennes" är ett vanligt ICKE-REFLEXIVT possessivt pronomen som inte alls ger samma betydelse. Lisa avslutade hennes turné = Lisa avslutade någon annan kvinnas turné.
Herregud det borde vara straffbart att framträda i statligt finansierad radio och INTE KUNNA ANVÄNDA PRONOMEN.
* Rymdromantiken. Alltså snälla nån, det har varit hundar och marsvin och hästar och ryssar och amerikaner i rymden redan, det är INGEN SOM BRYR SIG OM CHRISTER FUGLESANG annat än som humorfigur i Killinggängets version. Det enda som skulle kunna väcka mitt intresse är en inställd resa för det skulle vara så elak-roligt. "Aw, så du mötte ditt livs åttionde motgång idag, Christer, kommer du någonsin att få se jymden?" Vi förväntas visst vara så härligt upprymda och tänka fina positiva tankar om att följa sina drömmar och kämpa för sitt mål (ungefär på samma idiotiska sätt som vi ska idolisera folk som cyklar över Atlanten och klättrar baklänges utan syrgas uppför Mount Everest på ett ben och sedan avslutar med att försöka flyga ned i en egenhändigt gjort drake ojdå det gick inte TRAGEDIN PÅ MOUNT EVEREST – äventyrare CHOCKDOG) nu för oj oj en svensk får göra något utanför Sverige, det är ju alltid värt att tjata om tills öronen faller av. För att riktigt egga oss har Aftonbladet sin vana trogen laddat med statistik på hur många som dör i rymden. Till och med DN har nedräkning under rubriken DET SVENSKA RYMDÄVENTYRET. Svenska, my ass. Äventyr, my ass. Jag ska av princip ta sovmorgon istället för att vara uppe och titta på avfärden.
(I övrigt har jag suttit och skrivit en "användarprofil" för Frida idag. Har klassificerat dig som väldigt informationskompetent, bland annat. Hela uppgiften känns därför extremt överflödig. "Användaren kan ungefär tio gånger så mycket om hundar som informationsexperten. Härmed bevisar jag att kursen är totalt värdelös, yeah!")
Vilka böcker har DU på ditt sängbord?
Ikas utmaning löd "vilka böcker ligger på ditt sängbord" och herregud, vem är jag att undvika en utmaning där man får ta foton av bokhögar?
Nu har ju jag inget sängbord per se, men samlade in mina pågående projekt som var utströdda i sängen, på mitt pyttelilla "coffeetable" (haha I wish liksom) samt på fönsterbrädan som har börjat tjänstgöra som extra bokhylla. Det är ju inte så att jag har speciellt många blommor där i alla fall.
A Clash of Kings - George R.R Martin. Sommarens fantasyprojekt som jag visst aldrig helt läste ut. Otroligt myllrig bok, den är skriven med antikens Rom OCH Rosornas krig som någon sorts inspiration och det märks. Karaktärer och maktspel precis överallt. Men serien är bra och Martin är tydligen en hypad fantasyförfattare.
Det hemliga sällskapet - Claes Hylinger. Man måste ju ha läst den här. Ännu har jag dock inte börjat.
Kalla det vad fan du vill - Marjaneh Bakhtiari.
Byron - Sigrid Combüchen. En sån där bok som jag sparar på tills jag ska ha All Tid i Världen. För det lilla jag har läst verkar så bra men det är ingen bok man slumrar till om kvällarna.
The theatre: A concise history - är ju som sagt upptagen av min uppsats…
Kulturen som kulturpolitikens stora problem - Anders Frenander. En gammal kursbok som hittades under en städning nyligen och då kom jag på att jag nog skulle ha nytta av den. Jag satte ju dit ungefär trettio mark-its medan jag läste, så några vettiga saker borde det ju ha stått.
För övrigt är det ultimata tecknet på hypokondri när du smörjer in dig med lotion, känner en upphöjning på armen och genast tänker "åh gud det är cancer varför drabbas jag av dessa motgångar!!!" innan du inser att det kanske är en tidigare vilande muskel som reagerat på alla plågsamma biceps- och tricepsövningar…
Nu har ju jag inget sängbord per se, men samlade in mina pågående projekt som var utströdda i sängen, på mitt pyttelilla "coffeetable" (haha I wish liksom) samt på fönsterbrädan som har börjat tjänstgöra som extra bokhylla. Det är ju inte så att jag har speciellt många blommor där i alla fall.
A Clash of Kings - George R.R Martin. Sommarens fantasyprojekt som jag visst aldrig helt läste ut. Otroligt myllrig bok, den är skriven med antikens Rom OCH Rosornas krig som någon sorts inspiration och det märks. Karaktärer och maktspel precis överallt. Men serien är bra och Martin är tydligen en hypad fantasyförfattare.
Det hemliga sällskapet - Claes Hylinger. Man måste ju ha läst den här. Ännu har jag dock inte börjat.
Kalla det vad fan du vill - Marjaneh Bakhtiari.
Byron - Sigrid Combüchen. En sån där bok som jag sparar på tills jag ska ha All Tid i Världen. För det lilla jag har läst verkar så bra men det är ingen bok man slumrar till om kvällarna.
The theatre: A concise history - är ju som sagt upptagen av min uppsats…
Kulturen som kulturpolitikens stora problem - Anders Frenander. En gammal kursbok som hittades under en städning nyligen och då kom jag på att jag nog skulle ha nytta av den. Jag satte ju dit ungefär trettio mark-its medan jag läste, så några vettiga saker borde det ju ha stått.
För övrigt är det ultimata tecknet på hypokondri när du smörjer in dig med lotion, känner en upphöjning på armen och genast tänker "åh gud det är cancer varför drabbas jag av dessa motgångar!!!" innan du inser att det kanske är en tidigare vilande muskel som reagerat på alla plågsamma biceps- och tricepsövningar…
mitt hjärtas skri i världen...
Ångest är min arvedel och fikonen är slut två sidor in i inledningsdelen. Hur ska det här gå?
Har sett ett avsnitt av årets julkalender nu på morgonen, en gammal fin tradition i mina kretsar. Den var inte så bra väl? Å andra sidan krävs det nog nuförtiden att jag ska känna till själva historien - typ Pelle Svanslös - om jag ska tycka att kalendern har något värde. Radions kalender verkar lite roligare - jag är helt för att tomten och Lucia har flyttat till långt bort för att vara bittra ihop och dessutom blir allt lite bättre av en ond drottning någonstans i bakgrunden.
Evve, idag sänder finaste kärringkanalen P1 ett program för såna som vi - Föräldrarna som handlar om att inte vilja ha barn och andra människors aggressiva reaktioner på detta. I'll be there.
Har sett ett avsnitt av årets julkalender nu på morgonen, en gammal fin tradition i mina kretsar. Den var inte så bra väl? Å andra sidan krävs det nog nuförtiden att jag ska känna till själva historien - typ Pelle Svanslös - om jag ska tycka att kalendern har något värde. Radions kalender verkar lite roligare - jag är helt för att tomten och Lucia har flyttat till långt bort för att vara bittra ihop och dessutom blir allt lite bättre av en ond drottning någonstans i bakgrunden.
Evve, idag sänder finaste kärringkanalen P1 ett program för såna som vi - Föräldrarna som handlar om att inte vilja ha barn och andra människors aggressiva reaktioner på detta. I'll be there.
Skyline - Patricia Schonstein Pinnock
En tunn och vacker bok som handlar om människor i ett höghus i Sydafrika som befinner sig någonstans mellan kolonialism och amerikansk kulturimperialism (därav de fina läskburkarna på omslaget...). Patricia Schonstein Pinnock har ett väldigt fint, poetiskt språk, hennes berättargrepp är enkla och snygga och jag tycker genuint om alla de som ryms i detta hus. Fortfarande marscherar armén, gungar marken. Barn finns gömda överallt. En del i stenarna, en del i de torra buskarna som växer i dessa trakter. En del finns i flodens småsten. Stenarna kommer att bevara dem i århundraden. Stenarna kommer att hålla dem tills jorden har blivit stilla, tills bergens skakningar har upphört, tills de marscherande arméerna inte marscherar längre.
(Bild: En bok för alla)